Reaktorn andas domedagskänsla och som färg är den blåare än blå

”…i den nybyggda staden Pripyat tre kilometer från kärnkraftverket sover män och kvinnor med öppet fönster, de väcks av explosionerna..”.

Reaktorn av Élisabeth Filhol
Förlag: Sekwa
Sidor: 128
Genre: Fransk roman
________________________________________________________________________
Det är ingen hemlighet att jag håller förlaget Sekwa varmt om hjärtat, blev förälskad i Insekts svärta (Claire Castillon), förundrad över ”Utrop” (Céline Curiol) och hänförd av ”No och jag” av Delphine De Vigan, så det är inte konstigt att jag håller andan under tiden som jag läser de första meningarna ur Reaktorn av Èlisabeth Filhol.

Reaktorn vibrerar av apokalyptisk undergångskänsla, trots att den utspelar sig i nutid. En stark känsla av katastrof infinner sig efter bara några sidor. Ett varningsrop inför det som eventuellt komma skall – ettTjernobyl i repris. För den anställde individen innebär en personlig katastrof att överstiga 20 millisievert, den högsta tillåtna strålningsdosen under ett år. Mitt i den här världen befinner sig Yann (förnamn okänt), en bland de inhyrda – en av dem som flyttar från kärnkraftverk till kärnkraftverk för att försörja sig. Långt ner i hierarkin berättar han med en ekande, nästintill platonisk röst, om hatkärleken till sitt yrke, om det osäkra – men även om ruset som infinner sig. Det svåra i att våga ta klivet och sluta.

Informationen breder ut sig som ett tjockt radontäcke över historien och stundtals känns det mer som en faktabok istället för en roman; på gott och ont. Det är särskilt intressant att få en uppfräschande historielektion om Tjernobyl, men även att få en inblick i procedurerna som regerar på ett kärnkraftverk. De höga kraven blandas med spända nerver, regler, men även med mänskliga misstag och oron inför en eventuell katastrof.

Med ett stilsäkert språk guidar Filhol läsaren genom en plats där insynen om ens bräcklighet som människa förstärks och där en domedagskänsla sakteligen gror. Tyvärr försvinner känslan av en individs berättelse i ett hav av industriella och vetenskapliga termer. Det känns stundtals sterilt, men det överrenstämmer med titeln som ger mig en känsla av kall metall och färgen av onaturligaste blå – kärnkraftens sanna färg.

Reaktorn får 3 palmhjärtan av 5 möjliga.

Annonser

6 thoughts on “Reaktorn andas domedagskänsla och som färg är den blåare än blå

  1. Palmhjärtan är innanmätet i en palm, ordet blev känt från Expedition Robinson där de ofta åt denna råvara. Tyckte att det kunde vara en passande måttstock, med tanke på namnet Bokdjungeln. 🙂

  2. Vilken välskriven text, fröken Bokdjungel! Jag var dock mer negativt inställd till boken än vad du är, tyckte den gick på tomgång litegrann och det där med att den kändes mer som faktabok förstörde min läsupplevelse eftersom jag ju faktiskt väntat mig en roman (har lite svårt för det där avskalade språket i romaner, generellt). Bloggade såhär om den, om det kan vara av intresse. 🙂 http://ordochingavisor.se/2011/10/13/om-franska-karnkraftverk-som-inte-riktigt-beror-mig/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s