Snöfall, mirakel och kraftig bismak

skarmavbild-2016-09-27-kl-14-29-42Lagom till jul släpper Printz publishing Snöfall, mirakel  och frusna hjärtan som beskrivs som en fin historia om försoning, mirakel och kärlekstrubbel i juletider – en pralin för årstiden. Omslaget vittnar om litterärt myspys i vinterskrud. Skrattande kvinnor omfamnar varandra. Stickade vantar håller fram ett hjärta. Snö faller över grankvistar. Allt visar på en typisk christmas book som kan ge några timmar lättsam underhållning under tiden som julmusiken strömmar genom högtalarna och man äter alldeles för många pepparkakor med stiltonost, men så är inte riktigt fallet. Boken ger en dålig bismak.

Handlingen kretsar kring Asta som är 33 år och bor i London tillsammans med sin dotter Kitty i en trång liten lägenhet. Hon trivs med livet och jobbar som en alltiallo åt tidningshunken Conan, som på sedvanligt sett för genren är rik, snygg och avverkar kvinnor på löpande band. Som den aspirerande journalist som Asta är får hon en dag i uppdrag att åka till sin hemby på Irland och undersöka huruvida en gråtande madonnastaty är en bluff eller inte. En by där hon inte satt sin fot på 16 år efter att ha blivit gravid som tonåring och flytt till England. Nu väntar en återföring med sin färgstarka familj som har en hel del att tycka till om. Givetvis dyker det även upp en rik engelsman och en präst som hon inte riktigt kan sätta fingret på. En rad kärleksdilemman, familjegräl och passion är delar av boken.

Du tycker kanske att boken verkar innehålla de sedvanliga ingredienserna i en christmas book? Jorå, men det är just sidohistorien som framkallar bismaken. Den som strösslas ut lite då och då i korta tillbakaglimtar. Men det är bäst att utfärda en varning för spoiler alert! för nu måste jag avslöja en del viktig del av boken som en förklaring till varför den inte faller mig i smaken. Varför den tappar mig.

För mitt i allt det myspysiga som är en del av genren framkommer det att Asta i sin ungdom utsatts för en våldtäkt av en ingift släktmedlem. Lite sälta brukar vara en del av christmas books, men då brukar det handla om otrohet, skilsmässor eller att någon har blivit änka, inte om sexuella övergrepp och i den här kontexten, i en bok som beskrivs som en pralin blir det bara fel. Det blir så bagatelliserat och förminskat. Ska man skriva om sexuella övergrepp bör det göras på ett ansvarsfullt sätt, i en viss kontext. Inte som en del av en gullegosig julbok som många förmodligen skulle beskriva som feelgood-litteratur. Våldtäkt är inte feelgood. Annars hade boken varit en okej julbok för inledningsvis är den rätt rolig. Författaren Claire Sandy har uppenbarligen humor och är bra på att mejsla fram intressanta gestalter, i alla fall kvinnorna. Männen är tyvärr stereotypa. Tyvärr faller boken platt och förvandlas från en halvljummen lussekatt till en kall, sladdrig kalvsylta.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan får 2 av 5 palmhjärtan.

Not that kind of girl + tonårslista

9789113051956_200_not-that-kind-of-girl_haftadJag håller med kritikern i Go’kväll som tyckte att läsa Not that kind of girl var som att befinna sig i köket på en fest, med ett glas vin i handen, och lyssna på när en intressant person berättar den ena efter den andra anekdoten från sitt liv.

Det är exakt så!

Jag älskar Not that kind of girl; den är rolig, sorglig, välskriven, personlig ( vore väl konstigt annars) och för en som är besatt av att läsa och se tv-serier om livet i New York så är boken på många sätt ultimat. Jag lyssnade på Not that kind of girl (med Lena själv som uppläsare) och jag ville inte att den skulle ta slut, drygt sex timmar med en av världens intressantaste människor är för lite. Lena Dunham berättar om gamla ligg, terapisamtal, fester och hur det är att som ung kvinna sitta på möten med bara äldre män. Hon pratar även en del om sin tonårstid och därför tänkte jag avsluta med en lista från min tid som tonårstjej – en sorts hyllning till både Lena Dunham och till den person jag en gång var.

13 saker jag tänkte/sa som tonåring
1.Det kommer ALDRIG bli omodernt med kjol över byxor
2. Man blir fullare om man dricker vin med sugrör, jag lovar!
3. Robson Green är den sexigaste mannen som finns
4. Zap är ett coolt namn på en hemsida
5. Nu kommer mobiltelefonerna inte att utvecklas mer
6. Ja, vi dricker oboy med vodka!
7. Jag är verkligen skitsnygg i mina lila byxor och lila ormskinnsskjorta!
8. En tribaltatuering är ett säkert kort!
9. Fan, nu kommer jag dö i aids, jävla skittatuering!
10. Det finns ingen häftigare växt än en yuccapalm.
11. Jo, Green Day kommer från Sverige.
12. Låtsas som ingenting! Visa inte att du också tycker att Leonardo Dicaprio är det vackraste du har sett i hela ditt liv! Och gråt för fan inte i biosalongen!
13. Nu kommer TV-apparaterna inte att bli mer high tech!

Varning för bieffekter!

9789127139633Vanessa Barbara skriver om änklingen Otto som efter fem decenniers äktenskap tvingas vänja sig vid att leva ensam. När han inte sörjer sin döda fru Ada grubblar han på om det inte verkar pågå något mystiskt i grannskapet. Grannarna har anställt en städerska som inte kan stryka och en rödhårig man smyger runt bland buskarna. Har hans avlidna fru varit indragen i en sammansvärjning?

Salladsnätter är ett ljuvligt pärlhalsband av gestalter som med sina udda företeelser är omöjliga att inte tycka om. Underbarast av alla är apoteksteknikern Nico som älskar att rabbla olika läkemedels bieffekter. Två av favoriterna är influensamedicinen som utlöser hicka och tabletterna som kan göra så att man ser allting i blått. Vanessa Barbara är definitivt en författare jag lägger på minnet.

Salladsnätter* får 3,5 av 5 palmhjärtan.

*Eventuella bieffekter av Salladsnätter: manisk läsning, nackstelhet, trötthet pga för lite sömn och mat, hämmad social stimulans etc.

Att dö med en bok i näven

9789146225775Jag har legat för döden. I alla fall känns det så. Har drabbats av ett förkylningsvirus som är så envist och ondskefullt att det helt och hållet har ockuperat min kropp. Jag har legat i soffan i en vecka och missbrukat diverse produkter för att denna vidriga lilla sjukdom ska släppa klorna om mig. Då och då har jag varit så pass slö att jag inte ens har orkat läsa och vad är då meningen med att vara sjuk?

Tack och lov orkade jag hålla upp deckaren Gökens rop av Robert Galbrath (J.K Rowlings pseudonym) så pass högt att jag klarade av att läsa ut den (men det tog på krafterna vill jag säga). På pappret är detta litterära verk en sammansmältning av de flesta stereotyper inom denna genre. Privatdetektiven är en fetlagd man (check) som har trubbel med både ekonomin (check) och kärlekslivet (check). Han har även en krigsskada (check) och hans assistent är en kvinna (check). Så långt är det rätt likt många andra deckare. Mordet som han ska utreda är dessutom på en modell som har fallit från en balkong (check). Inte så unikt det heller. Du skakar på huvudet förstår jag. Men gör inte det. Även om den här deckaren till ytan är en trist sak så är den faktiskt riktigt trivsam (om man nu får uttrycka sig så om ond bråd död). Privatdetektiven Cormoran Strike är lätt att tycka om, likaså hans skärpta assistent Robin. Jag kommer på mig själv flera gånger att sitta och le när jag läser och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken (trots det ondskefulla virus som kämpar för att ta kål på mig). Gökens rop är en dråplig litterär pärla som definitivt platsar i högen av påskekrim. Bättre än vilket godis som helst.

Okej, kanske inte choklad, men allt annat.

Gökens rop får 3 av 5 palmhjärtan.

P.S Jag är vid liv.

Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn

jagbiteriapelsinerJag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn
Förlag: Gilla böcker
Antal sidor: 231
Genre: Roman

Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner är en berättelse om svek, kärlek, saknad och den tunna gränsen mellan hat och romantik. Jag har läst flera recensioner som lyfter fram att boken är fylld av smaker och dofter, och jag håller med. Det är saftiga apelsiner, nybakade scones med marmelad, brieost med fikonmarmelad och hallon som växer på en älskares hals. En bok som vill väcka flera sinnen.

Jag biter i apelsiner är ett triangeldrama där huvudkaraktären dras mellan pojkvännen Ödlan och klasskamraten Lo. Samtidigt finns en smärta i bakgrunden, modern som har övergivit sin familj för ett annat liv i Kanada. Vetskapen om att det förmodligen finns något som är trasigt inom oss alla, som aldrig riktigt läks, finns där mellan raderna. Jag tycker om Jag biter i apelsiner, samtidigt som jag ibland kan bli allergisk mot böcker där det känns som att språket är viktigare än handlingen. Sådana författare som med sin text ropar: “Se på mig, jag kan slänga mig med metaforer och fina ord, handlingen lägger jag åt sidan. Bara det låter vackert.!” Annakarin Thorburn lyckas precis med balansgången.

Jag biter i apelsiner är en bra debut, och på samma gång som den är känsligt sensuell så är den bitvis hård och kall. På ett bra sätt.

Jag biter i apelsiner får 3 av 5 palmhjärtan.

En tragisk kärlekshistoria som får mig sugen på iste

enegenplatsEn egen plats av Robert Goolrick
Förlag: Historiska media
Översättning: Claes Göran Green
Antal sidor: 304
Genre: Roman

Jag ler när jag börjar läsa En egen plats. Boken har den där tonen som får en att dras med in i berättelsen direkt. Den känns lättillgänglig, utan att vara simpel. Året är 1948. Charlie Beale anländer till den lilla sömniga staden Brownsburg. Det är sommar och allt han har med sig är två väskor. Den ena innehåller slaktknivar. Den andra pengar. Han får jobb i en köttbutik och det dröjer inte länge innan han blir vän med ägaren, hans fru och den femåriga pojken Sam, som kommer att bli hans trogna följeslagare. Men det är när Charlie Beale möter den gifta Sylvian Glass som allt förändras. En egen plats är rätt och slätt en kärlekshistoria. Sylvian är gift med den förmögna Harrison Glas, även kallad Boaty, som Robert Goolrick förklarar på ett exemplariskt sätt: “Boaty var som en stor klump deg som aldrig blivit bakad till bröd, som var värdelös som föda och fet som en pösig smördegspaj.

Sylvian är den unga frun som drömmer sig bort, in i filmens värld. Hon låter sy upp fantastiska kreationer som hon har sett på bioduken och hennes bakgrund som en fattig bondtös, köpt av Boaty, den viftar hon bort. Charlie är mästerslaktaren, rättvis och seg som virke. Han är ute efter en egen plats, efter att ha varit på vift i åtskilliga år. Kärlek uppstår mellan honom och Sylvian. Man får även se den genom Sams barnaögon. Hur han inte kan förstå de lustiga ljuden som hörs från övervåningen, när han har lämnats kvar på nedervåningen för att äta choklad och läsa tidningar. Hur han tyngs av att bära de hemligheter som han måste bära och som han inte kan tolka.

Visst stör jag mig på den vanliga klyschan om en man runt 35 år som blir förälskad i underskön varelse, som är blott 18 år, och som mest ska se vacker ut, vara tyst och plågad. Ja, det stör mig, men om man lägger den överanvända stillbilden åt sidan så är En egen plats en bra berättelse. Den är inte skrämmande sockersöt, och man förstår direkt att allt kommer att sluta i tragedi. Egentligen är det inte kärlekshistorien som jag uppskattar mest. Jag tycker om karaktären Claudie, den svarta klädmakerskan som har lyckats att skrapa ihop en mindre förmögenhet och som nästan har samma status som en vit människa i dessa tider av rasism och fördomar. Jag tycker om Charlie, trots att han blir galen av kärlek. Jag tycker om tonen och känslan i Robert Goolricks berättarstil, det blir som en saga. En egen plats får mig att vilja sitta uppkrupen i en hammock i den amerikanska södern, dricka iste med smak av persika och lyssna på syrsorna.

Boken får 4 av 5 palmhjärtan.

Middagen som bjuder på obehag

middagen-361x520

Middagen av Herman Koch
Förlag: Lind & CO
Sidor: 333
Genre: Obehaglig roman
_______________________
“Vi skulle gå på restaurang”. Så inleds Middagen av Herman Koch. Denna nederländska storsäljare som, enligt förlaget, har vunnit ett flertal prestigefyllda priser. Jag kan förstå varför.

Två bröder tar med sig sina fruar på en fashionabel restaurang. Den ena brodern är en välkänd politiker som väntas bli Hollands nästa premiärminister. Den andra är en förtidspensionerad lärare. Samtidigt som rätterna avbyter varandra väntar alla på det oundvikliga. På orsaken till varför de har träffats denna sommarkväll. Föräldrarna ska diskutera hur de ska gå tillväga med sina söner som har begått ett avskyvärt dåd. De har tänt eld på en uteliggare.

Middagen är lika välkomponerad som en trerättig måltid. Men jag kan inte förstå varför föräldrarna träffas på en restaurang? Det är helt enkelt obegripligt.

Herman Koch förflyttar sig skickligt mellan dåtid och nutid, mellan olika sinnesstämningar och föder obehaget som växer allteftersom. Middagen är obehaglig, riktigt obehaglig. Boken handlar delvis om föräldrarnas dilemma. Vad är man egentligen beredd att göra för att försvara sitt barn? Men den handlar om mer än så. Herman Koch lyfter fram vardagsrasism, restaurangseder, falskhet och cynism. Rätt och fel. Människans mörka vrår.

Inledningens historia är miltals från slutets historia. Ingenting är självklart. Karaktärerna byter plats och naggas i kanterna. Allt kastas omkring. Det goda får svarta stänk och det onda får vita stänk och historien förvrängs. Vågskålen skiftar.

Middagen smakar rått och kallt. Den bjuder på läsning som är omöjlig att avbryta.

Boken får 4 av 5 palmhjärtan.