Tina Fey gör det igen!

unbreakable-kimmy-schmidtYo alla Tina Fey-lovers! Ni har väl inte missat Netflix nya komediserie Unbreakable Kimmy Schmidt? SNL-stjärnan är nämligen en av skaparna bakom programmet och efter att ha sträckkollat igenom första säsongen kan jag inte göra annat än att lyfta på den berömda hatten. Trots att Tina Fey själv bara medverkar i en mindre biroll är den väl värd att se. TV-serien handlar om hur Kimmy Schmidt blir frisläppt efter att ha suttit instängd i 15 år i en bunker på grund av att en domedagspräst kidnappat henne och tre andra kvinnor. Nu ska hon försöka få fäste i sitt nya liv – i New York. Efter att 30 Rock nådde sitt slut för drygt två år sedan har jag saknat Tina Feys träffsäkra humor och även om Unbreakable Kimmy Schmidt inte riktigt når upp till 30 Rocks nästintill ouppnåeliga höjder är den en given komedifavorit tillsammans med Parks and Recreation (som jag tack och lov inte har sett klart på ännu). Unbreakable Kimmy Schmidt har en genuitet som jag gillar. Serien känns äkta även om alla känslor står på max konstant. Den är lika rolig som smart. Kul att se Jane Krakowski (30 Rock, Ally McBeal) i en av rollerna. Ingen kan spela en självupptagen överklassfru som hon. Så sörj inte om du saknar en bok i kväll – spana istället in Unbreakable Kimmy Schmidt. Första säsongen får 4 av 5 palmhjärtan.

P.S Efter ett avsnitt kommer du garanterat sjunga med i det trallvänliga ledmotivet.

Danskjävlar är ordet

riketHar lite svårt att koncentrera mig på bokhögen bredvid sängen. Började att titta på Riket igår, filmboxen har legat övergiven sedan i somras så det var på tiden. Har inte sett serien tidigare, men oj så bra den är! Ernst-Hugo Järegård är lysande i rollen som den danskhatande överläkaren Stig Helmer. Det skulle egentligen ha blivit en tredje säsong av Riket, men tyvärr avled Ernst-Hugo.

Så vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att även om jag tillfälligt har övergivit böckerna så ägnar jag mig åt högkvalitativ TV-tittning. Så det så.

Tillfälligt avbrott

Det har varit lite dålig aktivitet här på sistone. Jag önskar att jag kunde förklara mig med att bokhögarna är högre än vanligt, att det slukas klassiker på löpande band och att jag äntligen har tagit tag i Haruki Murakamis senaste serie. Men nej. Min hjärna har varit lagom mosig och tröttheten har nästintill knockat mig. Slutsats: Har inte läst på flera dagar. Botemedel: Hoppas på en slapp helg.

Läsdagen som försvann

Idag skulle jag läsa. Oj, vad jag skulle plöja mig igenom olika böcker. Kanske till och med slå något sorts rekord. En lättare julig bok på morgonen, en debutant runt lunchtid och så kanske eventuellt påbörja Haruki Murakamis verk på eftermiddagen. Det var en smått orealistisk plan, men ändå möjlig. Vi pratar rätt tunna böcker, i alla fall de två första.

Inget gick enligt planen. Frukosten drog ut på tiden, minns inte ens vad jag pysslade med. Lunchen spenderades framför teven. Middagen intogs framför datorn – och teven. Och nu är det Indiana Jones och de fördömdas tempel på tv. En av mina favoritfilmer. Det är bara att inse. Idag är ingen rekorddag. Idag är en vanlig söndag, som dessutom snart är slut.

Haruki Murakami, gör du mig besviken?

Det har blivit en tradition att besöka stadsbiblioteket på onsdagar, främst för att låna en specifik bok eller lämna tillbaka lästa verk, men det hör även till att kolla hyllan med relativt nyinkomna böcker, vilket definitivt är körsbäret på tårtan, russinet i kakan, creme de la creme. Ja, ni fattar. 
Idag blev jag knäsvag.

Efter att först ha lånat alldeles för många böcker från julavdelningen och trängts bland ett gäng 4-åringar vid barnböckerna var det det dags att kolla in HYLLAN. Och där stod den – Haruki Murakamis ”1Q84”. Jag vet att den gjorde sitt intåg i bokaffärer och bibliotek för nästan ett år sedan, men jag har sugit på denna litterära karamell sedan dess. Eller snarare väntat. Kanske till och med avvaktat av ren oro, för tänk om jag blir besviken?

När jag läste ”Sputnikälskling” blev jag förtjust, när jag sedan gick vidare till ”Kafka på stranden” blev jag häftigt förälskad (en kärlekshistoria jag gärna delar med mig av i framtiden). Sedan dess har jag strosat runt bland Haruki Murakamis verk, lätt på tå, för att jag vet att besvikelsen kan flamma upp, den gjorde det vid ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och det kan ske igen. Förälskelser kan svalna. Nu ligger första delen av trilogin bredvid mig, men den får förmodligen ligga kvar ett tag till. Den finns nu inom räckhåll och den tanken behöver marinera till sig innanför hjärnbarken.

Håll ut, darling, håll ut.

Sunday morning

Det är något särskilt med en söndagsmorgon. Den är oftast fridfullare och tystare än den dagen före. Många ligger bakfulla, de flesta inte. Festdagen är över och det är i en större grad tillåtet att ta det lugnt, inte göra någonting. Bara vara, som det ofta uttrycks. Om vi raderar den eventuella jobbångesten, tror jag att många trivs med söndagens första vakna timmar.  Ibland lyssnar jag på radioteater (tack och lov för digitala arkiv), ibland går jag en promenad runt en sjö eller i en skog. Ibland gör jag knappt ingenting. Egentligen borde man bulla upp med en grandios frukost med nybakta frallor (helst sådana med sesamsfrö på), nypressad juice och ett kokt ägg – men det är jag för lat för. Min söndagsfrukost består av havregrynsgröt med mjölk och solroskärnor, kryddad med kanel. Torftigt och trist. Därefter lägger jag mig på soffan med boken för stunden, förtillfället Siri Hustvedts Lily Dahls förtrollning. Har endast läst några sidor, men känner mig redan tagen av stämningen, miljöerna och persongalleriet.

Idag blir det en fin söndag, tror jag.