Snöfall, mirakel och kraftig bismak

skarmavbild-2016-09-27-kl-14-29-42Lagom till jul släpper Printz publishing Snöfall, mirakel  och frusna hjärtan som beskrivs som en fin historia om försoning, mirakel och kärlekstrubbel i juletider – en pralin för årstiden. Omslaget vittnar om litterärt myspys i vinterskrud. Skrattande kvinnor omfamnar varandra. Stickade vantar håller fram ett hjärta. Snö faller över grankvistar. Allt visar på en typisk christmas book som kan ge några timmar lättsam underhållning under tiden som julmusiken strömmar genom högtalarna och man äter alldeles för många pepparkakor med stiltonost, men så är inte riktigt fallet. Boken ger en dålig bismak.

Handlingen kretsar kring Asta som är 33 år och bor i London tillsammans med sin dotter Kitty i en trång liten lägenhet. Hon trivs med livet och jobbar som en alltiallo åt tidningshunken Conan, som på sedvanligt sett för genren är rik, snygg och avverkar kvinnor på löpande band. Som den aspirerande journalist som Asta är får hon en dag i uppdrag att åka till sin hemby på Irland och undersöka huruvida en gråtande madonnastaty är en bluff eller inte. En by där hon inte satt sin fot på 16 år efter att ha blivit gravid som tonåring och flytt till England. Nu väntar en återföring med sin färgstarka familj som har en hel del att tycka till om. Givetvis dyker det även upp en rik engelsman och en präst som hon inte riktigt kan sätta fingret på. En rad kärleksdilemman, familjegräl och passion är delar av boken.

Du tycker kanske att boken verkar innehålla de sedvanliga ingredienserna i en christmas book? Jorå, men det är just sidohistorien som framkallar bismaken. Den som strösslas ut lite då och då i korta tillbakaglimtar. Men det är bäst att utfärda en varning för spoiler alert! för nu måste jag avslöja en del viktig del av boken som en förklaring till varför den inte faller mig i smaken. Varför den tappar mig.

För mitt i allt det myspysiga som är en del av genren framkommer det att Asta i sin ungdom utsatts för en våldtäkt av en ingift släktmedlem. Lite sälta brukar vara en del av christmas books, men då brukar det handla om otrohet, skilsmässor eller att någon har blivit änka, inte om sexuella övergrepp och i den här kontexten, i en bok som beskrivs som en pralin blir det bara fel. Det blir så bagatelliserat och förminskat. Ska man skriva om sexuella övergrepp bör det göras på ett ansvarsfullt sätt, i en viss kontext. Inte som en del av en gullegosig julbok som många förmodligen skulle beskriva som feelgood-litteratur. Våldtäkt är inte feelgood. Annars hade boken varit en okej julbok för inledningsvis är den rätt rolig. Författaren Claire Sandy har uppenbarligen humor och är bra på att mejsla fram intressanta gestalter, i alla fall kvinnorna. Männen är tyvärr stereotypa. Tyvärr faller boken platt och förvandlas från en halvljummen lussekatt till en kall, sladdrig kalvsylta.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan får 2 av 5 palmhjärtan.

Om Hösten av Karl Ove Knausgård

omhostenOm hösten är första delen i Karl Ove Knausgårds årstidsserie som är tillägnad hans ofödda dotter. I korta avsnitt behandlar han ämnen som skymning, biodling och ensamhet. Det är vackert, fult, fånigt och allvarsamt. Knausgårds pendlar mellan det banala och det allvarliga. Vissa saker irriterar. Får mig att fundera om inte hela boken är ett enda stort skämt. Kejsarens nya kläder i bokform. Samtidigt som jag tycker om hans sätt att beskriva de små tingen – det som andra inte skriver om på ett nyanserat sätt – blir det stundtals…löjligt. Knausgård kan skriva, det vet vi. Men det blir rätt skitnödigt ibland. Så var fallet även i Själens amerika.  I ett avsnitt skriver Knausgård om tuggummi, vilket känns som en sak som är intressant att ta upp. Att sätta ord på en så vardaglig företeelse som att tugga tuggummi blir något utöver det vanliga. Jag har samma ovana, att tugga tuggummi i tid och otid. Men. Mot slutet står det: ”Att jag lyckligtvis inte är ensam om den här lasten, ovärdig i sin obetydlighet, blir jag påmind om varje gång jag är i stan, där trottoarer och torg utanför de större samlingslokalerna är fulla av vita fläckar, lika nyckfullt spridda som stjärnorna på himlen, och i mörkret, upplysta av gatlyktorna, svagt skimrande mot den svarta asfalten, är det ju också en stjärnhimmel de liknar.”

Kanske har jag inte samma romantiska själ som Knausgård, men ja, det blir för mycket. Har svårt att ta boken på allvar, börjar tveka. Men det är då det gnistrar till. Formuleringarna som talar till en. Som gör Knausgård till Knausgård. Han genialiska språk och sätt att vrida och vända på saker som får mig att göra ett hundöra. För att lätt kunna läsa sidan igen. Som i avsnittet om sängar, där han skriver om hur det skulle se ut på natten i exempelvis New York om alla väggar var av glas och rummen upplysta.

”Överallt, skulle det legat människor orörliga i sina kokonger, i rum efter rum flera kilometer bort, och inte bara på markplanet, längs gator och korsningar, utan uppe i luften också, åtskilda av ett slags platåer, somliga av dem tjugo meter över marken, somliga femtio, somliga hundra. Miljontals orörda människor skulle vi ha kunnat se…”

Så jävla vackert.

Om hösten av Karl Ove Knausgård får 3 av 5 palmhjärtan.

Hur du blir parisisk (och världens löjligaste rader i en bok)

hur-du-blir-parisisk-var-du-an-arDet bor en frankofil i mitt hjärta. Hon är visserligen inte större än min anglofil, men Frankrike lockar med sina filmer, viner och ostar. Och alla dessa vackra kvinnor som ser sådär nonchalant snygga ut som bara franska kvinnor kan göra. Därför blev jag nyfiken på Hur du blir parisisk var du än är. Boken är skriven av fyra parisiskor (alla ser givetvis ut som modeller) och de delar med sig av sina tankar om mat, kärlek, mode, otrohet och andra ämnen som kopplas till hur en äkta parisiska ska bete sig. Till en början känns boken charmig. De har en rak ärlighet och självdistans som serveras på ett genuint sätt. De delar ut tips som små aperitifer, man får lagom stora munsbitar om olika ämnen. Man ska bära en svart bh under en vit skjorta, jeans är aldrig fel, bär inte för många smycken, ha samma parfym livet ut (men var otrogen mot den på vintern) och strunta i regeln om att man inte ska blanda marinblått och svart. Parisiskorna vet, de får  en känsla för stil i modersmjölken.

Korta texter blandas med vackra bilder. Man får snabba glimtar av parisiskornas liv och se hur de tänker, känner, klär sig och pratar – och det är fascinerande. Lite som med utomjordingar. För det känns inte riktigt som att man tillhör samma värld. De är undersköna varelser som alltid måsta vara rätt, men absolut inte får visa att de anstränger sig. Att vara parisiska verkar vara som att konstant befinna sig på högstadiet, ja ni förstår the horror! Och deras värsta mardröm är att bli tjocka. Någonstans där tröttnar jag på boken, men jag kan säga exakt vilken sida som får mig att vilja sätta mig ner och tömma tarmen på den – jo, sida 174. Där går följande rader att läsa: ”Du är inte densamma när du är avklädd: om du inte gillar din rumpa, gå sidledes som en krabba med ryggen mot väggen och visa upp dina bröst. Om dina ben är för korta eller dina höfter är lite för breda, gå på tå. Om du inte gillar dina bröst… gör något åt dem. In emellan korsar du armarna över brösten och i sängen föredrar du att ligga på rygg.”

Det. Är. Det. Löjligaste. Jag. Har. Läst. I. Hela. Mitt. Liv.

Och raderna är skrivna helt utan ironi. Innan dess har boken ändå någon sorts charm men nope, där tröttnar jag. Och kanske är det skönt att inse att jag aldrig vill bli parisisk oavsett var jag än befinner mig. Jag trivs med att vara en blekfet svensk utan känsla för stil. Däremot gör boken så att jag blir väldigt sugen på bubbel och det är en uppmaning jag inte tackar nej till. Ska nog gå och ta ett glas. Om jag ORKAR GÅ PÅ TÅ HELA VÄGEN TILL KYLSKÅPET MED MINA BREDA HÖFTER.

Boken får ändå 2,5 av 5 palmhjärtan (mycket på grund av min inneboende frankofil som envist hänger sig kvar).

Stephen King i ny förpackning

doloresAlbert Bonniers förlag har släppt fyra av Stephen Kings böcker i nyutgåva. Den här gången är det pockets som gäller.  Dolores Claiborne har blivit intagen på polisförhör efter att en rik dam – som hon har varit vårdare för – har omkommit under mystiska omständigheter. Under samtalet skalar Dolores av fasaden och på ett brutalt ärligt sätt berättar hon om sitt äktenskap med maken Joe och varför han egentligen omkom trettio år tidigare. Boken släpptes 1992 och är tillhör inte Kings vanliga skara av övernaturliga händelser och varelser. I alla fall är den biten minimal. King låter istället Dolores föra talan och berätta om sitt vindpiskade liv. Det är en berättelse om våld och hot, men även om frigörelse och en udda vänskap.

Dolores Claiborne är en enda lång monolog. Det fräser om sidorna. Ilska finns där, likaså sorg men aldrig uppgivenhet. Kings styrka och svaghet är ofta att få saker att framstå som trovärdiga. Ibland infinner sig känslan direkt, men ibland slänger han på för mycket. Det blir kladdigt och överdrivet. Vissa passager i Dolores Claiborne är så där bra som King kan vara. Då när allting stämmer. Sedan ökar han en växel och det blir konstlat. Han får inte alltid till den mänskliga kemin. Klampar in med gummistövlar, när han borde varit barfota, för att dra det till in spets. Men Kingen är alltid Kingen och hans lägstanivå är förhållandevis hög mot andras. Och Dolores Claiborne är inte ens nära botten. Den är alla nedsparkade kvinnors (och män för delen) revansch mot det onda. Boken får 3,5 av 5 palmhjärtan.

Världens mörkaste kärlekshistoria

duJoe och Guinevere träffas i en bokhandel. Hon är studenten som vill bli författare, twittrar och rör sig i de finare kretsarna på Upper East Side. Han gillar Prince, Woody Allen-rullen Hanna och hennes systrar, författaren Paula Fox och att stalka folk. Du är nämligen en besinningslös thriller med förvridna romangrenar. Den är som en blandning av American Psycho och Nick och Norahs oändliga låtlista. Historien är lika motbjudande som beroendeframkallande. Den litterära besserwissern Joe försöker manipulera sig till kärlek genom att bryta mot alla moraliska (och för den delen lagliga) medel för att fånga Guinevere. Han snor hennes mobil, tar sig i hennes lägenhet, hackar hennes dator samt kidnappar hennes ligg och låser in honom i en bur i bokhandelns källare. Ändå lyckas författaren skapa en gestalt som framstår som intressant och mänsklig (nåja, nästan mänsklig). Förmodligen är det alla populärkulturella referenser som spottas ut på löpande band som gör det omöjligt för en att hata sönder Joe. Idioten jobbar ju för tusan i en bokhandel. Svårt att avsky människor som gillar böcker – trots att de är sexistiska psykopater. Typiskt. Efter några sidor in i handlingen kommer du sätta mobilen på ljudlöst, låsa ytterdörren och försvinna in i Joes sjuka kärleksliv för Du är en bok man inte släpper i första taget. Den får 4 av 5 palmhjärtan.

Spionen som kom in från kylan

spionenFördomar finns hos oss alla. Människor är si eller så. Givetvis finns det även fördomar gentemot olika bokgenrer. Själv har jag ofta hållit mig på bekvämt avstånd från spionromaner. Min extremt fördomsfulla bild har varit att de mestadels handlar om alkoholiserade män som lever i en svartvit värld där kvinnor ses som oviktiga förförerskor med päls och rött läppstift. Männen är hårda, tystlåtna och skjuter först och frågar sedan. Självklart har de kodnamn för allting och är EGENTLIGEN mjuka innerst inne. Spionen som kom in från kylan lever delvis upp till min fördomsfulla bild av spionromanen, men till min förvåning får boken mig att sucka av vällust.

I förordet skriver Thomas Engström att John Le Carré skrev boken under fem veckor och det märks. Tempot är febrigt, maniskt och det stannar aldrig av. Alec Leamas är spionen som inte längre behövs. Han kallas hem till England efter att ha tjänstgjort i Berlin och den kallhamrade Hans-Dieter Mundt fått kontrollen över den östtyska säkerhetstjänsten. Mannen som mördar folk utan att blinka. Väl hemma i London får Alec ett jobb på ett bibliotek och där träffar han Liz. Samtidigt som de inleder ett förhållande kontaktar den brittiska säkerhetstjänsten Alec – de vill att han ska åka tillbaka till Berlin och göra sig av med Mundt. BAM, BAM, BAAAM!

Spionen som kom in från kylan är en fascinerande bok om en ljusskygg bransch där orden Cirkusen, Smiley och Control har helt andra innebörder än de allmänna. Historien känns äkta, pulsen slår. Det är män med groggar, cigarrer och kodnamn. Det är hårt, cyniskt – och fullkomligen underbart. Det här är inte min sista spionroman.

Spionen som kom in från kylan får 4,5 av 5 möjliga palmhjärtan.

Vi är alla galna

evighetsbarnenStockholm är den stad i världen som har flest singelhushåll, hela 59 procent bor själva. Gör det stockholmarna till världens ensammaste människor? Det behöver självklart inte vara så, men det är ändå intressant hur Beate Grimsrud utgår från statistiken i sin senaste roman Evighetsbarnen. Boken handlar just om ensamhet, men även om barnlöshet, psykisk ohälsa, vänskap och kärlek. Vi möter södermalmsborna Siri, André, Louise och Tomas. De kämpar på olika sätt med ensamheten. Siri envisas med att hon är gravid, trots att läkarna hävdar motsatsen. André umgås mest med sin katt Alexandra, som han i stort sett behandlar som en människa. Tomas är Andrés vän, som vill ha tydliga ramar att förhålla sig till och klarar inte av när valmöjligheterna blir allt för många. Louise är shopaholic och när ångesten blir för stor skär hon sig själv. Vid sin sida har hon Siri och allt eftersom de tillbringar mer tid med varandra växer känslorna.

Beate Grimsrud tar hand om sina gestalter utan att klappa dem på huvudet. Med en finstämd känsla för människors känslighet och svaghet lyckas hon med konststycket att blanda humor med ett välbehövligt allvar som löper ut i essensen att vi borde ta hand om varandra lite bättre. Evighetsbarnen har stråk av Alice i Underlandet och det är nästan som att man väntar på att katten Alexandra ska brista ut i ett ”We’re all mad here”.

Evighetsbarnen är en bok att läsa om – och om igen och den får 4 av 5 palmhjärtan.