Dumpa storyn i en liksäck!

RysktblackNarcissus förälskade sig i sin spegelbild och förmodligen är det ett beteende som nästintill är att betrakta som en pandemi i dagens samhälle. Vi twittrar, vi bloggar, vi tar selfies, vi uppdaterar vår Facebook-status etc. Se på mig, jag finns! Jag hörs. Jag tycker. Jag äter. Här är mitt barn. Kolla in den här hunden som pruttar i sömnen. Nu har jag tvättid. Smiley. Den mjuka känslan som uppstår när någon trycker på gilla-knappen eller klickar fram ett hjärta på ens Instagram-bild. Hur vi ständigt vill ha mer, hur jag ständigt vill ha mer.

Ryskt bläck handlar delvis om vad som händer när en människa blir hyllad till skyarna och drabbas av hybris. Författaren Nicolas Duhamel i Ryskt bläck har sedan succén med hans debutroman Brevet (som även filmatiserats) några år tidigare  fullkomligen badat i omvärldens beundran. Han har omkring en miljon följare på Twitter och älskar att läsa kommentarer om sig själv. Ständigt denna jakt på bekräftelse.Nu befinner han sig på lyxhotellet Gallo Nero i Italien tillsammans med sin flickvän för att koppla av. Men i hemlighet skickar han snuskiga sms till en hemmafru i Tyskland som han inte kan sluta tänka på. Bekräftelse, bekräftelse. 

Det stora problemet är dock Nicolas svåra skrivkramp. Han kan helt enkelt inte få ur sig bok nummer två. Och det är någonstans här som romanen är starkast. När Nicolas funderar över skrivprocessen och sin egen person. Hur han hyr en liten skrivarlya men stör sig på alla ljud runtomkring. Hur han ljuger för sin förläggare och flickvän. Då blir det mer liv i berättelsen och intressant. Och hur underbart är det inte när romaner utspelar sig på ett hotell vid medelhavet!? På något sätt börjar jag tänka på Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia (något som även Läsresan gjort), förmodligen på grund av sommarkänslan och de rika och smått loja gästerna.

Ryskt bläck handlar i grunden om en familjehemlighet, men den är så diffus och ja, tråkig, att romanen hade tjänat på att just den biten hade dumpats i en liksäck och begravts till sjöss. Tatiana De Rosney skulle ha förlitat sig mer på sin huvudkaraktär och för en gångs skull skippat sin fäbless för hemligheter. Ryskt bläck får 3 av 5 palmhjärtan.

Annonser

3 thoughts on “Dumpa storyn i en liksäck!

  1. Håller med dig om att delen om skrivandet var absolut starkast. Sedan hade jag gärna gått fram med rödpenna och strukit en hel del. Lite för många ord. Lite för tunn hemlighet.

    • Jag håller helt och hållet med dig Anna. Förstår inte varför hon gjorde hemligheten så tunn med tanke på att den borde vara stommen i hela berättelsen. Synd på en annars rätt bra bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s