Småländsk true crime

florencestephens-inbTrue crime är populärare än någonsin och boken Florence Stephens förlorade värld passar bra för rojalister som suktar efter bedrägerier. Den beskrivs som en sannsaga om småländska Huseby bruk. Det är en berättelse om kungahuset, skandaler och om en kvinna med karaktär som blir omyndigförklarad. Till en början är språket svajigt, för tillgjort och konstlat, men ju mer historien drar igång desto mer fast blir jag. Och irriterad. På prins Carl Bernadotte Jr som festar för andras pengar. Ja, Florence Stephens pengar som han ser som en sorts faster även om det inte finns några blodsband. På affärsmannen Gutenberg som plundrade hennes tillgångar. Och Florence som så länge försvarade dem. Lika irriterad som man blir på hennes arbetarförakt och blåögdhet fascineras man av hennes envishet, kämparanda och kärlek till dem hon håller av. Florence Stephens förlorade värld får 3 av 5 palmhjärtan.

Om Hösten av Karl Ove Knausgård

omhostenOm hösten är första delen i Karl Ove Knausgårds årstidsserie som är tillägnad hans ofödda dotter. I korta avsnitt behandlar han ämnen som skymning, biodling och ensamhet. Det är vackert, fult, fånigt och allvarsamt. Knausgårds pendlar mellan det banala och det allvarliga. Vissa saker irriterar. Får mig att fundera om inte hela boken är ett enda stort skämt. Kejsarens nya kläder i bokform. Samtidigt som jag tycker om hans sätt att beskriva de små tingen – det som andra inte skriver om på ett nyanserat sätt – blir det stundtals…löjligt. Knausgård kan skriva, det vet vi. Men det blir rätt skitnödigt ibland. Så var fallet även i Själens amerika.  I ett avsnitt skriver Knausgård om tuggummi, vilket känns som en sak som är intressant att ta upp. Att sätta ord på en så vardaglig företeelse som att tugga tuggummi blir något utöver det vanliga. Jag har samma ovana, att tugga tuggummi i tid och otid. Men. Mot slutet står det: ”Att jag lyckligtvis inte är ensam om den här lasten, ovärdig i sin obetydlighet, blir jag påmind om varje gång jag är i stan, där trottoarer och torg utanför de större samlingslokalerna är fulla av vita fläckar, lika nyckfullt spridda som stjärnorna på himlen, och i mörkret, upplysta av gatlyktorna, svagt skimrande mot den svarta asfalten, är det ju också en stjärnhimmel de liknar.”

Kanske har jag inte samma romantiska själ som Knausgård, men ja, det blir för mycket. Har svårt att ta boken på allvar, börjar tveka. Men det är då det gnistrar till. Formuleringarna som talar till en. Som gör Knausgård till Knausgård. Han genialiska språk och sätt att vrida och vända på saker som får mig att göra ett hundöra. För att lätt kunna läsa sidan igen. Som i avsnittet om sängar, där han skriver om hur det skulle se ut på natten i exempelvis New York om alla väggar var av glas och rummen upplysta.

”Överallt, skulle det legat människor orörliga i sina kokonger, i rum efter rum flera kilometer bort, och inte bara på markplanet, längs gator och korsningar, utan uppe i luften också, åtskilda av ett slags platåer, somliga av dem tjugo meter över marken, somliga femtio, somliga hundra. Miljontals orörda människor skulle vi ha kunnat se…”

Så jävla vackert.

Om hösten av Karl Ove Knausgård får 3 av 5 palmhjärtan.

Liv Strömquist strikes again!

uppgangochfallDet skulle kunna vara tröttsamt att gång på gång skriva om hur briljant och rolig Liv Strömquist är, men det är det inte. Hon är så jäkla briljant och rolig att man vill att ALLA verkligen ska förstå hur briljant och rolig hon är. Alla. Och det blir inte tröttsamt. Kunskapens frukt var en humoristisk och faktaspäckad hyllning till det kvinnliga könsorganet och nu är Liv tillbaka med ett album om carpe diem (ja, carpe diem!), extrem rikedom och när moralisterna tar över. Det är så bra att när jag läst ut boken vill jag direkt läsa om den (gör det dock inte pga trött). Liv diskuterar på sitt sedvanliga sätt hur det egentligen är den västerländska kulturen som  lever i nuet och ingen annan. Ja, mindfulness är ju så inne. Det är vi i väst som kan briljera med att leva i nuet, särskilt rika vita gubbar. Såsom den svenska företagsledaren Sverker Martin-Löf som lever så pass i nuet att han använt företagets jetplan till att skjutsa runt på sin hund till olika platser i världen och han tråkas inte av mörka, trista tankar som global uppvärmning och klimathot och sådant. Nej då, han lever i NUET. No bad feelings.

Liv vrider och vänder på saker som man annars inte tänkt på. Hon belyser hur många inom vänstern som ägnar sig mer åt moralism än politik. Hon tar upp den amerikanska statsvetenskapsprofessorn Wendy Brown som menar att de progressiva krafterna i samhället tappat tron på att en större genomgripande politisk förändring är möjlig och att det landar i moralism. Att man hellre pekar på det goda och det onda och levererar inga direkta förslag på hur saker och ting ska förändras. Att det blir lättare att fastna i retorik och hur ord används än att man kommer med konkreta förslag. Att det är lättare att anklaga en kändis eller politiker för att ha använt fel ord än att bekämpa klassamhället, som Liv menar är den största roten till de flesta problem. Även om man som alltid måste hålla flera tankar i huvudet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Som den självgoda moralist jag är fick jag många aha-moments! Det är så lätt att kritisera utan att ge förslag.

Uppgång och fall är för jävla bra. Läs den!  Fyra av fem palmhjärtan.