En tragisk kärlekshistoria som får mig sugen på iste

enegenplatsEn egen plats av Robert Goolrick
Förlag: Historiska media
Översättning: Claes Göran Green
Antal sidor: 304
Genre: Roman

Jag ler när jag börjar läsa En egen plats. Boken har den där tonen som får en att dras med in i berättelsen direkt. Den känns lättillgänglig, utan att vara simpel. Året är 1948. Charlie Beale anländer till den lilla sömniga staden Brownsburg. Det är sommar och allt han har med sig är två väskor. Den ena innehåller slaktknivar. Den andra pengar. Han får jobb i en köttbutik och det dröjer inte länge innan han blir vän med ägaren, hans fru och den femåriga pojken Sam, som kommer att bli hans trogna följeslagare. Men det är när Charlie Beale möter den gifta Sylvian Glass som allt förändras. En egen plats är rätt och slätt en kärlekshistoria. Sylvian är gift med den förmögna Harrison Glas, även kallad Boaty, som Robert Goolrick förklarar på ett exemplariskt sätt: “Boaty var som en stor klump deg som aldrig blivit bakad till bröd, som var värdelös som föda och fet som en pösig smördegspaj.

Sylvian är den unga frun som drömmer sig bort, in i filmens värld. Hon låter sy upp fantastiska kreationer som hon har sett på bioduken och hennes bakgrund som en fattig bondtös, köpt av Boaty, den viftar hon bort. Charlie är mästerslaktaren, rättvis och seg som virke. Han är ute efter en egen plats, efter att ha varit på vift i åtskilliga år. Kärlek uppstår mellan honom och Sylvian. Man får även se den genom Sams barnaögon. Hur han inte kan förstå de lustiga ljuden som hörs från övervåningen, när han har lämnats kvar på nedervåningen för att äta choklad och läsa tidningar. Hur han tyngs av att bära de hemligheter som han måste bära och som han inte kan tolka.

Visst stör jag mig på den vanliga klyschan om en man runt 35 år som blir förälskad i underskön varelse, som är blott 18 år, och som mest ska se vacker ut, vara tyst och plågad. Ja, det stör mig, men om man lägger den överanvända stillbilden åt sidan så är En egen plats en bra berättelse. Den är inte skrämmande sockersöt, och man förstår direkt att allt kommer att sluta i tragedi. Egentligen är det inte kärlekshistorien som jag uppskattar mest. Jag tycker om karaktären Claudie, den svarta klädmakerskan som har lyckats att skrapa ihop en mindre förmögenhet och som nästan har samma status som en vit människa i dessa tider av rasism och fördomar. Jag tycker om Charlie, trots att han blir galen av kärlek. Jag tycker om tonen och känslan i Robert Goolricks berättarstil, det blir som en saga. En egen plats får mig att vilja sitta uppkrupen i en hammock i den amerikanska södern, dricka iste med smak av persika och lyssna på syrsorna.

Boken får 4 av 5 palmhjärtan.

Serien är bättre än boken

dodtillsmorkret

Tam vampyrkärlek.

Lyssnar på Död tills mörkret faller av Charlaine Harris och känner mig besviken. Serien True blood är baserad på böckerna om Sookie Stackhouse och som vi alla vet, så brukar en bok vara bättre än filmversionen eller serien. Men så är inte fallet här. Död tills mörkret faller är alldeles för blödig (på ett ovampyraktigt sätt, om ni förstår vad jag menar), för tam och det blir för mycket fjortiskärlek och för lite våld. Ben och Sookie är inte direkt favoriterna i serien och det blir för mycket träsmak i boken. Det kanske tar sig i tvåan. Eller? Ska jag hålla mig till serien?

Thrillern som får mig att vilja knivhugga någon

gonegirlHar du övergivit thrillern? Bestämt dig för att begrava genren? Snälla, ångra dig! När det finns författare som Gillian Flynn så är thrillern som bäst. När andra kör fast i stelbenta skildringar kör hon sin egen väg. Det är mörker, snabba vändningar och karaktärer med fel och brister. I Gone girl försvinner Nicks fru på deras bröllopsdag. Han kommer hem till ett tomt hus där dörren står på glänt och möblerna är omkullvälta i vardagsrummet. Var är Amy? Är hon mördad? Vem har i sådana fall dödat henne? En katt och råtta-lek börjar. Boken är smått sinnessjuk, på ett bra sätt, och Gillian Flynn vänder och vrider på handlingen. Gone girl får mig att rysa och jag vägrar att släppa taget om den. Vill dock knivhugga en del av karaktärerna då och då. Gillian Flynn vet vart thriller-skåpet ska stå. Boken får 4 av 5 palmhjärtan.

P.S Jag förstod av Mats Strandbergs twitter häromdagen att Gone girl ska filmatiseras. Jag bokar in premiären i huvudet redan nu. Då är det jag och en stor popcorn som bänkar oss framför denna spännande thriller. Jag tror inte att projektet kan misslyckas.

Aldrig bättre av O Thiam Chin

aldrigbattrebildAldrig bättre av O Thiam Chin
Förlag: Tranan
Antal sidor: 249
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Genre: Novellsamling

För vissa författare verkar behandlingen av ord så lätt, de blir smidiga som vatten i deras händer. Stephen King är en sådan författare. Bodil Malmsten är också en sådan författare. O Thiam Chin kan också sålla sig till den privilegierade skaran. Han behärskar ord, det blir en behaglig följsamhet i hans meningar och de subtila känslorna av hopp, sårbarhet, sorg och besvikelse blandar sig med varandra på ett stilfullt sätt.

O Thiam Chin rör sig lika skickligt mellan misshandlade kvinnor, flickor på rymmen från ett ungdomshem, en cancersjuk mamma – som en kinesisk immigrant i Singapore. Tunga ämnen blir fjäderlätta att läsa, på ett bra sätt. Jag tar in det han skriver, orden fastnar och blir mentala bilder. Som när de intagna Amy och hennes vän stjäl pappans Jaguar XK, susar fram på motorvägen lyssnandes på Green Day och kör på en hund. Eller som när en misshandlad kvinna hämnas på sin man och tänder eld på honom.

O Thiam Chin verkar svag för människans svårigheter med att se sin egen verklighet, att det är lättare att istället se andras. Som sonen som ser sin mamma sakta dö i lungcancer, men ändå finner en tröst i att börja röka. Eller som kvinnan som tar hand om sin systerdotter som blir misshandlad av sin man, men som själv vägrar att se att hon har utsatts för samma orättvisa och osunda behandling, trots att hon har fått ena ögat utstucket av en gaffel. Det här är bra, riktigt bra.

O Thiam Chins Aldrig bättre berör och är en av de bästa novellsamlingar som jag har läst. Mina favoriter är Fyrverkerier, Exodus och Rökning. O Thiam Chin är en författare jag kommer att återvända till.

Aldrig bättre får 4 av 5 palmhjärtan.

 

Scener ur familjelivet III

Mamma och pappa sitter vid köksbordet. Pappa sitter lutad över ett motorcykelmagasin. Han bläddrar frenetiskt för att efter en stund ivrigt titta ner på en sida.

Pappa (exalterad): Men kolla Bisse! Den här bilden är ju från FIM-rallyt som jag var med på förra året! Där är Morgan och där är ju Bosse. Men var är jag!? Jag ska ju också vara med på bilden! Jag måste finnas någonstans mitt i klungan..hm…. Där kanske!… Nej, jag har inte en sådan motorcykel. Jag måste ha böjt mig ner preeeecis när kortet togs. Typiskt. ….Men kolla, det måste vara jag! Ja, han bredvid mannen i röd keps. Ser du nacken där, den känner du väl igen?…. det måste vara min! Jag har EXAKT en sådan vimpel på min motorcykel. Det är jag! Jag är med på bilden! Ser du Bisse!…

Mamma: …..men det är ju en kvinna!

Pappa: Jaha, det kanske det är…(han bläddrar besviket vidare i tidningen)….

 

Bunkern av Hanna von Corswant

bunkernBunkern av Hanna Von Corswant
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 231
Genre: Skräck light

Jag kan inte motstå en bok med titeln Bunkern, det är så många associationer kopplat till ordet; krig, militärer, instängdhet, mörker, kedjor och vapen.

I Hanna Von Corswants Bunkern kretsar handlingen kring en nedlagd minkfarm. Dit anländer den uttråkade Charlotta, för att hjälpa till att rusta upp gården. Annars jobbar hon på en bank inne i stan och är svag för pengar, som hon sällan har tillräckligt av. Två äldre systrar har köpt den gamla minkfarmen och har planer på att hyra ut barackerna till ett scoutläger under sommaren. Med på gården finns Lisa, en singelmamma med ett smittande skratt och Tomas, som mest håller sig för sig själv. Men konstiga lukter och drömmar börjar att smitta av sig på de nyanlända. Och när Lisa plötsligt försvinner efter en promenad stiger Charlottas oro. Vad döljer sig egentligen inne i skogen?

Hanna Von Corswant använder sig av en melankolisk, nästan sträv berättarton. Den ligger som ett grått dis över orden, vilket passar bra för en skräckroman. Tyvärr fastnar jag aldrig. Det verkar lovande. Banktjänstekvinna reser till nedlagd minkfarm, som ägs av två systrar varav den ena är blind, men säger sig se syner. Svårt att slå de premisserna, men handlingen känns för otyglad, för oklar och utan en givande riktning. Utan att ha nerven där man biter sig i naglarna av spänning. Här är det mer diffust. Lite militärhistorier slängs in, någon anekdot om en avliden pappa, en försvunnen fru, döda igelkottar som bränns upp och ett spökhus i skogen. Som finns men ändå inte finns. Det blir för många delar.

Jag fastnade mest för de två systrarna som är bra porträtterade. Tomas fyller knappast någon funktion alls. Jag har inte läst Hanna von Corswants debutroman Barnflickan, men blir sugen på att göra det. Trots att jag inte fastnade för Bunkern så tycker jag om den mörka tonen, scenerna och avsaknaden av överdrivna skräckfenomen.

Bunkern får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Bored to death

boredtodeathEn av mina absoluta favoritserier är Bored to death, tyvärr är den nedlagd. Men det går rykten om att det eventuellt ska göras en TV-film av serien. I sådana fall är nästan allt förlåtet, HBO. Skaparen bakom serien, Jonathan Ames kom på idén i en novell, som heter just Bored to death- A noir-otic story.

En uttråkad och alkoholiserad författare spenderar dagarna med att spela backgammon och läser hårdkoka deckare om män i trenchcoat och hatt. En dag lägger han ut en annons på craiglist, där han erbjuder sina tjänster som privatdetektiv. Efter sex dagar hör en ung kvinna av sig. Hennes syster är försvunnen…

Jonathan Ames har en underbar svärta i sin humor, som slår igenom i både novellen och serien. Novellen är dock råare och slutar på ett annat sätt än TV-versionen. Bored to death finns även med i The double life is twice as good, som jag är riktigt sugen på.

Novellen får 4 av 5 palmhjärtan.