Tummen upp för Books & Dreams!

booksanddreamsEtt recensionsex av Books & Dreams damp ner i brevlådan förra veckan. Och visst behövs det fler litterära magasin än ja, Vi Läser (även om den är briljant). För när jag inte läser böcker, vad är då en bättre sysselsättning än att läsa OM böcker?

Jag trivs med Books & Dreams, den känns hemtrevlig, ombonad och fullmatad med reportage, författarporträtt och boktips. Själv vill jag gärna greppa tag i Samantha Shannons The Bone season, den första boken av sju om en synsk 19-åring som lever i framtiden.

Jag dras med i texten om författarduon bakom Kråkflickan, mötet med Michael Nyqvist och intervjun med chicklit-författaren Lisa Jewell. Artiklarna känns personliga och allt annat än stelbenta och torra. Det finns dock saker som jag hänger upp mig på. Magasinet är indelat i kapitel som ”Läsa”, ”Leva” och ”Resa” och jag är allergisk mot klyschigt lull-lull i feelgood-anda. Blir småcheesy. Just sidan ”Resa” känns väldigt reklamig och tar upp olika resebolag och hur de erbjuder paket för hur man kan träna på semestern. Väldigt malplacerat och olitterärt.

Även om jag tycker om hur Michael Nyqvist skriver och hans personlighet blir det för mycket av honom i tidningen. Det är både en krönika och en intervju. Hade kanske varit bättre att växla mellan två krönikörer för att undvika dessa krockar. Och jag förstår inte rubriken för hans krönika, ”Skräckresan med pappa”. Krystat och uppförstorat a la kvällstidning. Hade gärna läst en längre intervju med Elsa Billgren, hon är fascinerande och dessutom är hon på framsidan av magasinet. Vill ha mer!

Tycker att Books & Dream lyckas väl med blandningen av korta texter, intressanta intervjuer och möten med olika sorters författare. Dessutom är det aldrig fel med en fet guide av vårens utgivning. Jag kommer definitivt att läsa Books & Dreams fler gånger.

Magasinet får 4 av 5 palmhjärtan

”Det ligger ett lik på vår gräsmatta”

mordarenMördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära & Inte flera mord! Av Maria Lang
Förlag: Norstedts
Genre: Pusseldeckare

Retro är det nya svarta. Det har blivit poppis med vintage, inredningsprogram där 50-talets former gör comeback och det är inte längre gammalmodigt att sylta och safta. En tillbakagång menar vissa, förtjusande och miljövänligt, menar andra. I svåra tider av hög arbetslöshet och lågkonjunktur är det ibland befriande att fly till det förflutna. Maria Lang var efterkrigstidens deckarestjärna, hon skrev omkring 50 böcker innan hon avled 1991. Nu släpper Norstedts hennes tre första deckare i förtjusande upplagor.

Böckerna kretsar främst kring Puck, en litteraturvetare som lätt blir involverad i mordgåtor tillsammans med henne blivande make Einar Bure. Där finns även kommissarien Christer Wijk vid Stockholmspolisen som tack vare sitt intellekt klarar upp fallen. Det är klassiska pusseldeckare i Agatha Christies anda, även om Maria Lang inte når upp till sin brittiska kollega när det gäller finess och spänning.

Maria Lang placerar sina händelser på diverse isolerade platser; en ö, en skola och enfarligtattfortara liten by. Perfekta ställen för mord. I första boken Mördaren ljuger inte ensam smakar det svensk sommar när den är som bäst. Ja, utom all ond bråd död vill säga. Det solas, lagas mat, badas och smågrälas. Precis som i vilket semestersällskap som helst. Visst är det stundtals gammalmodigt och fånigt. Det svimmas konstant, det dricks visky, röks och gökas även när någon nära bekant har blivit mördad någon timme tidigare. Men det känns okej, det hör till den tidens deckare.

Maria Lang använder sig gärna av stereotyper; vackra elaka våp, käcka 17-åringar, stora trygga män och svamliga poeter. Det är väl först senare som författare börjar att bryta mot mallar, även om Maria Lang befriande spär på med sex och homosexualitet. Puck är dock något fördomsfull. I Farligt att förtära kan hon inte begripa hur de kan anklaga en lärare för att vara en mördare med orden: “Han är ju så ljus och blåögd och svensk”. Vissa formuleringar är dock utsökta, som denna:

intefleramord“Jag tycker inte på något sätt om det…Men ett faktum är att det ligger ett lik på vår gräsmatta.” Ur boken Inte flera mord!

Det som jag trivs bäst med i Maria Langs deckare är just att förflytta sig bakåt i tiden, till vippade kjolar, skoldans med läskedryck och korv, den enkla berättarestilen och avsaknaden av modern teknik, vilket kan ställa till det för dagens deckareförfattare med alla DNA-tester, mobiltelefoner och övervakningskameror. Det känns skönt att slippa allt det. Samtidigt blir det för pratigt, böckerna är mer som långa förhör som aldrig tar slut. Jag saknar tystare mellanakter där situationerna talar för sig själva.

Maria Langs deckare är värda att läsa och passar galant i hängmattan i sommar, gärna med en cocktail till. Eller två.

Böckerna får 3 av 5 palmhjärtan

Färskt från recensionsugnen

Den senaste tiden har jag ägnat mig åt att läsa en indisk deckare och ett finfint familjeporträtt; Zac O’Yeahs Operation Sandalwood och Mikael Fants Vattnet i mars. Sugen på att läsa en recension av böckerna? I sådana fall tycker jag att du ska klicka här för kryddig bok om indisk antihjälte och här för familjeroman där karaktärerna är allt annat än torra. Nu ska jag kasta mig in i Maria Langs mordfyllda värld. Äntligen!

Att vara en kärleksjunkie (och konsten att förtränga)

inteheltundraJag tycker om den. Caroline Hainers debutroman är självutlämnande, lite sorglig, men rolig. Hon lämnar ut sig själv på det där sättet att man automatiskt respekterar henne för det. På det där sättet som man själv inte riktigt vågar eller kan. Jag tror att det var Alex Schulman som sa något i stil med: ”För att lyckas med att skriva om sig själv så måste man vara öppen med nästan allt. Det går inte att hålla tillbaka. Då blir det inte trovärdigt”. Caroline Hainer lyckas med den konsten, jag köper varje ord.

I Inte helt hundra berättar Caroline Hainer om relationer med män som hon har haft genom åren. Relationer som på olika sätt har gått fel och som leder till att hennes terapeut rekommenderar ett relationsstopp. Inga känslor bör investeras i någon man under ett halvår. Det är starkt av Caroline Hainer att berätta om ångestattacker, sömnproblem, sex och hur det är att vara en kärleksjunkie, även om hon inte använder just det begreppet. Caroline Hainer berättar om fransmannen som knappt ville släppa ut henne ur lägenheten och som la en kudde över hennes ansikte när de låg med varandra. Hon berättar om Lukas, konststudenten på lithium, som får och får men aldrig ger något tillbaka. Hon berättar om Jonas, den fina sportjournalisten som vill ha barn, men lätt blir tråkig. Surt blandas med sött. Så som relationer ofta är. Det är lätt att känna igen sig i Carolines jakt på relationer. Känner man inte igen sig själv, så är det lätt att se en vän eller bekants namn mellan raderna. Eller så minns man själv hur det var att bli lämnad eller lämna. Uppbrott.

Själv reagerar jag på frasen om hur det inte går att skjuta upp känslor, de kommer alltid fram förr eller senare. Något jag själv blev varse för några år sedan (OBS! ett personligt stickspår är på väg, hoppa till nästa stycke om du ogillar lull-lull). Jag hade gjort slut med min kille, eller rättare sagt, vi hade gjort slut med varandra. 2,5 år var över. Jag hade flyttat alla mina saker till vår nya lägenhet i Gävle, 60 mil bort. Han ringde och sa att han inte ville flytta ihop med mig. Mitt svar blev: ”Då gör vi slut” och han avslutade med: ”Ja, det gör vi väl då...” Jag grät i några minuter, sedan var det över. Jag kände inte speciellt mycket. Ingenting för att vara ärlig. När han två veckor senare kom körande på mitt flyttlass, tänkte jag mest att det var som en film. Mitt liv var som slutet på en film. Han lämnade mina saker, sov över och åkte iväg. Jag stod och tittade efter honom längs landsvägen och kände ingenting. 15 månader sedan befann jag mig på en semesterresa i Mexiko. Jag vaknade upp mitt i natten, med panik i bröstet och först då slog det mig att det var slut. Att det verkligen var slut. Chocken hade släppt. Jag fick panik och kallsvettades, tårarna rann och slutade inte. Men det var precis som att det var just det som jag behövde. På morgonen var allt bra igen. Det kändes rätt. Och gör det fortfarande…

Jag hoppas att Caroline Hainer skriver fler böcker, jag läser dem mer än gärna. Hon skriver på ett sätt som berör utan att vara kladdigt. Inte helt hundra är ett fint stycke relationsdrama. Läs den eller ge bort till bekräftelsetörstig vän.

Inte helt hundra får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Jag blir oberörd av Tropiska fiskar

tropiskafiskarTropiska fiskar av Doreen Baingana
Förlag: Tranan
Antal sidor: 261
Översättning: Boel Unnerstad
Genre: Novellsamling

Tropiska fiskar är en novellsamling som utspelar sig efter diktatorn Idi Amins härjningar i Uganda under 1970-talet, då han kastade ut indier och jagade bort de välutbildade och utförde massakrer. Tre systrar växer upp och stöter på de motstånd och utmaningar som livet innebär. Det är kärlek, fördomar, utanförskap, fattigdom, aids och känslan av att inte känna sig hemma någonstans. Novellerna flätas samman genom systrarna. Rosa som provar magi med säkerhetsnålar på sin lärare och blir smittad av de magras sjukdom. Christine som byter ut Uganda mot USA för att senare återvända till sitt hemland, med känslan av att hela tiden behöva anpassa sig. Här finns även Patti, som svälter på sin internatskola och tigger socker från de mer välbärgade tjejerna.

Tropiska fiskar borde vara en novellsamling som är lätt att tycka om, ändå gör jag inte det. Jag blir uttråkad av den ständigt melankoliska rösten och texterna känns smått meningslösa och lämnar mig oberörd, trots allvarliga teman. Formuleringen “Anus kommer aldrig mer att njuta av en fast avföring som långsamt tränger ut” känns konstlad och fånig och bidrar till att novellerna inte känns levande, utan stundtals har ett konstlat språk. Samtidigt känner jag mig orättvis, boken är inte dålig, men den passar inte mig.

Tropiska fiskar får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Läs istället: Aldrig bättre av O Thiam Chin

Boknördarnas TV-bibel är tillbaka

Babel är tillbaka. Jag missade premiäravsnittet igår, men tack och lov för SVT Play. Jag tycker att det var ett fullspäckat program. Jessika Gedin var som vanligt proffsig och ställde intressanta frågor till gästerna. Bra intervju med Elizabeth George, kul diskussion om Jane Austen och intressant att få möta Yann Martel i hans hem i kallaste Kanada. Själv tycker jag att det är tillräckligt hemskt att bo i Sverige under vintern, och skulle aldrig bosätta mig någonstans där 35 minus tillhör den normala temperaturen. Dubbla vinterjackor, min själ krampar av köld. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om inslaget med Jonas Hassen Khemiri, vill inte att Babel ska komma för långt bort från böckerna. Gillade inte alls när Daniel Sjölin åkte runt i Sverige förra säsongen och skulle besöka olika litterära platser. Det blev mest fånigt. Men Babel, bra start!

Vad tycker ni om premiären?