På spaning efter förordet

Stephen King tycker om att skriva långa sådana. Han kan diskutera sina böcker och livet i dem. De känns ärliga och är ett fint sätt att bemöta läsarna. Jag har precis börjat lyssna på  Revolvermannen och i den är det ett rejält förord och det fick mig att grunna på denna inledningstext. Varför skriver inte fler förord? Är författaren rädd för att sätta sin berättelse i en ram? Att tvinga på läsaren en uppmaning om hur boken bör tolkas. Men så behöver ju inte vara fallet. Ett förord kan sätta läsaren i en viss stämning eller ge en bild av själva författaren och inte boken. Jag tycker att förord är ett fint komplement till berättelsen och den som inte vill läsa det kan ju enkelt bläddra vidare. Det kan vara en anekdot om hur berättelsen kom till eller var och hur den skrevs. Den bör absolut inte vara ett långt tacktal, urk! Det finns inget tråkigare. Ja, jag är riktigt nyfiken på förordet och varför de inte används oftare. Vad är orsaken till det? Vad tycker ni om förord?

Elefanten som gick upp i rök

elefantenElefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 383
Översättning: Eiko Duke och Yukiko Duke
Genre: Novellsamling

Haruki Murakami har lyckats igen. Att trollbinda mig. Han får mig att inse hur bra en novell verkligen kan vara. Egentligen är det konstigt. Haruki Murakami har en enkelhet i sitt språk som angränsar till det naiva, men ändå sväljer jag alla ord utan att bli irriterad. Eller nåja, ibland rynkar jag på näsan, men inte mer än så. Berättelserna är för bra för att hinna vara kritisk. Istället överraskas jag ständigt och ofta kommer jag på mig själv med att tänka: ”Hände verkligen det där? Åkte paret och rånade en Mcdonalds-restaurang? Jobbar huvudpersonen verkligen med att dryga ut en elefant fem gånger?”

Älskar känslan av att inte veta vart man är på väg. Ja, att gå vilse i litteraturen. Den förmågan behärskar Haruki Murakami med denna novellsamling. Han har en ton som känns vardaglig, lite som husmanskost. Det är själva berättelserna som är galna. Ingen historia liknar den andra och slutet går aldrig att förutspå. Elefanten som gick upp i rök är en av de mest fantastiska och intressanta novellsamlingar som jag har läst.

Elefanten som gick upp i rök får 4,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Bokdjungeln kvällsdrömmer vid datorn

Jag sitter vid datorn. Rooibosteét är slut sedan länge. Ändå är det skönt att bara sitta här. Lyssnar på Berättelsen om Pi, har inte läst den tidigare och såg den inte på bio. Den är verkligen så bra som ryktet säger. Var fast efter bara några meningar och Johan Rabaeus är en bättre uppläsare än jag förväntade mig. Lugn, men teatral när det krävs – utan att det blir för överspelat. Googlar emellanåt på ”Världens bästa bokhandel” och ”Världens vackraste bokhandel”. Det finns så otroligt många bokhandlar/boklådor som jag vill besöka. Fick mersmak efter Barnes & Nobles flaggskeppsbutik i New York. Den har kanske inte så mycket personlighet, men hur kan man ogilla våningar med litteratur? Någon gång ska jag göra en litterär resa, då jag bara strosar omkring i olika boklådor, besöker författarhem och läser böcker i vackra parker. Bara jag och litteraturen.

Psst…sugen på att spana in världens vackraste bokhandlar? Klicka här.