Om Hösten av Karl Ove Knausgård

omhostenOm hösten är första delen i Karl Ove Knausgårds årstidsserie som är tillägnad hans ofödda dotter. I korta avsnitt behandlar han ämnen som skymning, biodling och ensamhet. Det är vackert, fult, fånigt och allvarsamt. Knausgårds pendlar mellan det banala och det allvarliga. Vissa saker irriterar. Får mig att fundera om inte hela boken är ett enda stort skämt. Kejsarens nya kläder i bokform. Samtidigt som jag tycker om hans sätt att beskriva de små tingen – det som andra inte skriver om på ett nyanserat sätt – blir det stundtals…löjligt. Knausgård kan skriva, det vet vi. Men det blir rätt skitnödigt ibland. Så var fallet även i Själens amerika.  I ett avsnitt skriver Knausgård om tuggummi, vilket känns som en sak som är intressant att ta upp. Att sätta ord på en så vardaglig företeelse som att tugga tuggummi blir något utöver det vanliga. Jag har samma ovana, att tugga tuggummi i tid och otid. Men. Mot slutet står det: ”Att jag lyckligtvis inte är ensam om den här lasten, ovärdig i sin obetydlighet, blir jag påmind om varje gång jag är i stan, där trottoarer och torg utanför de större samlingslokalerna är fulla av vita fläckar, lika nyckfullt spridda som stjärnorna på himlen, och i mörkret, upplysta av gatlyktorna, svagt skimrande mot den svarta asfalten, är det ju också en stjärnhimmel de liknar.”

Kanske har jag inte samma romantiska själ som Knausgård, men ja, det blir för mycket. Har svårt att ta boken på allvar, börjar tveka. Men det är då det gnistrar till. Formuleringarna som talar till en. Som gör Knausgård till Knausgård. Han genialiska språk och sätt att vrida och vända på saker som får mig att göra ett hundöra. För att lätt kunna läsa sidan igen. Som i avsnittet om sängar, där han skriver om hur det skulle se ut på natten i exempelvis New York om alla väggar var av glas och rummen upplysta.

”Överallt, skulle det legat människor orörliga i sina kokonger, i rum efter rum flera kilometer bort, och inte bara på markplanet, längs gator och korsningar, utan uppe i luften också, åtskilda av ett slags platåer, somliga av dem tjugo meter över marken, somliga femtio, somliga hundra. Miljontals orörda människor skulle vi ha kunnat se…”

Så jävla vackert.

Om hösten av Karl Ove Knausgård får 3 av 5 palmhjärtan.