Pest, kärlek och den svarte mannen


Pestens tid av Stephen King – den oavkortade versionen
Förlag: Bra Böcker
Sidor: 1217
Genre: Skräck
__________________________________________________________________________
Nu är den slut. 1217 sidor är över. Det känns lite konstigt att lägga denna massiva tegelsten åt sidan, den längsta bok jag någonsin har läst. Inte den bästa, men den förtjänar sin stora publik. Ändå är Stephen King en lurig prick. Med sitt enkla avskalade språk och självklara driv är det nästan så att man invaggas i en falsk insikt om att vem som helst kan skriva, vem som helst kan bli författare. För han får det att verka så lätt.

”Stephen King kastar en rakt in i händelsernas centrum, mitt i superinfluensan Captain Trips utbryt från en militärbas. En stor del av världens befolkning insjuknar och dör. Städerna fylls av ruttnande lik och kvar finns en liten andel överlevare. De har alla olika bakgrunder, men de har en sak gemensamt: drömmarna. I dem möts de av illavarslande budskap om den Den svarte mannen, som för med sig en tydlig vittring av död och onda makter. Men i drömmarna finns även en gammal kvinna vid namn Abagail Fremantle, som för med sig bilder av svajande majs och hopp om liv. En del av överlevarna dras till det onda och en del till det goda. Bara ett samhälle kan överleva.”

Första hälften av boken är lysande, de olika karaktärerna presenteras på ett lysande sätt, de är levande och med sina fel och brister blir det ett realistiskt persongalleri. Jag tycker även att avsnittet där ett gäng överlevare dör av olika naturliga orsaker är ett bra sätt att visa på livets skörhet och ödets onda ironi. Det spelar ingen roll om vi är rädda för mördare, naturkatastrofer med mera, vi kan ändå halka i badkaret och dö.

”Milton Craslow, en ranchägare i Harding County, New Mexico, blev biten av en skallerorm och dog en halvtimme senare.”

Första delen av Pestens tid är en bestämd femma, men sedan dalar det. Kärleksscenerna är stundtals nersmittade med rena Harlequin-stuket. Historien geggas ner med fåniga romanser där karaktärena kastar ur sig kärleksförklaringar innan de knappt har ätit frukost ihop. Det märks att Pestens tid har några år på nacken (den kom ut 1978) för kvinnorna porträtteras som känslomonster vars största sysselsättning är att gråta och kasta sig i famnen på första bästa/sämsta man som går förbi. Annars ligger bokens styrka i karaktärerna. De är trovärdiga just för att Kingen inte fegar med svärtan. Pestens tid är en spännande katastrofbok där människans goda och onda sidor blandas och blir en välsmakande skräckcocktail i litteraturform. Ja, det blir mer Stephen King för mig.

Pestens tid får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

Fantiserar om arkebusering

Jaha, den här månaden har inte börjat särskilt bra. Läsningen är snart nere på minusgrader, matlagningen har mest bestått av att koka ägg och träningen existerar inte över huvd taget. Januari och februari borde helt enkelt ställas upp på rad och avrättas. Har i alla fall passerat häften av Pestens tid och jag hoppas att andra delen håller samma intensistet och höga spänningsfaktor. Nu blir det te och grapefrukt. Hejs!

Triss i svenska kvinnliga författare

Jag hänger den här gången på Lyrans Noblesser som riktar strålkastarskenet mot svenska kvinnliga författare – klassiska som samtida.  Det gäller alltså att plocka ut tre personer som får mitt litterära hjärta att klappa hårdare.

 

1. Maria Sveland
Trots att jag endast har läst en bok av Maria Sveland (självklart Bitterfittan) så vill jag ändå sätta henne på en piedestal. Hennes andra roman Att springa väntar på mig i bokhyllan. När jag läste Bitterfittan så var det så många av hennes åsikter som fick mitt blod att brinna. På ett bra sätt. Den var smart, ärlig och full av attityd. En äkta litterär käftsmäll.

2. Åsa Linderborg
Hennes biografi Mig äger ingen träffade mig rakt i hjärtat. Åsa Linderborg berättar om sin uppväxt tillsamammans med sin alkoholiserade far. Det är en berättelse om klass, men även om kärlek. Det är ingen schablonmässig bild som presenteras utan det känns genuint och man vill ha mer av språket, mer av allt. Snälla Åsa, sätt igång och skriv!

3. Elsie Johansson
Jag tycker om hur Elsie Johansson skakar om i litteraturens värld och bryter mot normer. Med Sin ensamma kropp belyser hon en äldre kvinnas sexualitet och hon gör det på ett fascinerande sätt; smakfullt och med ett språk som förför. Härligt att slänga bort bilden av den äldre kvinnan som ett saftkokande ”det”. Ett objekt som endast är till för att tillfredställa barn och barnbarns behov och möjligtvis dricka en kopp kaffe då och då.

Min eftermiddag med fransk film

Det har inte blivit många ord den här lördagen, i alla fall inte lästa ur en bok. Istället har jag sett denna franska pärla. Den lyfter fram litteraturens underbara värld.

Germain Chazes är en medelålders man som ofta hånas för sin brist på utbildning och analfabetism. En dag träffar han på den 93-åriga Margueritte på en parkbänk. De börjar att samtala med varandra och en värld av historier och ord öppnar sig för Germain.

En film för den som längtar efter ljumma sommardagar eller vill tina upp en frusen själ.

Snart vankas det bokprat och hotellövernattning

Nu är programmet ute för årets inspirationsträff för bloggambassadörerna 2012. Jag är otroligt pepp! Det vankas hotellövernattning, buffé och mingel med likasinnade. Det går dock inte att köpa min själ så ni behöver inte oroa er för att bloggen kommer att fyllas med priser för det ena eller det andra, konstiga inlägg om författare som jag inte är intresserad av eller ren propaganda. Det är jag och bara jag som väljer vad jag ska skriva om. Ja, jag är bloggambassadör och ja, jag ska skriva om bokmässan, men jag tänker endast skriva om det som jag är intresserad av. Inget annat. Men just nu vill jag bara gotta mig i hur härligt det ska bli att åka iväg på inspirationsträff. Den 5 februari börjar äventyret. Gött mos, helt enkelt.

Barnsligaste boken utsedd


Med en knapp seger tog Max Potta av Barbo Lindgren hem titeln som Världens barnsligaste bok. Ni som vill kan hänga på utmaningen och läsa verket före den 7 februari. För då kommer en rapport om boken, självklart med glimten i ögat. Upp till bevis!

För en sak är säker, det tar inte lång tid att läsa denna klassiker. Släpp loss barnasinnet helt enkelt!