Konsten att gomrunka

food junkieFood junkie av Mons Kallentoft
Förlag: Forum
Antal sidor: 317
Genre: Gourmetroman

Det var hat vid första tuggan. Den stuvade spenaten och jag kom att föra ett krig under många år. Min dagmamma tvingade mig att sitta kvar vid bordet när alla andra hade gått därifrån, för jag var den enda som vägrade att äta upp. Jag minns hur jag dinglade med benen från pinnstolen och stirrade ut genom köksfönstret. Väggklockan vägrade att vara tyst. De andra tittade på Pippi Långstrump och de sju haven, min favoritfilm. Jag avskydde dagmamman, nästan lika mycket som den stuvade spenaten. I lågstadiet knölade jag ihop den gröna geggan i pappersservetter och likt en spion försökte att förbli oberörd när jag seglade förbi matpolisen där alla barn slängde sin mat i stora hinkar. Jag svor på att aldrig mer äta spenat, jag och maträtten var dödsfiender.

Vill du spara ett minne för evigt, ät något oförglömligt i samband med upplevelsen och det huggs in i hjärncellerna. När jag tänker på lagerblad ser jag mormor stå lutad över grytorna vid spisen. Hon gjorde världens godaste sky, rejält med lagerblad och kryddpeppar. Mormor är död nu, men hennes doft kommer alltid att vara den skyn. Och nötkakor. Mammas köttbullar kommer alltid vara godast. Och jag glömmer aldrig den lilla tapasbaren uppe bland Mexikos berg. Egentligen var kanske inte smakerna så imponerande, men själva besöket var det. Jag, min vän, rejält med rödvin och tapas. En av de bästa måltiderna i mitt liv.

Mons Kallentoft tycker om de exklusiva smakerna. Han böjer sig inte för att lägga ut 25000 kronor på en måltid. Något som får min småländska själ att krampa av ångest. Genom åren har han lagt miljontals kronor på restaurangbesök. Och nej, jag tycker inte att det verkar sunt, särskilt inte de mängder alkohol han bälgar i sig. Jag tycker inte om att han äter utrotningshotad haj, eller att han viftar bort det med att människor köper kläder gjorda av barnarbetare. Varje människa måste stå för sina handlingar. Men när jag läser boken, tänker jag såsom Mons Kallentoft ofta skriver, fuck it. I mitt fall är det en läsupplevelse jag är ute efter. Man behöver inte hålla med författaren, en bok kan vara jäkligt bra ändå. Och det är Food junkie. Att läsa den är den ultimata gomrunkningen, Kallentofts egna uttryck.

Jag vill följa honom på alla dessa galna matresor runtom i världen där han sprider pengar omkring sig för att jaga den perfekta smakupplevelsen. Jag plågas med honom när han ligger döende på en sjukbädd, efter att ha drabbats av ett virus i tarmarna som har gått bananas efter en blöt kväll på Operakällan (snälla Mons, ta det lugnt med spriten). Jag vill också äta baskiska milhojas, gjorda på lager på lager av smördegsplattor, aprikosmarmelad, smörkräm och vispad grädde och resa bakåt i tiden och äta avsmakningsmenyn på El Bulli. Genom Food Junkie får jag nästan det.

Det är omöjligt att släppa boken. Mons Kallentoft har ett språk som jag vill äta upp. Han beskriver hur hans matbegär är att likna med ett heroinmissbruk och jag är beredd att hålla med. Gourmetmaten och all alkohol har kostat honom miljoner och han var nära att dö pågrund av sitt levnadssätt. Jag hoppas att Mons Kallentoft har lyckats tygla sitt begär något, även om jag innerst inne hoppas på fler böcker att gomrunka till.

Och för att återgå till spenaten. Jag åt det för några månader sedan, och jag lyckades hålla kvar måltiden i magen. Men, jag vidhåller vid mitt löfte. Jag och stuvad spenat är dödsfiender för alltid.

Food junkie får 4 av 5 palmhjärtan.

Danskjävlar är ordet

riketHar lite svårt att koncentrera mig på bokhögen bredvid sängen. Började att titta på Riket igår, filmboxen har legat övergiven sedan i somras så det var på tiden. Har inte sett serien tidigare, men oj så bra den är! Ernst-Hugo Järegård är lysande i rollen som den danskhatande överläkaren Stig Helmer. Det skulle egentligen ha blivit en tredje säsong av Riket, men tyvärr avled Ernst-Hugo.

Så vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att även om jag tillfälligt har övergivit böckerna så ägnar jag mig åt högkvalitativ TV-tittning. Så det så.

Indiskt ska rädda läslusten

image

Nu ska jag väcka liv i mitt lässug. Det blir mun mot mun-metoden med den currydoftande Operation Sandalwood av Zac O’Yeah. Lyssnade precis klart på Tandooriälgen av samma författare och gäspade mest, historien kanske passar bättre i fysisk form. Men jag hyser hopp om Zac O’Yeahs nya. Jag har aldrig varit i Indien, men landet har en stark dragningskraft på mig. Därför har jag laddat upp med en kopp chaite.

Jakten på den svenska historien 1

historienomsverigeJag ska bli mer allmänbildad, tänkte jag och greppade tag i hyllvärmaren Historien om Sverige: Från istid till framtid av Herman Lindqvist. När andra radar upp kungar, krig och årtal på fester, sitter jag stum i bakgrunden och grubblar på när jag egentligen ska baka den där citronpajen som jag har tänkt på i över tio år. Historia är min akilleshäl (och egentligen geografi, som kan vara världens tråkigaste ämne, ja efter matematik och fysik). En snabblektion i historia utlovar Herman Lindqvist med sin 719 sidor långa bok.

Många årtal blir det. Många kunganamn staplas på hög och krig och avrättningar avlöser varandra. Män mördar män. Män mördar kvinnor och barn. Män avrättas och män härjar. Det är blodigt och brutalt. Det är männens tid. Nu har jag kommit in i 1600-talet och jag måste påstå att det knappast är årtalen när kungarna föddes och dog som är det intressanta. Det är givetvis de små anekdoterna och all kuriosa. Därför tänkte jag plocka ut det göttigaste ut vår historia. Alltså, ingen sedvanlig recension.

Det göttigaste ur Sveriges historia Istid – 1600-talet
Eftersom nordborna var stridsdugliga och skickliga sjöfarare, så trivdes många bönder med att bli vikingar (läs mördare) som åkte iväg till bland annat England och plundrade. Därför är över 900 av engelska språkets vanligaste ord från början nordiska. Ord som husband (husbonde) och window (vindue). Det finns över 600 ortnamn i England som slutar på by exempelvis Grimsby och Thoresby.

* ”Det medeltida Sverige var mångkulturellt och kosmopolitiskt (In your face Sverigedemokraterna), för i de nya städerna hördes tyska, finska och finlandssvenska.” Runtom i Sverige talades även danska och norska och i klostren blandades svenska munkar med de från Frankrike, Tyskland och England. 

* Få är det som inte har hört talas om Birgitta Birgersdotter, som gick till historien som heliga Birgitta och som blev ”Sveriges första riktiga europeiska kändis”. Det är lätt att tro att hon var en blyg och timid varelse. Så var inte fallet. Hon avskydde kung Magnus Eriksson och var den som spred de värsta ryktena om hans kärleksliv. ”Hon kallade honom Magnus Smek”.

* Gustav Vasa hade många utländska fiender och en rad mordplaner sattes i verket. Hansan försökte förgifta honom, det gick inte. Sedan skulle han knivdödas, det sket sig. Slutligen skulle man spränga honom i luften, men ett fyllo vid namn Hans Vindrank (OBS! Inget skämt) avslöjade alltihop. 

* Skatter känns svenskt. Under början av 1600-talet behövde Sverige mer pengar, landet var skuldsatt. Hundskatt infördes, sedan kom skatt på peruker, klockor och fönsterglas i hemmet.

Bokrean, hit men inte längre

Bokrean, bokrean, bokrean. Den brukar få mig att gå helt bananas. Men i år ska jag ta det lugnare, försiktigare och hålla hårdare i plånboken. 2013 blir ett dyrt år; New York-resa, bröllop, 30-årsfiranden, bokmässa och spahelg. Därför (andas in, andas ut) ska det här bli mina enda böcker på bokrean. Så, nu är det bestämt. Inga. Fler. Böcker.

Dessa har jag klickat hem:
* Räv och Hare på jakt efter kakor av Sylvia Vanden Heede
* I köket av Monica Ali (ej kokbok)
* Den röda anteckningsboken av Paul Auster
* Ut: upptäcktsresor 1978-2010 av Carsten Jensen
* Vänner för livet av Per Hagman (ljudbok)
* De dömdas ö av Stig Dagerman( fick tipset om att köpa Ormen, men ändrade mig)

Två amerikanska flugor i en smäll

Jag blir lite galen inför en resa. Galen på det sättet att jag går ner mig totalt i att planera, bildgoogla och snokar upp litteratur från mitt kommande resmål. I april bär det av till New York, och jag skulle kunna ta det lugnt, dämpa planerarsuget, men det är omöjligt. Kanske är det genetiskt. Kanske har jag en gen som är skapt för att verkligen gå djupet. Ja, vi skulle kunna kalla den manisk, besatt, men ändå lite användbar- när mina reskamrater står där på Manhattan och vill ha förslag på den bästa sushin i området, vart Sarah Jessica Parker gärna äter hamburgare eller var Jonathan Ames besökte sina transsexuella prostituerade under slutet av 90-talet- ja, då har jag svaren.

what'sWhat’s not to love?- The adventures of a mildly perverted young writer
Jonathan Ames (skaparen bakom Bored to death)

Jonathan Ames första sexuella erfarenhet må ha varit med en prostituerad, han har varit nära att supa sönder sin lever, är ofta pank, men ändå är det omöjligt att inte tycka om den trasiga, men humoristiska författaren, om än på ett något motbjudande sätt. Kanske för att han är så ärlig, kanske för att han kämpar för att må bättre eller för att han är en så pass bra skribent. Jag tycker om den avskalade tonen, det sanna och det smutsiga. Han berättar om hur han skiter på sig efter att ha provat på tarmsköljning, om hur han träffar sin son för första gången, om könssjukdomar han får och om hur det är att bli skallig. Det är bara en liten del av Jonathan Ames skruvade värld. Men under tiden som jag läser What’s not to love? Kan jag inte låta bli att fundera på en efterlysning. Ja, för finns det någon kvinnlig Jonathan Ames som skriver lika depraverande och humoristiskt om sitt liv? I sådana fall, ge mig namnet nu! Boken får 4 palmhjärtan av 5.
orakelnatten

Orakelnatten
Paul Auster

Ni missade väl inte Skavlan i fredags, med underbara Siri Hustvedt och Paul Auster? De var så fina, så intellektuella och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ta små bitar av deras hjärnor och äta upp dem (ni som har sett Heroes förstår) och få en gnutta av den charm och skärpa som de besitter. Siri och Paul är två av mina favoritförfattare (älskar New York-trilogin och Lily Dahls förtrollning) och självklart gick jag raka vägen till bokhyllan för att greppa tag i ett oläst ex av Orakelnatten av Mr Auster himself. Döm om min besvikelse, när jag inte tyckte om den. Inledningen var genial (som vanligt), men sedan dog mitt intresse alltmer. Orakelnatten handlar om författaren Sidney Orr som köper en blå portugisisk anteckningsbok i en gåtfull pappershandel. Han börjar skriva en berättelse i den och sakta vävs han i en alltmer obegriplig värld. Samtidigt agerar Sidneys hustru allt underligare och han själv gör saker som han aldrig trodde att han skulle göra. För mig är Orakelnatten otydlig, spretig och rätt ointressant. Jag väntade hela tiden på att jag skulle dras med, men icke. Språket var som vanligt klanderfritt, men vad har jag egentligen missat? Boken får 2,5 av 5 palmhjärtan.