Hårdkokt deckare med kvinnliga våp

falskspel

Det är två saker som jag har svårt för att läsa om. Nummer ett är poesi och nummer två är andra världskriget. Det kan verka osympatiskt och hjärtlöst, men så är fallet. Vackra ord i korta meningar lockar mig inte särskilt mycket (med det enda undantaget i form av Till föruttnelsen). Jag blir helt enkelt uttråkad. Inte heller nazister, bruna uniformer och krig intresserar mig. Då tänker jag på historielektioner där andra fruktansvärda krig alltid fick stå tillbaka för andra världskriget. Världen kändes för liten. Eller så tänker jag på tjocka morfarsböcker med jaktplan på.

När jag väl fick förfrågan om att läsa Falskspel, första delen i trilogin Berlin noir så tvekade jag först, för att sedan ångra mig. Jag ville helt enkelt ta en titt på denna genre igen, med den lilla modifikationen att dessa böcker utspelar sig före andra världskriget, runt 1936. Under den period som stela Hitler och hans kompisar börjar skicka människor till koncentrationsläger, bygger autobahn och förpestar världen med sina ohumana åsikter. Och visst är det hårdkokt noir. Bernie Günther är en nersupen före detta polis (inte särskilt oväntat), som slår först och frågar sedan. Kvinnor är mest skrämda våp. Otroligt tröttsamt. Han är privatdetektiv och brukar mest lösa fall där människor har försvunnit. Många människor försvinner under dessa år i Berlin.

Boken inleds med att en överklassvilla brinner ner. Bland kvarlevorna hittas en man och en kvinna, som visar sig vara dotter till rikets stålmagnat Six. Ett värdefullt diamanthalsband är även borta. Bernie Günter får i uppdrag att ta reda på tjuven och därmed få fast mördaren. Självklart stöter Bernie på mer trubbel, som får honom att komma öga mot öga mot maffian och ledande nazister. Det blir många slagsmål, hot och avfyrade skott. Nästan lika många halvfåniga metaforer och liknelser tar sig in på sidorna. Eller vad sägs om: ” Det var en sådan där provokativ blick som bara horor och fenomenalt rika och vackra filmstjärnor kan tillåta sig. Den var avsedd att få mig att klättra uppför hennes kropp som en slingerväxt på en spaljé.” Och då är det en av de mildare.

Nej, det här kanske inte riktigt faller mig i smaken. Jag har svårt för det överdrivet hårdkokta och overkliga. Den skrämmande kvinnosynen är inte heller så uppfriskande. Däremot måste jag erkänna att jag läste ut boken i ett sträck. Som historielektion är den både givande och en nyttig käftsmäll. Boken får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s