Att vara en kärleksjunkie (och konsten att förtränga)

inteheltundraJag tycker om den. Caroline Hainers debutroman är självutlämnande, lite sorglig, men rolig. Hon lämnar ut sig själv på det där sättet att man automatiskt respekterar henne för det. På det där sättet som man själv inte riktigt vågar eller kan. Jag tror att det var Alex Schulman som sa något i stil med: ”För att lyckas med att skriva om sig själv så måste man vara öppen med nästan allt. Det går inte att hålla tillbaka. Då blir det inte trovärdigt”. Caroline Hainer lyckas med den konsten, jag köper varje ord.

I Inte helt hundra berättar Caroline Hainer om relationer med män som hon har haft genom åren. Relationer som på olika sätt har gått fel och som leder till att hennes terapeut rekommenderar ett relationsstopp. Inga känslor bör investeras i någon man under ett halvår. Det är starkt av Caroline Hainer att berätta om ångestattacker, sömnproblem, sex och hur det är att vara en kärleksjunkie, även om hon inte använder just det begreppet. Caroline Hainer berättar om fransmannen som knappt ville släppa ut henne ur lägenheten och som la en kudde över hennes ansikte när de låg med varandra. Hon berättar om Lukas, konststudenten på lithium, som får och får men aldrig ger något tillbaka. Hon berättar om Jonas, den fina sportjournalisten som vill ha barn, men lätt blir tråkig. Surt blandas med sött. Så som relationer ofta är. Det är lätt att känna igen sig i Carolines jakt på relationer. Känner man inte igen sig själv, så är det lätt att se en vän eller bekants namn mellan raderna. Eller så minns man själv hur det var att bli lämnad eller lämna. Uppbrott.

Själv reagerar jag på frasen om hur det inte går att skjuta upp känslor, de kommer alltid fram förr eller senare. Något jag själv blev varse för några år sedan (OBS! ett personligt stickspår är på väg, hoppa till nästa stycke om du ogillar lull-lull). Jag hade gjort slut med min kille, eller rättare sagt, vi hade gjort slut med varandra. 2,5 år var över. Jag hade flyttat alla mina saker till vår nya lägenhet i Gävle, 60 mil bort. Han ringde och sa att han inte ville flytta ihop med mig. Mitt svar blev: ”Då gör vi slut” och han avslutade med: ”Ja, det gör vi väl då...” Jag grät i några minuter, sedan var det över. Jag kände inte speciellt mycket. Ingenting för att vara ärlig. När han två veckor senare kom körande på mitt flyttlass, tänkte jag mest att det var som en film. Mitt liv var som slutet på en film. Han lämnade mina saker, sov över och åkte iväg. Jag stod och tittade efter honom längs landsvägen och kände ingenting. 15 månader sedan befann jag mig på en semesterresa i Mexiko. Jag vaknade upp mitt i natten, med panik i bröstet och först då slog det mig att det var slut. Att det verkligen var slut. Chocken hade släppt. Jag fick panik och kallsvettades, tårarna rann och slutade inte. Men det var precis som att det var just det som jag behövde. På morgonen var allt bra igen. Det kändes rätt. Och gör det fortfarande…

Jag hoppas att Caroline Hainer skriver fler böcker, jag läser dem mer än gärna. Hon skriver på ett sätt som berör utan att vara kladdigt. Inte helt hundra är ett fint stycke relationsdrama. Läs den eller ge bort till bekräftelsetörstig vän.

Inte helt hundra får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s