Minirecension: Att springa

Bitterfittan tillhör favoriterna. Maria Sveland backar inte för att skriva om det snåriga, det obekväma som inte många orkar eller vill ta i. Författare som hon behövs, för att skapa debatt, för att skaka om. I Att springa möter vi bästa kompisarna Emma och Julia. På kanten intill vuxenvärlden står de nyfikna och redo. De vill inte lämna varandra och gör allt tillsammans. Tyvärr visar vuxenvärlden sitt fula ansikte.

Att springa är en roman om vänskap, om hur livet kan förändras på en sekund och hur det mörka kan slå rot överallt. Maria Sveland är bra på att hitta tonen och nerven som krävs för att behålla läsaren intresserad och den där obehagskänslan på en lagom otrygg nivå. Jag gillar dock första halvan bäst, när historien tar en hastig vändning blir det för kraftfullt och resten av romanen känns något framstressad. Läs Att springa om du vill få en en bild av utsatthet.Om du vill gräva i svärta som finns överallt i vårt samhälle.

Att springa får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Minirecension: Sfinx

Språket är det inget fel på. Christine Falkenland är skicklig med orden och det är finkalibrig prosa. Däremot dras jag aldrig med i handlingen. Huvudpersonen skriver brev till Claire – den nya kvinnan i Felixs liv. Hennes Felix. Den Felix som hon aldrig fick en son med. I stället blev det bara fel. I breven växer avundssjukan och hon kommer allt närmare – inkräktar i parets innersta sfär. Besudlar deras hem och iakttar dem. Det låter bra, men det blir stundtals något sömnigt – trots det vackra språket. Jag näst intill avgudade Vinterträdgården och önskade mer av Sfinx. Det blir för tamt. Saknar mer svärta.
Sfinx får 3 av 5 palmhjärtan.

Stephen King får mig att hata

Under Kupolen av Stephen King
Förlag: Bra Böcker
Sidor: 1178 sidor
Genre: Spänningsroman
_______________________________
Chesters Mill isoleras från omvärlden när en osynlig barriär uppstår över staden. Likt Flugornas herre dröjer det inte länge innan samhället förändras. Stadens vice borgmästare Big Jim Rennie får storhetsvansinne och upprättar nya lagar och utser en ny polisstyrka. Samhället går mot en kallhjärtad diktatur. I stadens sylta jobbar dock Dale Barbie Barbara, Irakveteran och före detta armékapten. Han vill undersöka orsaken till kupolen och blir snart en given fiende för Big Jim.

Stephen King vrider upp spänningen i denna rejäla tegelsten. Med ett digert persongalleri och snabba vändningar imponerar han med ett verk som knappt går att lägga åt sidan. Hans karaktärer blir levande och Big Jim hamnar överst på min hatlista över fiktiva personer. Denna djupt religiösa bilhandlare manipulerar och utnyttjar människor i sin omgivning och får mig att vilja strypa honom. Gång på gång. Big Jims son, Junior Rennie, vill jag tortera nästan lika mycket. Han lider av migränanfall och trivs bäst med sina lik i skaffferiet ( ja, du hör vilken mysig kille). Stephen Kings stora styrka, förutom ett rakt spåk, är hans trovärdiga karaktärer. De känns verkliga trots att de inte borde göra det. Lika mycket som jag avskyr Big Jim hejar man på Barbie – krigshjälten med hjärtat på rätt plats. Det borde kännas gjort, veteranen med vidriga minnen som vill göra gott – men det funkar. Genast hejar man på Team Barbie. 

Det är omöjligt att förutspå handlingen, Kingen vrider och vänder på situationer så att man som läsare knappt hänger med. Stämningen trappas konstant upp och han leker med människans beteende när hen utsätts för press. Han leker med begrepp som konformism och gruppbeteende. Vem vågar säga emot och vilka följer strömmen. För vad skulle hända om man isolerar ett samhälle? Det svaret bollar Kingen med.

Jag gillar Under Kupolen. Den är vass och spännande – så spännande att jag knappt var kontaktbar under tiden som jag läste den.Tyvärr är slutet inte tillräckligt bra, tycker ofta att Kingen brister i sina slut. De känns ofta ogenomarbetade och lite fåniga.

Men. Kingen kan. Ja, Kingen kan.

Under kupolen av Stepen King får 4,5 av 5 palmhjärtan.

En semestersekund går för fort

Det är över nu, som Gyllene tider sjunger i sin sommarplåga från 1995. Jag har vinkat farväl till lyxiga frukostar med mamma, promenaderna till havet med hunden Doris och maximal lästid. Det har inte funnits några krav. Inga mejl. Bara jag, mamma och vovven. Och min hög med böcker förstås. Det har blivit en del Bodil Malmsten (tack och lov att hon finns), men även en sydafrikansk deckare i form av Tretton timmar av Deon Meyer (lättsmält med högt tempo), De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Dumas (gäsp!) och Kärleken i Julia Anderssons liv av Åsa Moberg ( blir skrämd över att det inte har hänt mer på 40 år). Har även kommit halvvägs in i Under Kupolen av Kingen själv (SPÄNNANDE). Jag har vinkat farväl till min semester. Den är borta, väck, försvunnen.

Jag och mamma har lekt grillmästare vid sommartorpet på Öland. Vi har varit på karamellkokeriet och köpt handgjort godis. Vi har blivit berörda av Anja Pärssons Sommar i P1 och klagat på myggen. Vi har duschat ute i det fria och ja, vi har njutit trots att vädret mestadels varit molnigt – med undantag för två solheta dagar. När pappa kom över tog vi bilen till norra Öland och åkte kustvägen hem. Blommor i blått mot det blåa havet. Så fint att det gjorde lite mindre ont att det var över. Att min semestervecka var över.

Det har varit underbart.