Serien är bättre än boken

dodtillsmorkret

Tam vampyrkärlek.

Lyssnar på Död tills mörkret faller av Charlaine Harris och känner mig besviken. Serien True blood är baserad på böckerna om Sookie Stackhouse och som vi alla vet, så brukar en bok vara bättre än filmversionen eller serien. Men så är inte fallet här. Död tills mörkret faller är alldeles för blödig (på ett ovampyraktigt sätt, om ni förstår vad jag menar), för tam och det blir för mycket fjortiskärlek och för lite våld. Ben och Sookie är inte direkt favoriterna i serien och det blir för mycket träsmak i boken. Det kanske tar sig i tvåan. Eller? Ska jag hålla mig till serien?

Minirecension: Vecka 36

vecka36Nej, det här var inte riktigt i min smak. Jag dras aldrig med i handlingen och språket är torftigt. Vecka 36 handlar om en gravid kvinna som spårlöst försvinner i Brantevik. Allt sker i slutet av sommarsäsongen efter ett sista besök på en hamnkrog. Erik Johansson fungerar bra som uppläsare, men det saknas driv och genuinitet i själva handlingen. Men jag gillar att Sofie Sarenbrant använder sig av två gravida kvinnor som huvudkaraktärer.

Ljudboken får 2 av 5 palmhjärtan.

Dr Jekyll och Mr Hyde

drjekyllDr Jekyll och Mr Hyde har funnits i bakhuvudet det senaste decenniet. Någon gång ska jag läsa den. Någon gång ska jag ta tag i denna klassiker signerad Robert Louis Stevenson. Men det har aldrig blivit av. Åren har gått och alla löften har varit tomma, fram till och med nu. För nu lyssnar jag faktiskt på boken och är positivt överraskad. Den är tidlös och är bra. Riktigt bra.

Minirecension: Mitt första liv

mitttforstalivBodil Malmsten är Bodil Malmsten. Hon är bra, men ändå har jag svårt att knyta Mitt första liv: den gudarna älskar dör inte till mig. Om den nu är en biografi (man vet aldrig med Bodil) så känns den lite för avlägsen. Det känns som att hon döljer, maskerar och tar bort fokusen från hur det verkligen var och kändes. Samtidigt är det alltid skönt att höra Bodils stämma. Hur hon pratar om sin relation till litteratur, om sin mormor och om Norrland. Men jag trivs bäst i hennes loggböcker.

Lucka 3: Bok på julkalender

P1050507Nästa år fyller jag 30 år. Det känns lite läskigt. Jag, vuxen? Knappast. Det känns som att det bara var några år sedan som jag satt i föräldrahemmet, nerkrupen i soffan med nattlinnet ovanför knäna och tittade på julkalendern med Ture Sventon och hörde uttryck som ”Ständigt denna Vessla”, ”Använd bara pitolerna i nödfall” och klassikern ”Temlor”. Förra året fick jag tag på två ljudböcker med privatdetektiven, bäst är de med självaste Helge Skoog som uppläsare. Förra veckan köpte jag julkalendern. Den håller fortfarande, men den är inte särskilt julig. Istället för snö och tomtar är det högsommar.

Kanske har jag fastnat i mitt sexåriga jag. Hon som har röda Harry Potter-glasögon, är bästis med Patrik och fantiserar om att hitta en garderob som den i Narnia-böckerna. Kanske är det bara runt juletid som jag är den lilla rödlätta tjejen som drömmer om att bli FBI-agent och som bara vill ha hårda paket…

Mamma ringde precis. Självklart pratade hon om stickning och virkning. Jag avbröt henne efter en stund och frågade om vi skulle titta på julkalendern med Pettson och Findus när jag kommer hem nästa gång. Hon var en tyst en stund och svarade sedan: ”Ja, det ska vi Sofie. Självklart ska vi det…”

P.S Men ska jag inte nämna Twelve days of christmas då? Jorå, här kommer ett passande referat av boken: Mysig inledning. Matlagning. Prat. Släktfejd. Mat. Prat. Mat. Stereotyper. Långtråkigt. Mat.Klyschor. Mat. Mer prat.Kärlek.Slut. 2 palmhjärtan av 5.

Alla mina vänner är superhjältar

”Alla Toms vänner är superhjältar.Tom har till och med gift sig med en superhjälte, Perfektionisten. Under deras bröllopsdag blir Perfektionisten hypnotiserad av sin före detta pojkvän, Hypno. Resultat: Tom blir osynlig för henne”.

Så lyder inledningen på baksidan av Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Under två timmar lotsar uppläsaren Morgan Alling en genom en rad träffsäkra stereotyper med superhjälte-touch. Här finns Frottémannen som får varje dag att vara en söndag, Madame Gör rent allteftersom som diskar direkt efter en måltid och slänger pennorna när bläcket faktiskt har tagit slut och Hypno som får människor att göra som han vill. Det är bisarrt och komiskt. En godbit som fräschar upp i bokdjungeln. Stundtals snuddar det på gränsen att bli för många karaktärer, att bli ett enda långt uppradande av superhjältar, men eftersom historien endast är två timmar lång så fungerar det. Men personligen hade jag nog önskat att själva förhållandet, att själva kärnan i berättelsen, skulle ha fått större utrymme eller att superhjältarna hade fått större plats, men då varit färre. Boken får mig nyfiken på Andrew Kaufman, det ska bli spännande att följa hans författarskap. Alla mina vänner är superhjältar får mig att tänka på vilka superhjältar man har i sin närhet och kanske framförallt…vilken superhjälte man själv är?

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman får 3 av 5 palmhjärtan.

Recensionsex från A nice noise.

Ljudbok: Sankta Psyko av Johan Theorin

Johan Theorin byter ut Öland mot västkusten i sin nya spänningsroman ”Sankta Psyko”, men istället för att släppa in salta bad och bergshällar i miljöskildringarna sätter författaren ett psykatriskt sjukhus för våldsbrottslingar i fokus – Sankta Patrica även kallat Sankta Psyko. Alldeles intill sjukhuset ligger förskolan Gläntan, där patienternas barn vistas. Hit anländer den tystlåtna och introverta Jan Hauger för att arbeta som pedagog, i alla fall utåt sett. För inom Jan döljer sig hemliga önskningar om att träffa någon på sjukhuset, en kvinna från det förflutna. För djupt under Sankta Psyko och förskolan finns underjordiska gångar som förenar de båda byggnaderna. I dessa tunnlar ledsagas barnen till sina föräldrar och det är här som Jan ser sin chans. ”Sankta Psyko” är en spänningsroman där karaktärerna likt ett kaleidoskåp skiftar roller, mörka sidor blir ljusa för att senare åter mörkna. Språket är avskalat, känns stundtals naivt och naket, stilgrepp som hjälper till att skapa en effekt av diffusa kanter i persongalleriet.

Vem är ond och vem är god?

Magnus Krepper passar bra som uppläsare, med sin något sömniga röst ger han ett extra lager till berättelsen, den naiva tonen förstärks. Samtidigt kommer jag på mig själv med att irritera mig på karaktärerna, får en känsla av att jag inte bryr mig. Låt dem förgås, ingen skulle sörja. Stäng in dem i de mörka underjordiska gångarna, det spelar ingen roll. För det är inte ens lätt att tycka om huvudkaraktären Jan, vilket skapar en konflikt hos en som läsare. En känsla av att ständigt vara på sin vakt och där lyckas Johan Theorin. Inget är självklart, inte ens på upploppet. Ändå vill jag ha mer, att barnen ska spela en större roll, att karaktärerna ska få vassare kanter och att den psykologiska spänningen ska stiga mer.

Det är i de öländska kriminalromanerna som Johan Theorin är starkast, men det är intressant att få ta del av hans författarskap på ett annat sätt, för i ”Sankta Psyko” använder han sig av ett annat stilgrepp. Theorin vågar att bryta av mot mängden och därför är han av de bästa svenska deckarförfattarna just nu.

Sankta Psyko får tre palmhjärtan av fem möjliga