Snöfall, mirakel och kraftig bismak

skarmavbild-2016-09-27-kl-14-29-42Lagom till jul släpper Printz publishing Snöfall, mirakel  och frusna hjärtan som beskrivs som en fin historia om försoning, mirakel och kärlekstrubbel i juletider – en pralin för årstiden. Omslaget vittnar om litterärt myspys i vinterskrud. Skrattande kvinnor omfamnar varandra. Stickade vantar håller fram ett hjärta. Snö faller över grankvistar. Allt visar på en typisk christmas book som kan ge några timmar lättsam underhållning under tiden som julmusiken strömmar genom högtalarna och man äter alldeles för många pepparkakor med stiltonost, men så är inte riktigt fallet. Boken ger en dålig bismak.

Handlingen kretsar kring Asta som är 33 år och bor i London tillsammans med sin dotter Kitty i en trång liten lägenhet. Hon trivs med livet och jobbar som en alltiallo åt tidningshunken Conan, som på sedvanligt sett för genren är rik, snygg och avverkar kvinnor på löpande band. Som den aspirerande journalist som Asta är får hon en dag i uppdrag att åka till sin hemby på Irland och undersöka huruvida en gråtande madonnastaty är en bluff eller inte. En by där hon inte satt sin fot på 16 år efter att ha blivit gravid som tonåring och flytt till England. Nu väntar en återföring med sin färgstarka familj som har en hel del att tycka till om. Givetvis dyker det även upp en rik engelsman och en präst som hon inte riktigt kan sätta fingret på. En rad kärleksdilemman, familjegräl och passion är delar av boken.

Du tycker kanske att boken verkar innehålla de sedvanliga ingredienserna i en christmas book? Jorå, men det är just sidohistorien som framkallar bismaken. Den som strösslas ut lite då och då i korta tillbakaglimtar. Men det är bäst att utfärda en varning för spoiler alert! för nu måste jag avslöja en del viktig del av boken som en förklaring till varför den inte faller mig i smaken. Varför den tappar mig.

För mitt i allt det myspysiga som är en del av genren framkommer det att Asta i sin ungdom utsatts för en våldtäkt av en ingift släktmedlem. Lite sälta brukar vara en del av christmas books, men då brukar det handla om otrohet, skilsmässor eller att någon har blivit änka, inte om sexuella övergrepp och i den här kontexten, i en bok som beskrivs som en pralin blir det bara fel. Det blir så bagatelliserat och förminskat. Ska man skriva om sexuella övergrepp bör det göras på ett ansvarsfullt sätt, i en viss kontext. Inte som en del av en gullegosig julbok som många förmodligen skulle beskriva som feelgood-litteratur. Våldtäkt är inte feelgood. Annars hade boken varit en okej julbok för inledningsvis är den rätt rolig. Författaren Claire Sandy har uppenbarligen humor och är bra på att mejsla fram intressanta gestalter, i alla fall kvinnorna. Männen är tyvärr stereotypa. Tyvärr faller boken platt och förvandlas från en halvljummen lussekatt till en kall, sladdrig kalvsylta.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan får 2 av 5 palmhjärtan.

Bisses hörna: Sent i september

9789127137868Nu är det premiär för en ny avdelning här på Bokdjungeln, nämligen Bisses hörna. Och vem är då Bisse? Jo, hon är en kvinna i sina bästa år (medelåders), som tycker om att virka & sticka, påta i växthuset, diskutera jämställdhet, äta glass (särskilt romrussin), och att titta på kriminalserier. Ja, och så råkar hon även vara min mamma.

Bisses första uppdrag var att läsa Mamma Mu-skaparen Jujja Wieslanders trädgårdsbok Sent i september, där man får följa författaren under ett år bland växthuspyssel, kattbus och grödor som gror och dör.

 

Vad fick du för intryck av boken?
–  Man blir lockad av att vara med i Jujjas trädgård, för hon beskriver den så målande och jämför den med livet självt. Från att frön planteras tills plantorna äts upp eller dör. Samtidigt väver hon in betraktelser och minnen från allt från hennes barndom till saker som händer i nutid. Hon berättar allt väldigt personligt och fint.

Var det någon särskild del som du fastnade för?
– Jag gillar verkligen hennes sätt att se på trädgården. Jujja klarar av att balansera både humor och smärta. Då och då skrattade jag högt när hon har någon fyndig formulering. Boken är underbar att läsa!

Berätta något bra citat från boken!
– Det finns många roliga uttryck, som ”Änglatrumpeten kan stå här och se eländig ut utan att bli generad” och ”tistlar växer som Londons tunnelbanenät”.

Vad saknar du i den?
– Jag saknar ingenting, det är fint att hon blandar samman trädgårdslivet med sitt eget liv. Man blir berörd.

Är det en bok som bara passar trädgårdsnördar?
– Nej, det tror jag inte. Den handlar inte bara om trädgården eftersom hon även berättar personliga saker om sig själv. Det är ingen faktabok på det viset att den ger handfasta exakta tips på hur man ska sköta om sina växter utan den är mer som en blandning mellan en biografi och en sorts lättare trädgårdsbok.

Hur många palmhjärtan får den?
– Jag vill ge den fyra palmhjärtan av fem möjliga för den är så bra!

Vad ska du läsa nu?
– Är sugen på att sticka ett par handledsvärmare så jag ska nog bläddra i Sticka retro av Eva Trotzig.

Tack och hej för den här gången!

Varning för bieffekter!

9789127139633Vanessa Barbara skriver om änklingen Otto som efter fem decenniers äktenskap tvingas vänja sig vid att leva ensam. När han inte sörjer sin döda fru Ada grubblar han på om det inte verkar pågå något mystiskt i grannskapet. Grannarna har anställt en städerska som inte kan stryka och en rödhårig man smyger runt bland buskarna. Har hans avlidna fru varit indragen i en sammansvärjning?

Salladsnätter är ett ljuvligt pärlhalsband av gestalter som med sina udda företeelser är omöjliga att inte tycka om. Underbarast av alla är apoteksteknikern Nico som älskar att rabbla olika läkemedels bieffekter. Två av favoriterna är influensamedicinen som utlöser hicka och tabletterna som kan göra så att man ser allting i blått. Vanessa Barbara är definitivt en författare jag lägger på minnet.

Salladsnätter* får 3,5 av 5 palmhjärtan.

*Eventuella bieffekter av Salladsnätter: manisk läsning, nackstelhet, trötthet pga för lite sömn och mat, hämmad social stimulans etc.

Haruki Murakamis historia gick upp i rök

tazakiJag vet inte hur många gånger jag har stått på en fest med ett glas rött i näven och pratat om storheterna med Kafka på stranden. Hur jag lätt salongsberusad har upprepat Haruki Murakamis namn och deklarerat med vinfnasiga läppar att han utan tvekan är en av mina absoluta favoritförfattare och förtjänar att någon gång vinna Nobelpriset i litteratur. Därför känns det så sorgligt att jag inte är särskilt förtjust i Den färglöse Herr Tazaki.

Som yngling är Tsukuru Tazaki medlem i ett sammansvetsat kompisgäng som vill vara vänner tills döden skiljer dem åt. Alla utom Tsukuri har en färg i sitt namn (Röd, svart, blå och vit), vilket får honom att känna sig trist och lite utanför. När han lämnar sin hemstad och reser iväg till Tokyo för att studera fortsätter han att hålla kontakten med sina vänner. Men en dag när Tsukuri återvänder möts han av iskall tystnad från den färgstarka skaran och ingen vill längre ha med honom att göra.

Tsukuri drabbas av en depression, som egentligen inte släpper taget om honom på 16 år. Då träffar han Sara, den första kvinna som får honom att känna något som liknar kärlek. Hon övertygar Tsukuri att ta kontakt med sina forna vänner Röd, Svart, Blå och Vit för att ta reda på varför de uteslöt honom ur gemenskapen och på så sätt bli fri från sina demoner.

Den färglöse herr Tazaki är i grunden en finstämd roman om ungdomens skörhet, identitet, depression och om smärtan i utanförskap. Haruki Murakami dansar som vanligt med orden och jag valsar med. Mjukt och försiktigt trippar jag på tå jämsides med Tsukuri och känner igen mig i mycket. Jag känner igen mig i känslan av att vara en del av en enhet vars delar känns oskiljbara. Jag känner igen mig i rädslan för att vara ett tabula rasa utan färg och jag känner definitivt igen mig i rädslan för att förlora sina vänner (på högstadiet drömde jag ständigt mardrömmar om att mina bästa kompisar vände mig ryggen).

I känslan av utanförskap och deppighet är Haruki Murakamis prosa träffsäker och stilistiskt elegant, man berörs. Det är när Tsukuri reser runt för att möta sina gamla vänner som historien tappar sin glöd – det blir stelt och det är svårt att engagera sig i karaktärerna trots att man får svaret på varför vännerna förskjutit Tsukuri. Historien blir banal och tappar sin trovärdighet (och det kommer från en läsare som sagt avgudar Kafka på stranden och dess magiska realism). Haruki Murakami tappar en bra historia och även mig – alla fall för den här gången. Den färglöse herr Tazaki får 3,5 av 5 palmhjärtan.

Läs mycket hellre Sputnikälskling, Kafka på stranden eller Elefanten som gick upp i rök

Att dö med en bok i näven

9789146225775Jag har legat för döden. I alla fall känns det så. Har drabbats av ett förkylningsvirus som är så envist och ondskefullt att det helt och hållet har ockuperat min kropp. Jag har legat i soffan i en vecka och missbrukat diverse produkter för att denna vidriga lilla sjukdom ska släppa klorna om mig. Då och då har jag varit så pass slö att jag inte ens har orkat läsa och vad är då meningen med att vara sjuk?

Tack och lov orkade jag hålla upp deckaren Gökens rop av Robert Galbrath (J.K Rowlings pseudonym) så pass högt att jag klarade av att läsa ut den (men det tog på krafterna vill jag säga). På pappret är detta litterära verk en sammansmältning av de flesta stereotyper inom denna genre. Privatdetektiven är en fetlagd man (check) som har trubbel med både ekonomin (check) och kärlekslivet (check). Han har även en krigsskada (check) och hans assistent är en kvinna (check). Så långt är det rätt likt många andra deckare. Mordet som han ska utreda är dessutom på en modell som har fallit från en balkong (check). Inte så unikt det heller. Du skakar på huvudet förstår jag. Men gör inte det. Även om den här deckaren till ytan är en trist sak så är den faktiskt riktigt trivsam (om man nu får uttrycka sig så om ond bråd död). Privatdetektiven Cormoran Strike är lätt att tycka om, likaså hans skärpta assistent Robin. Jag kommer på mig själv flera gånger att sitta och le när jag läser och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken (trots det ondskefulla virus som kämpar för att ta kål på mig). Gökens rop är en dråplig litterär pärla som definitivt platsar i högen av påskekrim. Bättre än vilket godis som helst.

Okej, kanske inte choklad, men allt annat.

Gökens rop får 3 av 5 palmhjärtan.

P.S Jag är vid liv.

Aldrig bättre av O Thiam Chin

aldrigbattrebildAldrig bättre av O Thiam Chin
Förlag: Tranan
Antal sidor: 249
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Genre: Novellsamling

För vissa författare verkar behandlingen av ord så lätt, de blir smidiga som vatten i deras händer. Stephen King är en sådan författare. Bodil Malmsten är också en sådan författare. O Thiam Chin kan också sålla sig till den privilegierade skaran. Han behärskar ord, det blir en behaglig följsamhet i hans meningar och de subtila känslorna av hopp, sårbarhet, sorg och besvikelse blandar sig med varandra på ett stilfullt sätt.

O Thiam Chin rör sig lika skickligt mellan misshandlade kvinnor, flickor på rymmen från ett ungdomshem, en cancersjuk mamma – som en kinesisk immigrant i Singapore. Tunga ämnen blir fjäderlätta att läsa, på ett bra sätt. Jag tar in det han skriver, orden fastnar och blir mentala bilder. Som när de intagna Amy och hennes vän stjäl pappans Jaguar XK, susar fram på motorvägen lyssnandes på Green Day och kör på en hund. Eller som när en misshandlad kvinna hämnas på sin man och tänder eld på honom.

O Thiam Chin verkar svag för människans svårigheter med att se sin egen verklighet, att det är lättare att istället se andras. Som sonen som ser sin mamma sakta dö i lungcancer, men ändå finner en tröst i att börja röka. Eller som kvinnan som tar hand om sin systerdotter som blir misshandlad av sin man, men som själv vägrar att se att hon har utsatts för samma orättvisa och osunda behandling, trots att hon har fått ena ögat utstucket av en gaffel. Det här är bra, riktigt bra.

O Thiam Chins Aldrig bättre berör och är en av de bästa novellsamlingar som jag har läst. Mina favoriter är Fyrverkerier, Exodus och Rökning. O Thiam Chin är en författare jag kommer att återvända till.

Aldrig bättre får 4 av 5 palmhjärtan.

 

Middagen som bjuder på obehag

middagen-361x520

Middagen av Herman Koch
Förlag: Lind & CO
Sidor: 333
Genre: Obehaglig roman
_______________________
“Vi skulle gå på restaurang”. Så inleds Middagen av Herman Koch. Denna nederländska storsäljare som, enligt förlaget, har vunnit ett flertal prestigefyllda priser. Jag kan förstå varför.

Två bröder tar med sig sina fruar på en fashionabel restaurang. Den ena brodern är en välkänd politiker som väntas bli Hollands nästa premiärminister. Den andra är en förtidspensionerad lärare. Samtidigt som rätterna avbyter varandra väntar alla på det oundvikliga. På orsaken till varför de har träffats denna sommarkväll. Föräldrarna ska diskutera hur de ska gå tillväga med sina söner som har begått ett avskyvärt dåd. De har tänt eld på en uteliggare.

Middagen är lika välkomponerad som en trerättig måltid. Men jag kan inte förstå varför föräldrarna träffas på en restaurang? Det är helt enkelt obegripligt.

Herman Koch förflyttar sig skickligt mellan dåtid och nutid, mellan olika sinnesstämningar och föder obehaget som växer allteftersom. Middagen är obehaglig, riktigt obehaglig. Boken handlar delvis om föräldrarnas dilemma. Vad är man egentligen beredd att göra för att försvara sitt barn? Men den handlar om mer än så. Herman Koch lyfter fram vardagsrasism, restaurangseder, falskhet och cynism. Rätt och fel. Människans mörka vrår.

Inledningens historia är miltals från slutets historia. Ingenting är självklart. Karaktärerna byter plats och naggas i kanterna. Allt kastas omkring. Det goda får svarta stänk och det onda får vita stänk och historien förvrängs. Vågskålen skiftar.

Middagen smakar rått och kallt. Den bjuder på läsning som är omöjlig att avbryta.

Boken får 4 av 5 palmhjärtan.