Skräckmästarens senaste bok

varanhudJag har länge gått vid hans sida. John Ajvide Lindqvists sida. Han är Sveriges litterära skräckmästare. Det var Hanteringen av odöda som frälste mig, den kom 2005. Det här året är han aktuell med novellsamlingen Våran hud vårat blod våra ben som består av sju texter där han släpar fram vampyrer, zombier och varulvar ur mörkret. Eller snarare drar ut läsaren i mörkret…

Mina favoriter är Vad mig tillkommer, Speciella omständigheter och Våran hud vårat blod våra ben. En av Lindqvists styrkor är det oväntade. Det är bara att ta ett kliv, ett kliv till, ett kliv till medan obehaget växer – och så pang slår chocken till! Antingen det skräckinjagande eller det som man inte kunde räkna ut, som bara lurade i det fördolda. Vad mig tillkommer hängde sig kvar, bet sig fast. Jag tänkte på den när jag somnade. När jag vaknade. När jag läste andra böcker. Den har inte släppt mig än. Kan en novell få ett bättre betyg?

Våran hud vårat blod våra ben får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

P.S Alexander Janssons omslag är lysande.

 

Bring in the darkness

edgarallanpoe

 

Efter att ha läst om Edgar Allan Poes samlade noveller – volym 1 är jag fortfarande lika imponerad över hans sätt att berätta om människor som befinner sig i det svarta spektrumet av sinnet, som när jag läste hans verk första gången. Han har ett elegant sätt att alltid få sina historier att kännas självklara oavsett vad de handlar om. Poe hypnotiserar mig ofta redan i första meningen. Hjärtat som skvallrade har exempelvis följande inledning:

”Det är sant – jag hade varit nervös, fruktansvärt nervös, och det är jag ännu; men varför insisterar ni på att jag är galen?”.

Så här i mörka stormtider känns det extra passande att slå sig ner i soffan med en Poe-novell och släppa allt vad inre harmoni heter. Här är några av mina favoriter av skräckmästaren:  Den svarta katten, Hjärtat som skvallrade, Mordet på Rue Morgue och Den avlånga lådan. 

Elefanten som gick upp i rök

elefantenElefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 383
Översättning: Eiko Duke och Yukiko Duke
Genre: Novellsamling

Haruki Murakami har lyckats igen. Att trollbinda mig. Han får mig att inse hur bra en novell verkligen kan vara. Egentligen är det konstigt. Haruki Murakami har en enkelhet i sitt språk som angränsar till det naiva, men ändå sväljer jag alla ord utan att bli irriterad. Eller nåja, ibland rynkar jag på näsan, men inte mer än så. Berättelserna är för bra för att hinna vara kritisk. Istället överraskas jag ständigt och ofta kommer jag på mig själv med att tänka: ”Hände verkligen det där? Åkte paret och rånade en Mcdonalds-restaurang? Jobbar huvudpersonen verkligen med att dryga ut en elefant fem gånger?”

Älskar känslan av att inte veta vart man är på väg. Ja, att gå vilse i litteraturen. Den förmågan behärskar Haruki Murakami med denna novellsamling. Han har en ton som känns vardaglig, lite som husmanskost. Det är själva berättelserna som är galna. Ingen historia liknar den andra och slutet går aldrig att förutspå. Elefanten som gick upp i rök är en av de mest fantastiska och intressanta novellsamlingar som jag har läst.

Elefanten som gick upp i rök får 4,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Jag blir oberörd av Tropiska fiskar

tropiskafiskarTropiska fiskar av Doreen Baingana
Förlag: Tranan
Antal sidor: 261
Översättning: Boel Unnerstad
Genre: Novellsamling

Tropiska fiskar är en novellsamling som utspelar sig efter diktatorn Idi Amins härjningar i Uganda under 1970-talet, då han kastade ut indier och jagade bort de välutbildade och utförde massakrer. Tre systrar växer upp och stöter på de motstånd och utmaningar som livet innebär. Det är kärlek, fördomar, utanförskap, fattigdom, aids och känslan av att inte känna sig hemma någonstans. Novellerna flätas samman genom systrarna. Rosa som provar magi med säkerhetsnålar på sin lärare och blir smittad av de magras sjukdom. Christine som byter ut Uganda mot USA för att senare återvända till sitt hemland, med känslan av att hela tiden behöva anpassa sig. Här finns även Patti, som svälter på sin internatskola och tigger socker från de mer välbärgade tjejerna.

Tropiska fiskar borde vara en novellsamling som är lätt att tycka om, ändå gör jag inte det. Jag blir uttråkad av den ständigt melankoliska rösten och texterna känns smått meningslösa och lämnar mig oberörd, trots allvarliga teman. Formuleringen “Anus kommer aldrig mer att njuta av en fast avföring som långsamt tränger ut” känns konstlad och fånig och bidrar till att novellerna inte känns levande, utan stundtals har ett konstlat språk. Samtidigt känner jag mig orättvis, boken är inte dålig, men den passar inte mig.

Tropiska fiskar får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Läs istället: Aldrig bättre av O Thiam Chin

Aldrig bättre av O Thiam Chin

aldrigbattrebildAldrig bättre av O Thiam Chin
Förlag: Tranan
Antal sidor: 249
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Genre: Novellsamling

För vissa författare verkar behandlingen av ord så lätt, de blir smidiga som vatten i deras händer. Stephen King är en sådan författare. Bodil Malmsten är också en sådan författare. O Thiam Chin kan också sålla sig till den privilegierade skaran. Han behärskar ord, det blir en behaglig följsamhet i hans meningar och de subtila känslorna av hopp, sårbarhet, sorg och besvikelse blandar sig med varandra på ett stilfullt sätt.

O Thiam Chin rör sig lika skickligt mellan misshandlade kvinnor, flickor på rymmen från ett ungdomshem, en cancersjuk mamma – som en kinesisk immigrant i Singapore. Tunga ämnen blir fjäderlätta att läsa, på ett bra sätt. Jag tar in det han skriver, orden fastnar och blir mentala bilder. Som när de intagna Amy och hennes vän stjäl pappans Jaguar XK, susar fram på motorvägen lyssnandes på Green Day och kör på en hund. Eller som när en misshandlad kvinna hämnas på sin man och tänder eld på honom.

O Thiam Chin verkar svag för människans svårigheter med att se sin egen verklighet, att det är lättare att istället se andras. Som sonen som ser sin mamma sakta dö i lungcancer, men ändå finner en tröst i att börja röka. Eller som kvinnan som tar hand om sin systerdotter som blir misshandlad av sin man, men som själv vägrar att se att hon har utsatts för samma orättvisa och osunda behandling, trots att hon har fått ena ögat utstucket av en gaffel. Det här är bra, riktigt bra.

O Thiam Chins Aldrig bättre berör och är en av de bästa novellsamlingar som jag har läst. Mina favoriter är Fyrverkerier, Exodus och Rökning. O Thiam Chin är en författare jag kommer att återvända till.

Aldrig bättre får 4 av 5 palmhjärtan.