Smällkaramell i bokform

9789163889417Tre författare, tre berättelser. John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle bidrar med varsin historia i den här juliga boken som ändå hänger samman. Allting börjar med att det är julafton och Gracetown har drabbats av en snöstorm. Något som sätter fart på en rad händelser. Jubilee lämnar ett tåg som inte kan köra vidare och tar sin tillflykt till en Waffle house-restaurang där hon stöter på Stuart, killen med brustet hjärta. Dit beger sig även 14 övertända cheerleaders. Några kompisar blir jagade av ett par ondsinta tvillingar i kampen om att leverera ett Twister-spel. Baristan Addie kämpar mot sin självupptagenhet och tar upp jakten på en minigris för att rädda en vänskap.

Handlingen är ett sammelsurium av flirtande, relationsproblem, snö och otaliga upprepningar av Starbucks. Stundtals känns det nästan som att boken är en 333 sidor lång annons för kaffekedjan. Starbucks hit och Starbucks dit. Till och med delar av deras meny förklaras ingående. Maureen Johnsons inledande berättelse är överlägsen de andras. Rolig och charmig på ett sätt som de andra inte kommer närheten av. Hon borde ha skrivit hela boken. John Greens del är något för långrandig och Lauren Myracle lyckas inte knyta ihop säcken på ett helt givande sätt. Även om de berättelserna också har sin charm och sin humor.  Sammantaget är Let it snow en smällkaramell i julutbudet. Läs den gärna. Let it snow  får 3 palmhjärtan av 5 möjliga.

Liv Strömquist strikes again!

uppgangochfallDet skulle kunna vara tröttsamt att gång på gång skriva om hur briljant och rolig Liv Strömquist är, men det är det inte. Hon är så jäkla briljant och rolig att man vill att ALLA verkligen ska förstå hur briljant och rolig hon är. Alla. Och det blir inte tröttsamt. Kunskapens frukt var en humoristisk och faktaspäckad hyllning till det kvinnliga könsorganet och nu är Liv tillbaka med ett album om carpe diem (ja, carpe diem!), extrem rikedom och när moralisterna tar över. Det är så bra att när jag läst ut boken vill jag direkt läsa om den (gör det dock inte pga trött). Liv diskuterar på sitt sedvanliga sätt hur det egentligen är den västerländska kulturen som  lever i nuet och ingen annan. Ja, mindfulness är ju så inne. Det är vi i väst som kan briljera med att leva i nuet, särskilt rika vita gubbar. Såsom den svenska företagsledaren Sverker Martin-Löf som lever så pass i nuet att han använt företagets jetplan till att skjutsa runt på sin hund till olika platser i världen och han tråkas inte av mörka, trista tankar som global uppvärmning och klimathot och sådant. Nej då, han lever i NUET. No bad feelings.

Liv vrider och vänder på saker som man annars inte tänkt på. Hon belyser hur många inom vänstern som ägnar sig mer åt moralism än politik. Hon tar upp den amerikanska statsvetenskapsprofessorn Wendy Brown som menar att de progressiva krafterna i samhället tappat tron på att en större genomgripande politisk förändring är möjlig och att det landar i moralism. Att man hellre pekar på det goda och det onda och levererar inga direkta förslag på hur saker och ting ska förändras. Att det blir lättare att fastna i retorik och hur ord används än att man kommer med konkreta förslag. Att det är lättare att anklaga en kändis eller politiker för att ha använt fel ord än att bekämpa klassamhället, som Liv menar är den största roten till de flesta problem. Även om man som alltid måste hålla flera tankar i huvudet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Som den självgoda moralist jag är fick jag många aha-moments! Det är så lätt att kritisera utan att ge förslag.

Uppgång och fall är för jävla bra. Läs den!  Fyra av fem palmhjärtan.

Månadsrapport: Februari

Det har varit en bra månad på läsfronten, både när man ser till kvantitet men även till kvalité. Nästan varenda ledig sekund har jag legat på sofflocket och läst eller lyssnat på ljudböcker eller podcasts. Har en känsla av att 2016 blir ett bra bokår.

Har lyssnat på: Folk och rövare i Kamomilla stad av Torbjørn Egner 4/5, Konsten att vara Caroline av Peter Barlach 3,5/5 och Doppler av Erlend Loe 4/5. Totalt: 3

Har läst: Avd. för grubblerier av Jenny Offill 4/5, Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr 4/5, Mot Fyren av Linda Skugge & Sigrid Tollgård, Cinder av Marissa Meyer 2/5, Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit 3,5/5, Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt 4/5, Kriget har inget kvinnlig ansikte av Svetlana Aleksijevitj 5/5, Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som eiffeltornet av Romain Puertolas, Grand central winter av Lee Stringer 3/5, Hausfrau av Jill Alexander Essbaum, Befrielsen av Maria Sveland 2/5 och så läste jag efter många års velande klart Sylvia Plaths dagböcker 4,5/5. Totalt: 12

Månadens besvikelse: Jag hade hört en hel del om att Cinder skulle vara en udda och intressant tappning av Askungen, men jag tycker att boken mest var ett sömnpiller.
Månadens gråtkavalkad: Kriget har inget kvinnligt ansikte av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Jag fick fan ont i hela kroppen av att läsa den här boken. Så himla hemsk. Alla dessa ryska kvinnor som inte bara fick uthärda olika sorters helveten under andra världskriget utan sedan hånades, ignorerades och tystades de när kriget var slut och långt därefter. En av de bästa böcker som jag någonsin har läst.
Månadens sämsta: Den lilla flicka som svalde ett moln lika stort som eiffeltornet. Gillar varken titeln eller den här sortens form av skröna. Lite charmig men inte mer.
Månadens bästa: Det kommer kanske inte som en överraskning men Kriget har inget kvinnligt ansikte är överlägset bäst. Läs den.

Kulturtanter, sex & prutthumor

oscarlevertinsvännerDen som har lyssnat på podcasten Lunch med Montelius har knappast missat att dramatikern tillika författaren Martina Montelius har en fäbless för prutthumor, vin och kulturtanter. För två år sedan släppte hon debutromanen Främlingslegionen och nu är hon aktuell med en ny bok – Oscar Levertins vänner. Den handlar om kulturtanten Boel Märgåker som bestämmer sig för att åka på en litteraturkryssning för att kunna njuta av författarmöten, alkohol och kopiösa mängder frigjort sex. Jag lyssnar på den som ljudbok med Martina Montelius som uppläsare och småskrattar åt hennes svarta humor. Hon blandar rakbladsvasst allvar med prutthumor. På sätt och vis påminner boken lite om Dumskallarnas sammansvärjning men Oscar Levertins vänner är betydligt roligare.

Världens mörkaste kärlekshistoria

duJoe och Guinevere träffas i en bokhandel. Hon är studenten som vill bli författare, twittrar och rör sig i de finare kretsarna på Upper East Side. Han gillar Prince, Woody Allen-rullen Hanna och hennes systrar, författaren Paula Fox och att stalka folk. Du är nämligen en besinningslös thriller med förvridna romangrenar. Den är som en blandning av American Psycho och Nick och Norahs oändliga låtlista. Historien är lika motbjudande som beroendeframkallande. Den litterära besserwissern Joe försöker manipulera sig till kärlek genom att bryta mot alla moraliska (och för den delen lagliga) medel för att fånga Guinevere. Han snor hennes mobil, tar sig i hennes lägenhet, hackar hennes dator samt kidnappar hennes ligg och låser in honom i en bur i bokhandelns källare. Ändå lyckas författaren skapa en gestalt som framstår som intressant och mänsklig (nåja, nästan mänsklig). Förmodligen är det alla populärkulturella referenser som spottas ut på löpande band som gör det omöjligt för en att hata sönder Joe. Idioten jobbar ju för tusan i en bokhandel. Svårt att avsky människor som gillar böcker – trots att de är sexistiska psykopater. Typiskt. Efter några sidor in i handlingen kommer du sätta mobilen på ljudlöst, låsa ytterdörren och försvinna in i Joes sjuka kärleksliv för Du är en bok man inte släpper i första taget. Den får 4 av 5 palmhjärtan.

Ensam på Mars

Ni vet scenen i Gravity när Sandra Bullock far iväg i okontrollerade kullerbyttor rakt ut i den eviga rymden och man håller på att kissa på sig i ren panik för att det är bland det vidrigaste man har sett eftersom man både blir åksjuk och drabbas av en helt osannolik höjdskräck, med tanke på att man sitter tryggt nerkrupen i en fåtölj i en biosalong och ändå får man extrem dödsångest som gör att man knappt kan andas – ja den scenen fick mig återigen att inse hur rymden verkligen kan skrämma skiten ur en. Det är väl något med syrebristen och att jorden ser ut som en obetydlig glaskula som gör att mina nerver skriker rakt ut. Samtidigt är snacket om nebulosor, svarta hål och expanderande universum oemotståndligt. Därför lyssnar jag just nu på Ensam på Mars av Andy Teir. Den handlar om astronauten Mark Watney som av en ren olyckshändelse lämnas kvar på Mars efter en rymdexpedition. Ingen vet att han lever och han kan inte kommunicera med någon. Det är knappast det givna spänningsscenariot med tanke på att det ändå är den rätt döda planeten Mars vi snackar om. Det finns visserligen is och berg där, men det gör knappast någon fest. Ändå är Ensam på mars riktigt spännande. Återkommer när jag lyssnat klart. Over and out.

Spionen som kom in från kylan

spionenFördomar finns hos oss alla. Människor är si eller så. Givetvis finns det även fördomar gentemot olika bokgenrer. Själv har jag ofta hållit mig på bekvämt avstånd från spionromaner. Min extremt fördomsfulla bild har varit att de mestadels handlar om alkoholiserade män som lever i en svartvit värld där kvinnor ses som oviktiga förförerskor med päls och rött läppstift. Männen är hårda, tystlåtna och skjuter först och frågar sedan. Självklart har de kodnamn för allting och är EGENTLIGEN mjuka innerst inne. Spionen som kom in från kylan lever delvis upp till min fördomsfulla bild av spionromanen, men till min förvåning får boken mig att sucka av vällust.

I förordet skriver Thomas Engström att John Le Carré skrev boken under fem veckor och det märks. Tempot är febrigt, maniskt och det stannar aldrig av. Alec Leamas är spionen som inte längre behövs. Han kallas hem till England efter att ha tjänstgjort i Berlin och den kallhamrade Hans-Dieter Mundt fått kontrollen över den östtyska säkerhetstjänsten. Mannen som mördar folk utan att blinka. Väl hemma i London får Alec ett jobb på ett bibliotek och där träffar han Liz. Samtidigt som de inleder ett förhållande kontaktar den brittiska säkerhetstjänsten Alec – de vill att han ska åka tillbaka till Berlin och göra sig av med Mundt. BAM, BAM, BAAAM!

Spionen som kom in från kylan är en fascinerande bok om en ljusskygg bransch där orden Cirkusen, Smiley och Control har helt andra innebörder än de allmänna. Historien känns äkta, pulsen slår. Det är män med groggar, cigarrer och kodnamn. Det är hårt, cyniskt – och fullkomligen underbart. Det här är inte min sista spionroman.

Spionen som kom in från kylan får 4,5 av 5 möjliga palmhjärtan.