Delikat läsning om indiskt matgeni

Morais_EnFranskCurry_Omslag3D-286x400

I En fransk curry heter hjälten Hassan Haji och han älskade redan som bebis doften av kardemumma, fiskhuvuden och palmolja och förstod genast att mat; det är det göttigaste med livet. Och vilken tur då att Hassan växer upp i en stor kulinarisk familj, som äger en restaurang i Bombay.

Tillvaron vänds upp och ner när modern dödas i ett våldsamt upplopp och Hassans pappa tar med sig familjen och flyr till Europa, där de så småningom hamnar i en alpby i Frankrike. Eftersom mat är svaret på det mesta slår pappan upp portarna till ett indiskt matställe, något som inte uppskattas av ägaren till lyxkrogen mittemot som belönats med två stjärnor i Michelinguiden. Gourmetkocken Madame Mallory hatar konkurrenterna och hon gör allt hon kan för att få bort dem från byn. Samtidigt visar Hassan Haiji prov på att han kan göra mer än att steka ägg. Ja, det bor en sann mästare i honom; ingen vanlig liten mästerkock utan ett geni!

The New York Times har beskrivit En fransk curry som: ”En charmig roman, som att Slumdog Millionaire möter Råttatouille” och det kan jag till stora delar hålla med om. Här har vi klassresa, matlagning samt mixen av franskt och indiskt. Men, där Slumdog millionaire och Råttatouille lyckas med sina charmiga gestaltningar så får inte Richard C. Morais riktigt till ett lika fint porträtt av sin Hassan Haiji, vars personlighet är så tråkig att jag vill dunka ett naanbröd i huvudet på honom. Det hade faktiskt varit betydligt trevligare om den rappa Mallory haft en större plats i boken.

Men vem bryr sig egentligen om gestalterna när En fransk curry handlar om MAT? Knappt ingen, precis! Och där briljerar författaren med sina olika beskrivningar av rätter som får varenda liten organism i mig att vråla efter något att äta. Du kommer inte att bli besviken om du liksom jag älskar att gotta ner dig i en rejäl dos smaskig matporr. Ja, det skulle väl i sådana fall vara om du läste in lite för mycket i själva ordet matporr…

En fransk curry 100 steg från Bombay till Paris får 3 av 5 palmhjärtan.

P.S Jag ska absolut gå och se filmatiseringen av Lasse Hallström på bio.

Danskjävlar är ordet

riketHar lite svårt att koncentrera mig på bokhögen bredvid sängen. Började att titta på Riket igår, filmboxen har legat övergiven sedan i somras så det var på tiden. Har inte sett serien tidigare, men oj så bra den är! Ernst-Hugo Järegård är lysande i rollen som den danskhatande överläkaren Stig Helmer. Det skulle egentligen ha blivit en tredje säsong av Riket, men tyvärr avled Ernst-Hugo.

Så vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att även om jag tillfälligt har övergivit böckerna så ägnar jag mig åt högkvalitativ TV-tittning. Så det så.

Thrillern som får mig att vilja knivhugga någon

gonegirlHar du övergivit thrillern? Bestämt dig för att begrava genren? Snälla, ångra dig! När det finns författare som Gillian Flynn så är thrillern som bäst. När andra kör fast i stelbenta skildringar kör hon sin egen väg. Det är mörker, snabba vändningar och karaktärer med fel och brister. I Gone girl försvinner Nicks fru på deras bröllopsdag. Han kommer hem till ett tomt hus där dörren står på glänt och möblerna är omkullvälta i vardagsrummet. Var är Amy? Är hon mördad? Vem har i sådana fall dödat henne? En katt och råtta-lek börjar. Boken är smått sinnessjuk, på ett bra sätt, och Gillian Flynn vänder och vrider på handlingen. Gone girl får mig att rysa och jag vägrar att släppa taget om den. Vill dock knivhugga en del av karaktärerna då och då. Gillian Flynn vet vart thriller-skåpet ska stå. Boken får 4 av 5 palmhjärtan.

P.S Jag förstod av Mats Strandbergs twitter häromdagen att Gone girl ska filmatiseras. Jag bokar in premiären i huvudet redan nu. Då är det jag och en stor popcorn som bänkar oss framför denna spännande thriller. Jag tror inte att projektet kan misslyckas.

Min eftermiddag med fransk film

Det har inte blivit många ord den här lördagen, i alla fall inte lästa ur en bok. Istället har jag sett denna franska pärla. Den lyfter fram litteraturens underbara värld.

Germain Chazes är en medelålders man som ofta hånas för sin brist på utbildning och analfabetism. En dag träffar han på den 93-åriga Margueritte på en parkbänk. De börjar att samtala med varandra och en värld av historier och ord öppnar sig för Germain.

En film för den som längtar efter ljumma sommardagar eller vill tina upp en frusen själ.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Det dröjer inte många minuter innan Tintin slängs in i ett äventyr i den storslagna filmen Tintin och enhörningens hemlighet; mästarna Peter Jacksson och Steven Spielbergs kärleksbarn. Det är välgjort, fartfyllt och riktigt snyggt! Äventyret inleds med att Tintin köper ett miniatyrskepp som visar sig dölja en värdefull hemlighet. Innan du hinner utbrista  ”Bomber och granater” har Tintin och Milou dragits in i en skattjakt på liv och död. Även den försupne kapten Haddock och de klantiga detektiverna Dupontarna är viktiga medspelare på de godas sida. På de ondas sida står en fiende från det förflutna. Filmen dukar upp ett smörgåsbord av svärdfighter, diverse transportmedel och kulspruteregn. Det blir inte en lugn stund.

Jag blir imponerad över de snygga ”kameravinklarna”, de detaljrika ansiktena och att hela filmen känns genomtänkt – det ligger mycket kärlek bakom scenerna. Inledningen är starkast, men tyvärr svalnar intresset allteftersom på grund av att filmen känns för lång. Det blir något segt mot slutet trots en stor dos konstant action. Slutet lämnas öppet och det är upplagt för en tvåa. Jag hoppas att Tintin-fansen inte blir besvikna. Jag är i alla fall inte det. Tintin och enhörningens hemlighet får 3,5 rosakindade Tintins av 5 möjliga.

P.S Jag har lånat Tintin och den mystiska stjärnan. Bara så ni vet.

Tintin och enhörningens hemlighet


Har besök av en god vän tillika cineast från Sveriges ordvitstätaste stad. Vi ska självklart gå på bio och eftersom vi har hört fina saker om Tintin och enhörningens hemlighet har min vän (som råkar arbeta på en biograf) lyckats skaffa två gratisbiljetter. Gratis är gott, säger jag och tackar och bockar. Eftersom min relation med Tintin är något vag och det enda jag minns från min barndom är hans röda hår, hans milda ansikte och namnen på en hel del karaktärer; hunden Milou, kapten Haddock, de klantiga detektiverna Dupontarna och professor Kalkyl. Sedan blir det svart. Minns inga äventyr, inga miljöer bara att Milou bits en hel del och att kapten Haddock borde gå en kurs i anger management. Jag är redo att ta mig an Tintin igen, kanske till och med läsa några album.