”En bibliotekarie är en ful vresig tant”

Egentligen är allt pappas fel. Ja, att jag har börjat fundera på att byta yrkesbana och studera till bibliotekarie. När jag var liten var min favoritplats ett litet bibliotek på en liten ort i södra Sverige. Det var magiskt att få kliva in genom dörrarna och kunna välja och vraka bland alla böcker. Tack vare den lilla byggnaden kunde jag gå in i en garderob och ta steget ut i en magisk snövärld där djur kunde prata som människor. Tack vare den lilla byggnaden lärde jag mig att en tordyvel är så mycket mer än en insekt. Tack vare den lilla byggnaden ville jag veta allt om pyramider och faraoner.

Jag var en liten rödlätt tös med stora runda glasögon och jag hade alltid näsan i en bok. En dag tittade pappa på mig och min lillasyster Martina och sa: ”Du Martina, du blir nog modell när du blir stor och du Sofie, du blir nog en bibliotekarie”. Just då tog jag illa vid mig. I mina ögon var en bibliotekarie en ful, vresig tant (med bara några år kvar att leva) med en urtvättad grå kofta och en sur katt där hemma. Skulle jag bli en sådan?! Knappast. Idag vet jag bättre. Och jag vet att bibliotekarieyrket inte bara handlar om litteratur snarare om information. Och jag vet att det är lite som att skjuta sig själv i foten att utbilda sig till det eftersom det är svårt att få jobb. Samtidigt kan inte rösten inom mig tystna. Den som viskar om att jag innerst inne är en blivande bibliotekarie. Precis som pappa sa.

Att dö med en bok i näven

9789146225775Jag har legat för döden. I alla fall känns det så. Har drabbats av ett förkylningsvirus som är så envist och ondskefullt att det helt och hållet har ockuperat min kropp. Jag har legat i soffan i en vecka och missbrukat diverse produkter för att denna vidriga lilla sjukdom ska släppa klorna om mig. Då och då har jag varit så pass slö att jag inte ens har orkat läsa och vad är då meningen med att vara sjuk?

Tack och lov orkade jag hålla upp deckaren Gökens rop av Robert Galbrath (J.K Rowlings pseudonym) så pass högt att jag klarade av att läsa ut den (men det tog på krafterna vill jag säga). På pappret är detta litterära verk en sammansmältning av de flesta stereotyper inom denna genre. Privatdetektiven är en fetlagd man (check) som har trubbel med både ekonomin (check) och kärlekslivet (check). Han har även en krigsskada (check) och hans assistent är en kvinna (check). Så långt är det rätt likt många andra deckare. Mordet som han ska utreda är dessutom på en modell som har fallit från en balkong (check). Inte så unikt det heller. Du skakar på huvudet förstår jag. Men gör inte det. Även om den här deckaren till ytan är en trist sak så är den faktiskt riktigt trivsam (om man nu får uttrycka sig så om ond bråd död). Privatdetektiven Cormoran Strike är lätt att tycka om, likaså hans skärpta assistent Robin. Jag kommer på mig själv flera gånger att sitta och le när jag läser och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken (trots det ondskefulla virus som kämpar för att ta kål på mig). Gökens rop är en dråplig litterär pärla som definitivt platsar i högen av påskekrim. Bättre än vilket godis som helst.

Okej, kanske inte choklad, men allt annat.

Gökens rop får 3 av 5 palmhjärtan.

P.S Jag är vid liv.