Haruki Murakamis historia gick upp i rök

tazakiJag vet inte hur många gånger jag har stått på en fest med ett glas rött i näven och pratat om storheterna med Kafka på stranden. Hur jag lätt salongsberusad har upprepat Haruki Murakamis namn och deklarerat med vinfnasiga läppar att han utan tvekan är en av mina absoluta favoritförfattare och förtjänar att någon gång vinna Nobelpriset i litteratur. Därför känns det så sorgligt att jag inte är särskilt förtjust i Den färglöse Herr Tazaki.

Som yngling är Tsukuru Tazaki medlem i ett sammansvetsat kompisgäng som vill vara vänner tills döden skiljer dem åt. Alla utom Tsukuri har en färg i sitt namn (Röd, svart, blå och vit), vilket får honom att känna sig trist och lite utanför. När han lämnar sin hemstad och reser iväg till Tokyo för att studera fortsätter han att hålla kontakten med sina vänner. Men en dag när Tsukuri återvänder möts han av iskall tystnad från den färgstarka skaran och ingen vill längre ha med honom att göra.

Tsukuri drabbas av en depression, som egentligen inte släpper taget om honom på 16 år. Då träffar han Sara, den första kvinna som får honom att känna något som liknar kärlek. Hon övertygar Tsukuri att ta kontakt med sina forna vänner Röd, Svart, Blå och Vit för att ta reda på varför de uteslöt honom ur gemenskapen och på så sätt bli fri från sina demoner.

Den färglöse herr Tazaki är i grunden en finstämd roman om ungdomens skörhet, identitet, depression och om smärtan i utanförskap. Haruki Murakami dansar som vanligt med orden och jag valsar med. Mjukt och försiktigt trippar jag på tå jämsides med Tsukuri och känner igen mig i mycket. Jag känner igen mig i känslan av att vara en del av en enhet vars delar känns oskiljbara. Jag känner igen mig i rädslan för att vara ett tabula rasa utan färg och jag känner definitivt igen mig i rädslan för att förlora sina vänner (på högstadiet drömde jag ständigt mardrömmar om att mina bästa kompisar vände mig ryggen).

I känslan av utanförskap och deppighet är Haruki Murakamis prosa träffsäker och stilistiskt elegant, man berörs. Det är när Tsukuri reser runt för att möta sina gamla vänner som historien tappar sin glöd – det blir stelt och det är svårt att engagera sig i karaktärerna trots att man får svaret på varför vännerna förskjutit Tsukuri. Historien blir banal och tappar sin trovärdighet (och det kommer från en läsare som sagt avgudar Kafka på stranden och dess magiska realism). Haruki Murakami tappar en bra historia och även mig – alla fall för den här gången. Den färglöse herr Tazaki får 3,5 av 5 palmhjärtan.

Läs mycket hellre Sputnikälskling, Kafka på stranden eller Elefanten som gick upp i rök

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s