Dumpa storyn i en liksäck!

RysktblackNarcissus förälskade sig i sin spegelbild och förmodligen är det ett beteende som nästintill är att betrakta som en pandemi i dagens samhälle. Vi twittrar, vi bloggar, vi tar selfies, vi uppdaterar vår Facebook-status etc. Se på mig, jag finns! Jag hörs. Jag tycker. Jag äter. Här är mitt barn. Kolla in den här hunden som pruttar i sömnen. Nu har jag tvättid. Smiley. Den mjuka känslan som uppstår när någon trycker på gilla-knappen eller klickar fram ett hjärta på ens Instagram-bild. Hur vi ständigt vill ha mer, hur jag ständigt vill ha mer.

Ryskt bläck handlar delvis om vad som händer när en människa blir hyllad till skyarna och drabbas av hybris. Författaren Nicolas Duhamel i Ryskt bläck har sedan succén med hans debutroman Brevet (som även filmatiserats) några år tidigare  fullkomligen badat i omvärldens beundran. Han har omkring en miljon följare på Twitter och älskar att läsa kommentarer om sig själv. Ständigt denna jakt på bekräftelse.Nu befinner han sig på lyxhotellet Gallo Nero i Italien tillsammans med sin flickvän för att koppla av. Men i hemlighet skickar han snuskiga sms till en hemmafru i Tyskland som han inte kan sluta tänka på. Bekräftelse, bekräftelse. 

Det stora problemet är dock Nicolas svåra skrivkramp. Han kan helt enkelt inte få ur sig bok nummer två. Och det är någonstans här som romanen är starkast. När Nicolas funderar över skrivprocessen och sin egen person. Hur han hyr en liten skrivarlya men stör sig på alla ljud runtomkring. Hur han ljuger för sin förläggare och flickvän. Då blir det mer liv i berättelsen och intressant. Och hur underbart är det inte när romaner utspelar sig på ett hotell vid medelhavet!? På något sätt börjar jag tänka på Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia (något som även Läsresan gjort), förmodligen på grund av sommarkänslan och de rika och smått loja gästerna.

Ryskt bläck handlar i grunden om en familjehemlighet, men den är så diffus och ja, tråkig, att romanen hade tjänat på att just den biten hade dumpats i en liksäck och begravts till sjöss. Tatiana De Rosney skulle ha förlitat sig mer på sin huvudkaraktär och för en gångs skull skippat sin fäbless för hemligheter. Ryskt bläck får 3 av 5 palmhjärtan.

Varning för sjukskrivning vid läsning av Nattfilm

nattfilmJag gillar verkligen Marisha Pessls debutroman Fördjupade studier i katastroffysik och är lika, om inte mer, förtjust i hennes andra roman, som är så spännande att det är fysiskt omöjligt att lägga ifrån sig boken (”viktiga” saker som jobb och matlagning är det väl på gränsen att man klarar av. Men jag varnar dig, det finns en risk att du plötsligt insjuknar i en odefinierbar åkomma och sjukanmäler dig och lever på färdigmat resten av veckan).

Nattfilm andas Stephen King, Donna Tartt, New York, gammal biosalong, cigaretter, hårdkokta deckare, Alfred Hitchcock, rökelser och skräckfilm. För det är i skräckfilmens värld som Nattfilm har sin kärna, men till formen sett hör den hemma i thrillerbåset.

Den grävande journalisten Scott McGrath vill ta reda på sanningen om den mytomspunne kultfilmsregissören Stanislas Cordova, vars skräckfilmer är så upprörande och svarta att de har blivit bannlysta och visas endast i smyg. Det är när regissörens dotter Ashley tar sitt liv som Scott beslutar sig för att gräva djupare i fallet och därmed även i Stanislas privatliv. Det blir en jakt som tar sin färd genom mentalsjukhus, häxbutiker, hemliga sexklubbar – och Stanislas egna enorma mansion. Alla artiklar, anmälningar, journaler och övriga dokument i boken förstärker den kittlande spänningen som biter tag i en direkt. Ja, från första meningen. Marisha Pessls drivande språk är en ren naturkraft i Nattfilm, orden väller fram likt en flod och det är omöjligt att inte dras med i styrkan. Jag vänder och vrider på allt som händer. Vad är sant och vad är påhittat?

Att läsa Nattfilm är som att åka en bergochdalbana med ögonbindel – det är omöjligt att veta när den hissnande färden från toppen ska komma eller om vagnen ska börja snurra runt i en loop eller tvärbromsa på en sekund. Nattfilm får 4 av 5 möjliga palmhjärtan.

P.S En annan bieffekt av att läsa boken är att man (läs jag) blir sugen på att skaffa en undulat.

 

Melankoli är inte min melodi

glaskropparTypiskt. Glaskroppar var inget för mig. Det ska dock tilläggas att jag lyssnade på den som ljudbok (Reine Brynolfsson är perfekt som uppläsare) och det blir för spretigt. Karaktärerna flyter ihop och tar inte fäste. Och ska man skriva om självmord måste det göras på ett respektfullt och inkännande sätt. Erik Axl Sund balanserar därmed på en tunn linje och lyckas någorlunda bra med den biten.

Precis som i Kråkflickan sitter språket där och författarna (Erik Axl Sund är en pseudonym för Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist) lyckas få till något annorlunda än den vanliga lättmjölksdeckaren. Det är aldrig fel, men jag känner mig rätt tom efter att ha hört på Glaskroppar, vilket visserligen passar rätt bra till den här melankoliska boken. Den får 2,5 av 5 möjliga palmhjärtan.

En bajsnödig recension av Stoner

StonerDet är nästan en underdrift att kalla Stoner av John Williams en succé. De flesta av oss har redan hört historien om hur boken – när den släpptes i USA 1965 – endast såldes i omkring 2 000 exemplar och om de inte hade varit för att de som läst denna utsökta roman kommit ihåg den och fortsatt att prata sig varma om den så hade Stoner förmodligen, likt många andra böcker, begravts i den bortglömda litteraturens dal för att aldrig nämnas igen. Idag är den mestadels hyllad av internationella författare och kritiker som lyfter den till skyarna och jag är inte sen att inrätta mig i ledet. Stoner är en mästerlig roman.

William Stoner växer upp i en jordbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet och till skillnad från sina föräldrar får han chansen att studera till agronom på universitetet i Colombia. I sin för stora – och enda – kavaj inleder William sin akademiska bana utan någon större lust. Det är när han går en kurs i litteratur som allt förändras. Han blir förälskad i dess värld och kastar bort alla tankar på att återvända till livet på farmen. Det är litteraturen och universitetet som ska bli Stoners plats. Han gifter sig med den första flickan som han blir kär i och det dröjer inte länge innan äktenskapet blir ett helvete för de båda. Den olyckliga hustrun Edith är en neurotisk och kall människa som gör allt för att förstöra för sin make. På samma gång är det något sorgligt över henne. Flickan som aldrig får göra sin resa till Europa.

I mina ögon tar William tar sällan rätt beslut. Han kämpar inte för saker, Inte ens för kärleken eller för sin dotter. Det är som om han skakar på axlarna åt motstånd, suckar åt den och lägger sig platt på rygg när det går tungt. Enda gången han kämpar emot är när han försvarar universitetets hedersvärda ställning. Ingen som inte förtjänar att röra sig i dess rum ska fuska sig till en plats. Som när en lismande student (som påminner om den vidriga Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas sammansvärjning) vill uppgraderas i akademins värld utan att förtjäna det. Först då är William Stoner beredd att strida.

Vad är det då som gör denna lilla roman så stor? Jag tror att det är den enkla realistiska tonen i Stoner som gör den så hypnotiserande. Det handlar om ett helt vanligt människoliv med en början och ett slut. Kanske känner vi igen oss i hur mekaniskt ett sådant människoliv kan vara, hur utstakat och enformigt det kan bli. Dag ett är nästintill likadan som dag två eller dag 212. Stoner verkar trots sitt mediokra liv inte helt missnöjd. För liksom oss andra kan han bädda in sig själv i litteraturen.

Stoner får 4,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

P.S Hade rejäla bekymmer med att skriva om denna lysande roman. När man vill beskriva hur jäkla bra någonting är så faller de flesta ord platta till marken. Jag hoppas att ni kan se förbi allt ordbajseri och inse att Stoner har en självklart plats på Måste läsa-listan.

Två kulor med böcker tack!

boksommarNaw, vad fint! Svenskarna stortrivs i det somriga vädret och kastar allt vad kläder heter. Vinterbleka kroppar visar upp sig i parkerna och kosten består av efterlängtad glass som smälter fortare än vad man hinner säga solskyddsfaktor. Och hur upplever jag denna fantastiska vårdag i sommarförklädnad? Jo, jag sitter inne i mysbyxor med nerdragna persienner och skriver på min dator. Varför då kan man undra. Jag vill helt enkelt ta tag i den livsviktiga sommarlistan. Ja, den lista med böcker som utgör crème de la crème av årets läsning, i alla fall är det min förhoppning att sommarläsningen 2014 ska vara den ultimata blandningen av litterära verk. Den ska vara så perfekt att jag inte drabbas av läskramp (ja, ni vet när ingenting passar för just den dagen). Jag vill ha en smarrig mix av klassiker, deckare, lättsmält, någon biografi, romaner och det är där ni kommer in i bilden. Jag behöver er hjälp. Vad ska jag läsa i sommar?

Vad jag hittills har stoppat i resväskan (mentalt i alla fall):
* Lysande utsikter av Charles Dickens
* Moby Dick av Herman Melville
* Den lille vännen av Donna Tartt (omläsning)
* Stoner av John Williams
* Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami
* Riv alla tempel av Henrik Bromander
* Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren

Vad jag är ute efter: 
* En bra reportagebok (inte om olja, krig eller droger)
* En brevväxling mellan två personer
* Bra thrillers i stil med Gillian Flynn
* Klassiker som man MÅSTE läsa och som inte är alltför tunga (fysiskt och språkligt sett)
* En skönlitterär bok med mycket mat i
* En väldigt somrig bok
* En riktig bladvändare
* Svensk deckare (Inte Viveca Sten, Leif GW Persson eller Camilla Läckberg)
* En bok som får en att tänka till
* En skräckroman som får mig rädd
* Relationsroman
* Den bok som överraskade dig mest på ett positivt sätt

Självklart är alla tips på bra böcker välkomna men det här är vad jag är mest sugen på.

Klaras kamp om ett barn

langtanborDet har aldrig knipit till riktigt ordentligt om mina äggstockar. I alla fall om jag bortser från stundtals molande mensvärk, som lyckligtvis inte har visat sitt fula tryne sedan jag började äta p-piller. Jag har aldrig längtat efter ett barn på det vis som Klara Zimmergren har gjort. Jag har nog aldrig längtat efter något på det viset. Kanske beror min brist på bebissuktande på att jag är 30 år, singel och inte riktigt ser framför mig hur jag bär runt på ett litet knyte i min famn. Min hjärna är fortfarande lite för inställd på resor, ansvarslöshet och att nästan få göra precis som man vill när man vill. Jag känner mig inte vuxen.

Min biologiska klocka har inte börjat ticka ännu och jag vet faktiskt inte om den någonsin kommer att göra det. Jag ville ändå läsa Klaras bok Längtan bor i mina steg eftersom jag gillar Klara. Hon har en sådan lugn utstrålning och så är hon förbannat rolig. Humor är bland det bästa jag vet och även om Klara rör sig i ett minfält med tunga känslor så lyckas hon ändå skämta mitt i all sorg. I boken berättar Klara om hur hon genomgår den ena provrörsbefruktningen efter den andra utan att hon får se det berömda plusset på graviditetstestet. Hur jäkla smärtsamt det kan vara som 40-åring att få frågan om man har barn eller inte när varenda fiber i ens kropp längtar efter att få en liten småtting. Hur man får stå där, bita ihop och svara: ”Nej, det har inte blivit så” och mötas av en skur av ord om hur underbart det är att ha barn och att det är livets frukt. Det är lätt att förstå hur tröttsamt och smärtsamt det kan vara för en människa som så gärna vill men där det helt enkelt inte går vägen. Jag tror att Längtan bor i mina steg kan vara en fin vän för människor som lider av ofrivillig barnlöshet. Lite som en hund kan vara för en kärlekstörstande matte eller husse.

Boken får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

 

Lunch med Montelius är skönt uppkäftigt

Ibland är det lätt att ta ett sidospår och lämna stigen med litteratur och ge sig in i andra djungler. Podcastdjungeln är en sådan som jag mer än gärna besöker. I måndags snavade jag över ett avsnitt av Expressens Lunch med Montelius med dramatikern Martina Montelius och musikkritikern Gunilla Brodrej och fasiken vad bra det är! Jag var helt enkelt tvungen att sträcklyssna på de tre avsnitt som ligger ute (och jag tänker lyssna på alla som kommer) Det är uppkäftigt utan att vara elakt. Det är roligt utan att vara plumpt. Det är ärligt utan att vara känslogeggigt. Ja, ni hör ju! Bra, helt enkelt.

I varje avsnitt käkar de lunch på olika matställen och diskuterar allt från hur det är att ta en selfie med Sigge Eklund till hur lätt det är för småbarnsmammor att komma undan med snatteri. Jag älskar hur Martina Montelius smugglar med sig en baginbox till ett café och pratar om hur hon vill åka fast. Hur de sitter och dricker av vinet och får alla samtalsämnen att låta självklara. Lite lätt salongsberusade skrattar de ofta och länge – och det är så jäkla befriande. Det känns som att de kan släppa loss, att de kan vara sig själva och inte vill använda podden till någon sorts Nu-ska-vi-fan-visa-de-jävlarna-hur-förbannat-allmänbildade-vi-är-podcast som många andra i medievärlden gör.

Så det är okej att ibland lägga ifrån sig sin bok, särskilt om det är för att lyssna på Lunch med Montelius. Se så, lyssna på ett avsnitt nu och se om du håller med mig eller inte.