Prolog

Mina nymålade naglar är tydligen ”Red hot Rio”, i alla fall om man ska tro färgens namn. Om några timmar bär det av till Göteborg och imorgon blir det Bokmässan. Lugnet före den berömda stormen. Jag ska vara där i tre dagar, hurra! Jag ser mest fram emot att få ett signerat ex av Mamma MU, hänga med vänner i Götet och att få lyssna på Siri Hustvedt, en av mina favoritförfattare. Jag blir illamående av nervositet bara jag tänker på att jag eventuellt ska få en autograf av henne. Starstrucked är bara förordet. Den här gången har jag en större budget för böcker än förra året, så nu går jag all in! Nu ska jag försöka stilla min resfeber med en kopp te.

Ni andra som också ska till bokmässan, hur peppar ni?

Liv Strömquist for president!

kunskapensfrukt_framsida_1Kunskapens frukt är något så underbart som en humoristisk hyllning till det kvinnliga könsorganet, med blygdläppar, klitoris, vulva och hela kittet. Och nej, börja inte vrida nervöst på dig. Det här är roligt, det här är humor! Jag önskar att jag hade haft Liv Strömquist som lärare i sexualkunskap under högstadiet, lektionerna hade blivit betydligt intressantare än det tradiga tjötet om fortplantningsritualen.

I Kunskapens frukt gör Liv Strömquist upp med de gubbar som genom historien inte kunnat sluta prata om det kvinnliga könsorganet. Ja, om de gubbar som till stor del har lagt en grund till att många kvinnor idag skäms för att visa sig nakna och att en del kvinnor till och med går så långt som att de opererar sina blygdläppar för att passa in i någon sorts porrfilmsnorm. Samtidigt som Liv Strömqvist beväpnar sig med humor finns givetvis svärtan där. Skrattet sätter sig ofta i halsen. Som exempelvis när jag läser om Marie Bonaparte, som är så påverkad av Sigmund Freuds snack om att riktiga kvinnor ska få en orgasm genom penetrering och inte bara vid klitorisstimulans, att prinsessan tror att hon är missbildad*. Marie Bonaparte lägger sig därför under kniven för att få sin klitoris flyttad närmare vaginan. Något som Liv Strömqvist har följande träffsäkra åsikt om:

”Prinsessan Marie Bonaparte upplevde alltså att det var lättare att kirurgiskt förflytta sin egen klitoris än att bara förflytta prins Georges hand!!!”**

Kunskapens frukt är bland det bästa jag har läst i år. Jag vill ha Liv Strömqvist som storasyster, jag vill skicka fram henne när mina ord inte räcker till i en diskussion, jag vill att en staty ska resas i hennes namn. Kanske lite som de där gudinnestatyerna som fanns för tusentals år sedan, en sådan med en enorm vulva. Ja, det kanske vore något, eller vad tycker du Liv?

Kunskapens frukt får 4 av 5 palmhjärtan.

* Två tredjedelar av alla kvinnor är som Marie Bonaparte, så ät skit Freud!
** Marie Bonaparte kunde trots operationen inte få vaginalorgasm.

Boken som tvingar mig till att göra en pudel!

VisesimorgonJag biter ihop tänderna när jag kollar baksidan på boken. Vadå ”Det är en otroligt bra roman” och ”En storartad bladvändare”?! Har verkligen Expressens kritiker och Karl Ove Knausgård himself uttryckt sig på det sättet? Det här är ju inget annat än skräp! Första delen i en trilogi? Pfff!

De funderingarna kommer några kapitel in i Vi ses i morgon och jag har svårt att förstå att samma författare kan ha skrivit Mannen som älskade Yngve.

Tore Renbergs senaste bok består av en bunt skitjobbiga gestalter i Stavanger, de är som dåliga karikatyrer av en bröderna Coen-film. Skurken Rudi med sitt irriterande sätt att prata, Rudi med sitt babybaby, I fuck like a beast-snack. Så tröttsamt att jag vill spy. Här, en annan fånig gestalt: Den svåra tonårsgrabben Daniel William, vars hjärta är så traumatiserat att han måste bete sig som en skitstövel mot allt och alla, men trots det inte har svårt att få brudar (gäsp, gäsp, inget nytt under solen). Handlingen är schizofren och spretar åt alla håll. Vi kan väl säga att boken handlar om en spelmissbrukande tvåbarnsfarsa som måste få tag på en miljon kronor. Vi kan lika gärna säga att boken handlar om ett kriminellt gäng vars ledare är beroende av skräckfilmer och ser sig själv som ett kriminellt geni.

Jag funderar ett tag på att slänga boken åt sidan.

Men då händer något, jag kan inte lägga den ifrån mig. Det är för spännande. De korta kapitlen hypnotiserar, drar in en och rätt som det är börjar jag tycka att Rudi, Daniel William, Cecile, Jan Inge & co är rätt bra ändå, med alla sina fula svagheter och löjliga vokabulär. Jag inser att jag inte alls har läst om de här människorna innan. Vadå karikatyrer? Glöm allt jag sagt tidigare! Tore Renberg doppar sina gestalter i dynamit och jag kan inte annat än smyga iväg med svansen mellan benen. Vi ses i morgon är helt enkelt en jäkligt bra bok, och om du inte har läst den så tycker jag att du ska göra det. Den kommer, som Rudi skulle ha uttryckt det; Rock You Like A Hurricane!

Vi ses i morgon får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Man ska ha husvagn…

9789170378003_200_himmelstrandDet är kväll. På sängen ligger Himmelstrand. Boken är skriven av John Ajvide Lindqvist och då vet man, att nu blir det läskigt. Efter att tidigare ha flörtat med både zombies och vampyrer ger han sig nu in i campinglivet, men glöm grillade flintastekar, baginboxar och strandhäng; i Ajvides värld är verkligheten förvrängd och det är Ingentinget som är kulissen för skräckromanen.

Tio personer (och en hund samt en katt) vaknar upp i sina husvagnar för att upptäcka att världen runtomkring dem ser annorlunda ut. En blå himmel utan sol möter en gräsmatta. Och på radion spelas endast schlagermelodier av Peter Himmelstrand.

Det känns som att John Ajvide Lindqvist har velat gå djupare i människors inre än tidigare, gräva fram deras mest traumatiska ögonblick för att de återigen ska ställas öga mot öga med det som de fruktar mest. Ta fram det som gör en människa till en individ. Han är bra på det, John Ajvide Lindqvist, att mejsla fram gestalter som får liv trots att de bara består av bokstäver.

Här finns fotomodellen Isabelle, som känner sig tom inombords. Här finns långliggaren Donald, som kan rabbla USA:s alla presidenter och som snabbt blir galen av kontrollbehov. Och så finns mjölkbönderna Lennart och Olof, vars personligheter får mig att tänka på hembakade bullar och kall mjölk. De känns trygga och på flera sätt lugnar de ner tempot i den annars så uppiskade stämningen i boken.

Jag gillar Himmelstrand, den är en riktig bladvändare. Men jag har lite svårt att hänga med mot slutet. John Ajvide Lindqvist kör all in med skräckmomenten och kastar in alla möjliga monster i blandningen. Det kan tydligen bli lite för mycket av det goda, eller ja, onda.

Himmelstrand får 3,5 av 5 palmhjärtan.

P.S Vill du känna av stämningen i boken? Sätt då på Alla har glömt med Towa Carson på Spotify. Ryser du till? Bra.

Delikat läsning om indiskt matgeni

Morais_EnFranskCurry_Omslag3D-286x400

I En fransk curry heter hjälten Hassan Haji och han älskade redan som bebis doften av kardemumma, fiskhuvuden och palmolja och förstod genast att mat; det är det göttigaste med livet. Och vilken tur då att Hassan växer upp i en stor kulinarisk familj, som äger en restaurang i Bombay.

Tillvaron vänds upp och ner när modern dödas i ett våldsamt upplopp och Hassans pappa tar med sig familjen och flyr till Europa, där de så småningom hamnar i en alpby i Frankrike. Eftersom mat är svaret på det mesta slår pappan upp portarna till ett indiskt matställe, något som inte uppskattas av ägaren till lyxkrogen mittemot som belönats med två stjärnor i Michelinguiden. Gourmetkocken Madame Mallory hatar konkurrenterna och hon gör allt hon kan för att få bort dem från byn. Samtidigt visar Hassan Haiji prov på att han kan göra mer än att steka ägg. Ja, det bor en sann mästare i honom; ingen vanlig liten mästerkock utan ett geni!

The New York Times har beskrivit En fransk curry som: ”En charmig roman, som att Slumdog Millionaire möter Råttatouille” och det kan jag till stora delar hålla med om. Här har vi klassresa, matlagning samt mixen av franskt och indiskt. Men, där Slumdog millionaire och Råttatouille lyckas med sina charmiga gestaltningar så får inte Richard C. Morais riktigt till ett lika fint porträtt av sin Hassan Haiji, vars personlighet är så tråkig att jag vill dunka ett naanbröd i huvudet på honom. Det hade faktiskt varit betydligt trevligare om den rappa Mallory haft en större plats i boken.

Men vem bryr sig egentligen om gestalterna när En fransk curry handlar om MAT? Knappt ingen, precis! Och där briljerar författaren med sina olika beskrivningar av rätter som får varenda liten organism i mig att vråla efter något att äta. Du kommer inte att bli besviken om du liksom jag älskar att gotta ner dig i en rejäl dos smaskig matporr. Ja, det skulle väl i sådana fall vara om du läste in lite för mycket i själva ordet matporr…

En fransk curry 100 steg från Bombay till Paris får 3 av 5 palmhjärtan.

P.S Jag ska absolut gå och se filmatiseringen av Lasse Hallström på bio.