Recension: En gåtfull vänskap

                                                                                                                                                                                                                                

 

 

 

 

 

 

 

En gåtfulll vänskap av Yoko Ogawa
Albert Bonniers förlag (Månpocket)
Antal sidor (pocket): 351 (snabblästa sidor)
Genre: Samtida skönlitteratur
___________________________________________________________________________________________
En gåtfull vänskap handlar om en ung kvinna som blir utskickad som städhjälp åt en äldre herre. Han har en passion i livet och det är siffror, men efter en bilolycka kan han endast minnas 80 minuter åt gången. Allt som sker efter olycksåret 1975 raderas. Hemhjälpen och hennes 10-åriga son får inte bara lära känna människan bakom den hjärnskadade matematikern utan lär sig även att se skönheten i siffornas värld, bland primtal, formler och perfekta tal. 

I en samvaro där minnet endast varar i 80 minuter blir nuet och dået allt.

Det första jag kommer att tänka på när jag läser den här boken är HM. Mannen som, utan att ha behövt skriva en endaste bok, har bidragit med en stor del kunskap till forskning inom exempelvis psykologi. HM (anonymiserat namn) var en man med en problematisk åkomma. Han led av svåra dagliga epilepsianfall, vilket ledde till att en neurokirurg 1953 opererade bort en del av hans hippocampus. Idag vet vi vilken betydande roll detta område i hjärnan har för minnet. Han slutade att drabbas av anfall, men det visade sig att han endast kunde minnas tio minuter åt gången. HM tillbringade sitt liv som ett forskningsobjekt.

Det sägs att han trots sitt korta minne levde ett funktionellt och trivsamt liv.

Därför är det intressant att läsa om den äldre matematikern och hans skadade minne och hur han med hjälp av ett gott hjärta, x antal minneslappar och en tålig hemhjälp kan få vardagen att gå ihop. Kan inte låta bli att undra var paniken och de stegrande utbrotten är? För borde man inte drabbas av en rejäl dos ångest och vilja dö om man upptäckte att man endast hade ett minne som varar i 80 minuter? Den tragiska insikten om att att ens liv på ett sätt stannade för tiotals år sedan.

Tack vare ett enkelt stilrent språk tar jag till mig karaktärerna, vill veta mer om deras liv och även stundtals omfamna dem (särskilt matematikern). Trots att jag hyser ett lätt hat till matematik och får svindel av för många siffror tar jag mig igenom romanen utan att sucka alltför många gånger. Ler till och med.

En gåtfull vänskap är helt enkelt en fin berättelse.

Den får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Skräckfilmsmarathon

Spenderar dagen och kvällen i soffan tillsammans med en hög skräckfilmer av blandad kvalité. Har redan tryckt i mig en påse chips och guacamoledipp. Försökte att läsa lite innan, men mitt rödvinsmosiga huvud vägrade att ta in bokstäverna, därför blir det filmmarathon istället.
Filten är framplockad, dörren är låst och persiennerna nerdragna.

One two, Freddy´s coming for you…


Avklarade filmer;
Terror på Elm street (orginalet från 1984), Territory (en helt okej krokodilfilm) och Children of the Corn (1984).

Släntrar iväg på Halloweenfest

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fram tills igår hade jag inte en aning om vad jag skulle klä ut mig till, men sedan tänkte jag; farlig donna, svart klänning och giftig spindelras. Och här är jag, redo att gå ut på galej. Greppar rödtjutet, slänger på mig leopardkappan och börjar jakten på män…

På vift i shoppingdjungeln

 

Bokdjungelns redaktion har nämligen begett sig in i en värld av gula påsar, fynd och överkörda hälar. Återkommer förmodligen imorgon ( eller ikväll). Väsentligt fattigare, men betydligt rikare på onödiga pylar och eventuellt någon ”livsviktig” bok. På återseende!

Uttråkad? Kolla inlägget nedan och ta dig an utmaningen…

 
(Pressbilder; Gekås Ullared)

Skräckenkät – Med rätt att döda

 

 

 

 

 

 

 

Bokdjungeln inleder skräckhelgen med en specialsydd enkät för halloween. Bryr du dig inte om kommersiella högtider, strunt i det – här är det litterära gestalter som gäller. Lås dörren, kryp upp i soffan och dra på dig Mr Hyde-masken. No more mr Nice guy! 

Skräckenkät –  Med rätt att döda
( Svaren ska helst vara kopplade till litteraturens värld eller i alla fall fiktiva karaktärer)

1. Vilken är den bästa bok du läst inom genren skräck? 
Hm, svårt. Väljer nog ändå Edgar Allan Poes samlade noveller volym 1.

2. Vem klär du helst ut dig till?
Jag skulle gärna klä ut mig till den finurliga Ture Sventon.
Då får man äta oändligt med temlor!

3. Om du fick tortera en litterär karaktär, vilken blir det?
Madame Bovary! Den mest irriterande karaktär jag någonsin har läst om.
Vill ge henne en lavett eller två.

4. Nu tar vi i hårdare, vem dödar du?
Jag passar på att ta kål på den onda kejsaren Palpatine, sithernas ledare i Star wars.
May the force be with me!

5. Vem vill du ska hjälpa till?
Självklart Sherlock Holmes! Då kommer jag undan.

6. Vad använder du för vapen?
Hm. Eftersom jag är rätt feg och gillar Agatha Christies verk förgiftar jag min nemesis genom att servera en kopp förgiftat te. Misslyckas jag drar jag till med lasersabeln: Zooooooom! (Ja, ljudeffekten är nödvändig).

7. Var gömmer du kroppen?
I en svensk roman begraver huvudkaraktären sitt offer i rabatten.
Jag kör på samma metod i brist på fantasi.

8. Avslutningsvis, tipsa om minst en skräckroman!
Om du har missat Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, passa på att gå loss på den under halloween.

Lycka till! Ser fram emot att läsa svaren…

(Om du vill besvara enkäten på din blogg, använd bilden om du vill – men länka gärna hit.)

Rec: Bara någon att straffa

 

 

 

 

 

 

 

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Forum förlag (månpocket)
Antal sidor (pocket): 266
Genre: Svensk samtida skönlitteratur
_______________________________________________________________________

Först vill jag säga några ord om hur jag går tillväga med mina recensioner/kommentarer gällande lästa böcker. Dessa texter kommer att spreta i längd, detaljrikedom och uppföra sig som olydiga barn. Ibland blir det några rader, ibland blir det längre. Då och då händer det att en bok inte är tillräckligt intressant eller är för bra för att skriva en längre text om(drabbas av prestationsångest bara vid tanken på att skriva om Paul Auster och Haruki Murakamis verk). Jag ska ändå leverera mitt bästa för stunden.

Hänger ni med i tankegången? Bra. Då kör vi.

Bara någon att straffa är en svartkantad skildring om en ung man som återvänder till sin hemö Gotland efter att hans mor har hängt sig. Tillsammans med barndomsvännen Jonas beger sig de båda vännerna till hemmet med alla minnen. De lagar mat, dricker öl och minns den forna omgivningen och människorna i den; Orm-Gert, Scheriffen, Storbaronen med flera. Nostalgin greppar tag, ruskar om och nuet känns allt mer hotfullt.

Närvarande finns ständigt tankarna på mamman. Morsan som var arbetslös och ensamstående. Arbetade på fabrik, lödde kretskort till mobiltelefoner tills hon fick sparken. Morsan som vägde 130 kg och trivdes bäst med att berätta historier om folk i bygden. Allt eftersom dagarna går griper sorgen tag om sonens hjärta, trots de starka vänskapsbanden till sin vän, flyter bitterheten in i hans härdade hjärta och tanken på hämnd vaknar. Hämnd mot det nya, mot det fula.

Vänskapsskildringen är briljant och även språket är bokens styrka. Kristofer Ahlströms formuleringar är ibland som att trä smultron på strå, man mår bra av dem. Jag trivs i miljöbeskrivningarna om ett Gotland i förändring, om sommarbad och tillbakaglimtar. Det känns nytt, även om barndomsskildringar är rätt vanliga. Samtidigt som Bara någon att straffa är en skildring om vänskap, sorg och förlust är även bitterhet ett starkt tema. Samtidigt stannar jag upp då och då under läsningen och kommer på mig själv med att sakna något. Vet inte om det är ett tydligare möte med barndomens nemesis, eller fler händelser, men det känns ändå stundtals lite tomt. Som om något mer borde vara där.

Därför har jag svårt att betygsätta den här boken, kan inte bestämma mig. Därför blir betyget ett pendlande palmhjärta – mellan en trea och en fyra.

Bokdjungelns första recension, avklarad!

 

Tematrio – utmanande läsning

…..Där greppar jag stafettpinnen och tar mig an Lyrans utmaning, som helt enkelt går ut på att rada upp tre typer av böcker/texter som utmanar en som läsare ( en fortsätttning på Bokhoras fredagsfråga från förra veckan). Jag är redo!

 

1. Inom min bekvämlighetszon ingår inte lyrik. Istället för att citera strofer från Tranströmers senaste diktsamling ockuperar olika reklamsnuttar ( vik hädan Bredbandsbolagets reklamdänga!) mitt huvud. Lite lätt skamsen kan jag erkänna att jag är helt borttappad i denna finlitterära värld där varje ord vägs på silvervåg. Men. Jag ger mig inte. Det blir något av den nyblivna nobelpistagaren om en inte allt för avlägsen framtid ( i alla fall mer än en liten futtig dikt som jag har läst hittills). Jag återkommer.

2. Det är en viss utmaning för mig att läsa påhittade biografier om människor som är avlidna där författaren tar på sig uppdraget att beskriva känslor och privata händelser. Det är med blandade känslor som jag tar mig an dessa verk. Det är självklart intressant att exempelvis ta plats på första parkett och se in i den mytomspunna Marilyn Monroes sinne, men samma känsla får jag även när jag läser skvallertidningar. Det känns lite för privat, lite för närgånget – även om det är uppdiktat. Intressant, men utmanande. En falsk känsla.

3. Okej, nu kommer det! Det är en utmaning för mig att läsa på engelska eftersom det tar längre tid och gör det omöjligt att läsa i turbofart. Tiden saktas ner och allt blir kämpigare, mer trögflytande. Att läsa mer litteratur på engelska borde lugna ner mitt nästintill drogpåverkade sätt att läsa, men jag darrar fortfarande av obehag inför tanken.

Därmed lämnar BokDjungeln över stafettpinnen….