Vykort till litteraturen

vykortVykort till litteraturen är litteraturkritikern Anatole Broyards (1920-1990) memoarer, som tyvärr aldrig hann bli helt klar eftersom han insjuknade i cancer och hellre ville skriva om det istället.

Det bubblade i New York efter andra världskriget och hela staden var i förändring. Många konstnärer och författare tog sin tillflykt till Greenwich Village där frigörelsen var som tydligast. Ut med kriget och in med bildning, konst och sex. Det är under denna tid som soldaten Anatole Broyard flyttar in hos Anaïs Nins adept konstnären Sheri, som vägrar ha på sig trosor, aldrig städar och som inte ser några problem i att kissa på travar med tallrikar i diskhon med ursäkten: ”De är ju ändå redan smutsiga”. Anatole och Sheri inleder ett stormigt kärleksförhållande som kan få vilken fransk relationsfilm som helst att blekna i jämförelse. Under slutet av 40-talet tar den sexuella frigjordheten sina första stapplande steg, Kafka blir allas husgud och psykoanalysen är varenda neurotikers snuttefilt. Anatole gestaltar på ett skickligt sätt både tidsandan och relationen med den egensinniga Sheri, som gör ett stort och bestående avtryck på honom.

Det går inte att läsa sig mätt på Vykort till litteraturen. Jag vill konstant ha mer, mer av denna period i mytomspunna Greenwich som,enligt Broyard, påminde om 20-talets intellektuella kretsar i Paris. Jag läser varje mening likt en hetsätare. Broyards ord är delikata, spröda och allt annat än en flottig Big Mac-meny. Vykort till litteraturen är mer som några aptitretande snittar. När jag är redo för huvudrätten så är tyvärr boken redan slut. Vykort till litteraturen får 4 av 5 palmhjärtan.

Sveriges biffigaste bok

rivallattempelRiv alla tempel är första delen i en trilogi om maskulinitet av serietecknaren och författaren Henrik Bromander, där han enkelt vill vrida och vända på olika syner på manlighet. Riv alla tempel handlar om den feta småstadsgrabben Johan Andersson som på grund av sitt utseende blir mobbad och förnedrad av sina klasskamrater. Han flyr in i actionladdade wrestling-program på tv och en dag ska Johan också bli Stor & Stark. Bli någon man inte jävlas med, någon som slår först och frågar sedan. Som tonårsgrabb börjar han snegla mot kroppsbyggarkulturen och beslutar sig för att fettet ska ersättas av svällande muskler. Johan börjar lyfta vikter och knaprar alla möjliga olagliga preparat för att få kroppen att växa, vilket den gör. När Johan flyttar till Sundbyberg blir källargymmet Mariehäll hans nya hem. Här kan han konstant träna, sporra andra träningsfreaks och själv bli sporrad och få råd om vilka preparat som passar bäst för att bygga den kropp han vill ha. En 40-timmars arbetsvecka är uteslutet för Johan som ser byggandet som en livsstil och därför faller han snabbt in i kriminalitet och snabba pengar.

Att läsa Riv alla tempel är som att falla ner i kaninhålet i en twistad version av Alice i Underlandet och upptäcka en fanatisk värld där allt kretsar kring att bli ett muskelknippe, och att biverkningar som att pissa blod, bli paranoid, få allvarliga humörsvängningar, är den raka och enda vägen i ett liv där mottot No pain no gain styr. Den extrema kroppsbyggarkulturen är kanske inte synonymt med maskulinitet i vårt samhälle, det är möjligtvis en stundtals förlöjligad subkultur när det kommer till hur män ska vara och se ut. I landet lagom får ingen vara för stor eller för smal, men det är intressant att Henrik Bromander väljer att placera sin bok i en miljö som för mig är helt outforskad, att han just väljer det extrema Belgium blue-kroppsidealet som utgångspunkt. Det känns som att Bromander har tillbringat ett år inspärrat på ett svettigt källargym bland en hel del byggare för att få insikt i den världen. Förmodligen har även en del suspekta trådar på Flashback varit till hjälp. Expertisen är både bokens styrka och svaghet. Det blir helt enkelt för biffigt, för välpumpat med 391 anabolatyngda sidor och det hade inte skadat om vissa delar av boken blivit entledigade till soffpotatisar.

Riv alla tempel är en uppfriskande tjurskallig bok med maniska tendenser, vars ihärdighet kanske mer påminner om en lång tur på löpbandet än ett explosivt pass med hantlar. Språket har nämligen en något mjuk, monoton rytm som är lätt att landa i. Hantverksmässigt skulle jag vilja se att Henrik slipar till sin svarta humor som blänker till ibland och deffar till handlingen. Riv alla tempel är en bra bok och jag kommer definitivt läsa de kommande delarna. Boken får 3 av 5 palmhjärtan.

Välkommen hem till mig, Batman!

batman

Det känns lite konstigt att lägga upp en bild på mitt senaste inköp efter att preciiis ha skrivit en recension om boken Shopstop, men jag är en svag människa och jag beställde den faktiskt innan jag läste boken. Så det så. Och konsttryck är lite som luft, skitviktigt. Var helt enkelt tvungen att klicka hem godingen härifrån. En nödvändig investering kan man säga. Ber om ursäkt för mitt ordvitsande men vi kan väl säga att jag lider av mundiarré.

Shopstop har en oväntad bieffekt

shopstop

 

Expressens musikkritiker Gunilla Brodrej beslutar sig för att sluta shoppa under ett år och passar på att skriva en bok om det. Hon vill inte slösa så mycket tid på sina Tradera-köp eller klura på att göra olika reafynd i designbutiker. Brodrej beslutar sig för att hon får gå på bio, konserter, museum, ha Netflix, och liknande saker, men att hon inte får köpa saker till sig själv. Gåvor till andra går tydligen bra. I mångas ögon är det förmodligen ett lyxigt medelklassproblem. För den som inte har några pengar behöver man knappast oroa sig för att shopping tar upp för många av ens tankar. Och detta ständiga försäkrande om att nej då, Gunilla Brodrej och hennes familj har faktiskt nästan inga pengar över varje månad. De har ju faktiskt sommarstuga, gymkort, museibesök, konserter, semesterresor och annat att betala för. Det är klart som korvspad att det kan få vilken låginkomstagare som helst att väsa ”I-landsproblem” om Gunillas förbud mot att shoppa prylar och kläder, men det hör egentligen inte hit. Gunilla vill förändra sitt liv och ta reda på vilken människa hon blir när nästan all konsumtion är ute ur bilden. När hon kan ägna mer tid åt att låna böcker på biblioteket, njuta av god ekologisk mat och annat som ger livet äkta mening.

Gunilla lyfter även fram miljöaspekten i att shoppa men den biten faller ganska platt med tanke på att hon flyger lite då och då. Men vem kan egentligen kasta första stenen. Varje liten myra måste dra sitt berömda strå till stacken. Och det krävs tydligen hela 11 000 liter vatten för att producera ett par jeans. Genom Gunillas dagboksanteckningar får man veta att hon får problem när strumpbyxorna går sönder, hur hon tappar intresset för kollegornas nya kläder och hur hon sakta men säkert slutar att tänka på shopping. Det är fängslande och trevlig läsning. Jag gillar Shopstop. Jag gillar Gunilla Brodrej.

Jag shoppar väldigt sällan men Brodrej får mig att vilja ta mer ansvar. Jag borde satsa mer på kvalité än att nöja mig med billiga skor och kläder som förmodligen är tillverkade av utsatta barnarbetare i Kina eller Pakistan. Samtidigt blir jag konstigt nog köpsugen av Shopstop. Gunilla är så bra på att beskriva tjusningen i att fynda små designerprylar på nätet att jag laddar ner Tradera-appen. Inte riktigt den bieffekt jag hade väntat mig. Boken får 3,5 av 5 möjliga palmhjärtan.

Linda Skugge smockar till sina läsare på käften

9789164204257_200_40-constant-reader

 

Linda Skugge är så förbannad att det nästan gör fysiskt ont att läsa 40: Constant reader. Hon väser fram sin ilska om allt från orättvisan i att hon inte är lika folkkär som Bodil Malmsten till att folk alltid har hatat henne för att hon är en smal arbetsnarkoman. Linda Skugge slår vilt omkring sig för att vara den som först delar ut en smocka istället för att vara den som blir sviken och bortglömd. I alla fall känns det så. Hon är introvärt och blyg men på samma gång en fighter vid skrivbordet. Linda maler på om hur synd det är om henne. Hur ingen ville tafsa på henne som tonåring för att hon var för ful. Hur hon sliter som ett djur utan att bli rik. Hur människor ja, konstant avskyr och utnyttjar henne. Detta konstanta självömkande borde i praktiken bli rätt tröttsamt i längden men man vill bara ha mer, kanske inte av just självömkandet i sig men av boken. Jag vill ha mer på samma sätt som jag drabbades av Karl Ove Knausgård-abstinens efter att ha läst hans första Min kamp-bok. Jag hade lätt omfamnat en tegelsten med Linda Skugges smattrande ord. 150 sidor är alldeles för lite.

Skugge skriver om medias bild av henne som ”Linda Skugge” och hur hatad denna person är för alla kontroversiella texter hon skrivet sedan 90-talet. Nu vill ingen ha henne som krönikör, vilket jag har svårt att förstå. Hon delar bara ut små, små glimtar av den riktiga Linda Skugge. Hon som Martina Montelius tycker är den mest omtänksammaste personen i världen. Hon som sliter och ställer upp för alla i sin närhet. Hon som slåss för varje andetag. Sedan blossar Skugge snabbt upp i ett raseri, för att inte låta läsaren tro att hon för en stund mjuknat i sin frustration över andra människor. Jag tror att Linda Skugge gillar kampen för jag har svårt att tro att hon är hatad. Kanske oomtyckt av de som hon delar ut smockor till, men inte hatad. Jag vill skaka om henne, som de gör med hysteriska personer i filmer, och skrika: ”Alla kämpar, Linda Skugge. Förstår du inte det?! Och de få som inte kämpar förstår inte bättre.”

För Linda Skugge finns överlevnaden i sina barn och i att läsa och skriva. Hon googlar på trailerpark-hus för att se hur mycket de kostar för att hon vill kunna bo så billigt som möjligt så att hon kan tillbringa dagarna med att skriva böcker och läsa. Hade jag kunnat skriva som Linda Skugge hade jag resonerat på samma sätt.

40: Constant reader är som en blandning av en rosenrasande Bodil Malmsten, en Darth Vader-version av Konsten att vara kvinna och en arg insändare. Boken är rå, ocensurerad och fullkomligen beroendeframkallande. 40: Constant reader får 4 av 5 palmhjärtan.

Sommarläsning, you had me at hello!

Sådärja! Nu har jag också knåpat ihop en go blandning böcker att ta med mig till sommarstugan på Öland om en månad (bah, vem lurar jag? självklart kommer jag greppa tag i en del av dem redan nu). Känns fint som snus. Vad ska ni andra läsa?

* Francesca av Melina Marchetta (författaren bakom hyllade Jellicoe road)
* Hatet: en bok om antifeminism av Maria Sveland
* Dödsdömd av Damien Echols (en självklarhet för de som sett den skrämmande dokumentärserien Paradise Lost. Jag har dock endast sett den sista delen.)
* Jag, En av David Levithan
* Moby Dick av Herman Melville
* En dramatikers dagbok 2000-2002 av Lars Norén
* Äta djur av Jonathan Safran Foer
* Döda talar inte av Ann Cleeves (ingen riktig boksommar utan ond bråd död)
* En nypa salt av Maria Gooding (tack Josefin för tipset om en läsvärd bok med mat i)
* I persikoträdets skugga av Joanne Harris (uppföljaren till Choklad)
* Min kamp 4 av Karl Ove Knausgård (beroendeframkallade är ordet)
* Torsdagarna i parken av Hilary Boyd
* Livrädd av S J Bolton
* Sophies historia av Jojo Moyes (Jojos bok Livet efter dig var fantastisk)
* Nu ser du mig av S J Bolton
* Vykort till litteraturen av Anatole Broyard
* 40: Constant reader av Linda Skugge
* Sommarboken av Tove Jansson (hyllvärmare)
* Salladsnätter av Vanessa Barbera
* Nyttiga människor av David Qviström (livsviktig reportagebok)
* Shopstop av Gunilla Brodrej
* Slutet på kedjan av Fredrik T Olsson (tack för tipset, Johanna)
* Morgon i Jenin (hyllvärmare och måste läsa eftersom både min moster Irene och biskopen i Växjö har tipsat mig om den)

P.S Jag har redan smygstartat med sommarläsningen eftersom det var tänkt att jag även skulle läsa Stoner och Nattfilm från och med juni, men ja, det är redan avklarat och jag blev smått kär i båda böckerna. Mest Stoner. Läs den!

Haruki Murakamis historia gick upp i rök

tazakiJag vet inte hur många gånger jag har stått på en fest med ett glas rött i näven och pratat om storheterna med Kafka på stranden. Hur jag lätt salongsberusad har upprepat Haruki Murakamis namn och deklarerat med vinfnasiga läppar att han utan tvekan är en av mina absoluta favoritförfattare och förtjänar att någon gång vinna Nobelpriset i litteratur. Därför känns det så sorgligt att jag inte är särskilt förtjust i Den färglöse Herr Tazaki.

Som yngling är Tsukuru Tazaki medlem i ett sammansvetsat kompisgäng som vill vara vänner tills döden skiljer dem åt. Alla utom Tsukuri har en färg i sitt namn (Röd, svart, blå och vit), vilket får honom att känna sig trist och lite utanför. När han lämnar sin hemstad och reser iväg till Tokyo för att studera fortsätter han att hålla kontakten med sina vänner. Men en dag när Tsukuri återvänder möts han av iskall tystnad från den färgstarka skaran och ingen vill längre ha med honom att göra.

Tsukuri drabbas av en depression, som egentligen inte släpper taget om honom på 16 år. Då träffar han Sara, den första kvinna som får honom att känna något som liknar kärlek. Hon övertygar Tsukuri att ta kontakt med sina forna vänner Röd, Svart, Blå och Vit för att ta reda på varför de uteslöt honom ur gemenskapen och på så sätt bli fri från sina demoner.

Den färglöse herr Tazaki är i grunden en finstämd roman om ungdomens skörhet, identitet, depression och om smärtan i utanförskap. Haruki Murakami dansar som vanligt med orden och jag valsar med. Mjukt och försiktigt trippar jag på tå jämsides med Tsukuri och känner igen mig i mycket. Jag känner igen mig i känslan av att vara en del av en enhet vars delar känns oskiljbara. Jag känner igen mig i rädslan för att vara ett tabula rasa utan färg och jag känner definitivt igen mig i rädslan för att förlora sina vänner (på högstadiet drömde jag ständigt mardrömmar om att mina bästa kompisar vände mig ryggen).

I känslan av utanförskap och deppighet är Haruki Murakamis prosa träffsäker och stilistiskt elegant, man berörs. Det är när Tsukuri reser runt för att möta sina gamla vänner som historien tappar sin glöd – det blir stelt och det är svårt att engagera sig i karaktärerna trots att man får svaret på varför vännerna förskjutit Tsukuri. Historien blir banal och tappar sin trovärdighet (och det kommer från en läsare som sagt avgudar Kafka på stranden och dess magiska realism). Haruki Murakami tappar en bra historia och även mig – alla fall för den här gången. Den färglöse herr Tazaki får 3,5 av 5 palmhjärtan.

Läs mycket hellre Sputnikälskling, Kafka på stranden eller Elefanten som gick upp i rök