En bajsnödig recension av Stoner

StonerDet är nästan en underdrift att kalla Stoner av John Williams en succé. De flesta av oss har redan hört historien om hur boken – när den släpptes i USA 1965 – endast såldes i omkring 2 000 exemplar och om de inte hade varit för att de som läst denna utsökta roman kommit ihåg den och fortsatt att prata sig varma om den så hade Stoner förmodligen, likt många andra böcker, begravts i den bortglömda litteraturens dal för att aldrig nämnas igen. Idag är den mestadels hyllad av internationella författare och kritiker som lyfter den till skyarna och jag är inte sen att inrätta mig i ledet. Stoner är en mästerlig roman.

William Stoner växer upp i en jordbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet och till skillnad från sina föräldrar får han chansen att studera till agronom på universitetet i Colombia. I sin för stora – och enda – kavaj inleder William sin akademiska bana utan någon större lust. Det är när han går en kurs i litteratur som allt förändras. Han blir förälskad i dess värld och kastar bort alla tankar på att återvända till livet på farmen. Det är litteraturen och universitetet som ska bli Stoners plats. Han gifter sig med den första flickan som han blir kär i och det dröjer inte länge innan äktenskapet blir ett helvete för de båda. Den olyckliga hustrun Edith är en neurotisk och kall människa som gör allt för att förstöra för sin make. På samma gång är det något sorgligt över henne. Flickan som aldrig får göra sin resa till Europa.

I mina ögon tar William tar sällan rätt beslut. Han kämpar inte för saker, Inte ens för kärleken eller för sin dotter. Det är som om han skakar på axlarna åt motstånd, suckar åt den och lägger sig platt på rygg när det går tungt. Enda gången han kämpar emot är när han försvarar universitetets hedersvärda ställning. Ingen som inte förtjänar att röra sig i dess rum ska fuska sig till en plats. Som när en lismande student (som påminner om den vidriga Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas sammansvärjning) vill uppgraderas i akademins värld utan att förtjäna det. Först då är William Stoner beredd att strida.

Vad är det då som gör denna lilla roman så stor? Jag tror att det är den enkla realistiska tonen i Stoner som gör den så hypnotiserande. Det handlar om ett helt vanligt människoliv med en början och ett slut. Kanske känner vi igen oss i hur mekaniskt ett sådant människoliv kan vara, hur utstakat och enformigt det kan bli. Dag ett är nästintill likadan som dag två eller dag 212. Stoner verkar trots sitt mediokra liv inte helt missnöjd. För liksom oss andra kan han bädda in sig själv i litteraturen.

Stoner får 4,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

P.S Hade rejäla bekymmer med att skriva om denna lysande roman. När man vill beskriva hur jäkla bra någonting är så faller de flesta ord platta till marken. Jag hoppas att ni kan se förbi allt ordbajseri och inse att Stoner har en självklart plats på Måste läsa-listan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s