Smällkaramell i bokform

9789163889417Tre författare, tre berättelser. John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle bidrar med varsin historia i den här juliga boken som ändå hänger samman. Allting börjar med att det är julafton och Gracetown har drabbats av en snöstorm. Något som sätter fart på en rad händelser. Jubilee lämnar ett tåg som inte kan köra vidare och tar sin tillflykt till en Waffle house-restaurang där hon stöter på Stuart, killen med brustet hjärta. Dit beger sig även 14 övertända cheerleaders. Några kompisar blir jagade av ett par ondsinta tvillingar i kampen om att leverera ett Twister-spel. Baristan Addie kämpar mot sin självupptagenhet och tar upp jakten på en minigris för att rädda en vänskap.

Handlingen är ett sammelsurium av flirtande, relationsproblem, snö och otaliga upprepningar av Starbucks. Stundtals känns det nästan som att boken är en 333 sidor lång annons för kaffekedjan. Starbucks hit och Starbucks dit. Till och med delar av deras meny förklaras ingående. Maureen Johnsons inledande berättelse är överlägsen de andras. Rolig och charmig på ett sätt som de andra inte kommer närheten av. Hon borde ha skrivit hela boken. John Greens del är något för långrandig och Lauren Myracle lyckas inte knyta ihop säcken på ett helt givande sätt. Även om de berättelserna också har sin charm och sin humor.  Sammantaget är Let it snow en smällkaramell i julutbudet. Läs den gärna. Let it snow  får 3 palmhjärtan av 5 möjliga.

Snöfall, mirakel och kraftig bismak

skarmavbild-2016-09-27-kl-14-29-42Lagom till jul släpper Printz publishing Snöfall, mirakel  och frusna hjärtan som beskrivs som en fin historia om försoning, mirakel och kärlekstrubbel i juletider – en pralin för årstiden. Omslaget vittnar om litterärt myspys i vinterskrud. Skrattande kvinnor omfamnar varandra. Stickade vantar håller fram ett hjärta. Snö faller över grankvistar. Allt visar på en typisk christmas book som kan ge några timmar lättsam underhållning under tiden som julmusiken strömmar genom högtalarna och man äter alldeles för många pepparkakor med stiltonost, men så är inte riktigt fallet. Boken ger en dålig bismak.

Handlingen kretsar kring Asta som är 33 år och bor i London tillsammans med sin dotter Kitty i en trång liten lägenhet. Hon trivs med livet och jobbar som en alltiallo åt tidningshunken Conan, som på sedvanligt sett för genren är rik, snygg och avverkar kvinnor på löpande band. Som den aspirerande journalist som Asta är får hon en dag i uppdrag att åka till sin hemby på Irland och undersöka huruvida en gråtande madonnastaty är en bluff eller inte. En by där hon inte satt sin fot på 16 år efter att ha blivit gravid som tonåring och flytt till England. Nu väntar en återföring med sin färgstarka familj som har en hel del att tycka till om. Givetvis dyker det även upp en rik engelsman och en präst som hon inte riktigt kan sätta fingret på. En rad kärleksdilemman, familjegräl och passion är delar av boken.

Du tycker kanske att boken verkar innehålla de sedvanliga ingredienserna i en christmas book? Jorå, men det är just sidohistorien som framkallar bismaken. Den som strösslas ut lite då och då i korta tillbakaglimtar. Men det är bäst att utfärda en varning för spoiler alert! för nu måste jag avslöja en del viktig del av boken som en förklaring till varför den inte faller mig i smaken. Varför den tappar mig.

För mitt i allt det myspysiga som är en del av genren framkommer det att Asta i sin ungdom utsatts för en våldtäkt av en ingift släktmedlem. Lite sälta brukar vara en del av christmas books, men då brukar det handla om otrohet, skilsmässor eller att någon har blivit änka, inte om sexuella övergrepp och i den här kontexten, i en bok som beskrivs som en pralin blir det bara fel. Det blir så bagatelliserat och förminskat. Ska man skriva om sexuella övergrepp bör det göras på ett ansvarsfullt sätt, i en viss kontext. Inte som en del av en gullegosig julbok som många förmodligen skulle beskriva som feelgood-litteratur. Våldtäkt är inte feelgood. Annars hade boken varit en okej julbok för inledningsvis är den rätt rolig. Författaren Claire Sandy har uppenbarligen humor och är bra på att mejsla fram intressanta gestalter, i alla fall kvinnorna. Männen är tyvärr stereotypa. Tyvärr faller boken platt och förvandlas från en halvljummen lussekatt till en kall, sladdrig kalvsylta.

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan får 2 av 5 palmhjärtan.

Skräckmästarens senaste bok

varanhudJag har länge gått vid hans sida. John Ajvide Lindqvists sida. Han är Sveriges litterära skräckmästare. Det var Hanteringen av odöda som frälste mig, den kom 2005. Det här året är han aktuell med novellsamlingen Våran hud vårat blod våra ben som består av sju texter där han släpar fram vampyrer, zombier och varulvar ur mörkret. Eller snarare drar ut läsaren i mörkret…

Mina favoriter är Vad mig tillkommer, Speciella omständigheter och Våran hud vårat blod våra ben. En av Lindqvists styrkor är det oväntade. Det är bara att ta ett kliv, ett kliv till, ett kliv till medan obehaget växer – och så pang slår chocken till! Antingen det skräckinjagande eller det som man inte kunde räkna ut, som bara lurade i det fördolda. Vad mig tillkommer hängde sig kvar, bet sig fast. Jag tänkte på den när jag somnade. När jag vaknade. När jag läste andra böcker. Den har inte släppt mig än. Kan en novell få ett bättre betyg?

Våran hud vårat blod våra ben får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

P.S Alexander Janssons omslag är lysande.

 

Småländsk true crime

florencestephens-inbTrue crime är populärare än någonsin och boken Florence Stephens förlorade värld passar bra för rojalister som suktar efter bedrägerier. Den beskrivs som en sannsaga om småländska Huseby bruk. Det är en berättelse om kungahuset, skandaler och om en kvinna med karaktär som blir omyndigförklarad. Till en början är språket svajigt, för tillgjort och konstlat, men ju mer historien drar igång desto mer fast blir jag. Och irriterad. På prins Carl Bernadotte Jr som festar för andras pengar. Ja, Florence Stephens pengar som han ser som en sorts faster även om det inte finns några blodsband. På affärsmannen Gutenberg som plundrade hennes tillgångar. Och Florence som så länge försvarade dem. Lika irriterad som man blir på hennes arbetarförakt och blåögdhet fascineras man av hennes envishet, kämparanda och kärlek till dem hon håller av. Florence Stephens förlorade värld får 3 av 5 palmhjärtan.

Om Hösten av Karl Ove Knausgård

omhostenOm hösten är första delen i Karl Ove Knausgårds årstidsserie som är tillägnad hans ofödda dotter. I korta avsnitt behandlar han ämnen som skymning, biodling och ensamhet. Det är vackert, fult, fånigt och allvarsamt. Knausgårds pendlar mellan det banala och det allvarliga. Vissa saker irriterar. Får mig att fundera om inte hela boken är ett enda stort skämt. Kejsarens nya kläder i bokform. Samtidigt som jag tycker om hans sätt att beskriva de små tingen – det som andra inte skriver om på ett nyanserat sätt – blir det stundtals…löjligt. Knausgård kan skriva, det vet vi. Men det blir rätt skitnödigt ibland. Så var fallet även i Själens amerika.  I ett avsnitt skriver Knausgård om tuggummi, vilket känns som en sak som är intressant att ta upp. Att sätta ord på en så vardaglig företeelse som att tugga tuggummi blir något utöver det vanliga. Jag har samma ovana, att tugga tuggummi i tid och otid. Men. Mot slutet står det: ”Att jag lyckligtvis inte är ensam om den här lasten, ovärdig i sin obetydlighet, blir jag påmind om varje gång jag är i stan, där trottoarer och torg utanför de större samlingslokalerna är fulla av vita fläckar, lika nyckfullt spridda som stjärnorna på himlen, och i mörkret, upplysta av gatlyktorna, svagt skimrande mot den svarta asfalten, är det ju också en stjärnhimmel de liknar.”

Kanske har jag inte samma romantiska själ som Knausgård, men ja, det blir för mycket. Har svårt att ta boken på allvar, börjar tveka. Men det är då det gnistrar till. Formuleringarna som talar till en. Som gör Knausgård till Knausgård. Han genialiska språk och sätt att vrida och vända på saker som får mig att göra ett hundöra. För att lätt kunna läsa sidan igen. Som i avsnittet om sängar, där han skriver om hur det skulle se ut på natten i exempelvis New York om alla väggar var av glas och rummen upplysta.

”Överallt, skulle det legat människor orörliga i sina kokonger, i rum efter rum flera kilometer bort, och inte bara på markplanet, längs gator och korsningar, utan uppe i luften också, åtskilda av ett slags platåer, somliga av dem tjugo meter över marken, somliga femtio, somliga hundra. Miljontals orörda människor skulle vi ha kunnat se…”

Så jävla vackert.

Om hösten av Karl Ove Knausgård får 3 av 5 palmhjärtan.

Liv Strömquist strikes again!

uppgangochfallDet skulle kunna vara tröttsamt att gång på gång skriva om hur briljant och rolig Liv Strömquist är, men det är det inte. Hon är så jäkla briljant och rolig att man vill att ALLA verkligen ska förstå hur briljant och rolig hon är. Alla. Och det blir inte tröttsamt. Kunskapens frukt var en humoristisk och faktaspäckad hyllning till det kvinnliga könsorganet och nu är Liv tillbaka med ett album om carpe diem (ja, carpe diem!), extrem rikedom och när moralisterna tar över. Det är så bra att när jag läst ut boken vill jag direkt läsa om den (gör det dock inte pga trött). Liv diskuterar på sitt sedvanliga sätt hur det egentligen är den västerländska kulturen som  lever i nuet och ingen annan. Ja, mindfulness är ju så inne. Det är vi i väst som kan briljera med att leva i nuet, särskilt rika vita gubbar. Såsom den svenska företagsledaren Sverker Martin-Löf som lever så pass i nuet att han använt företagets jetplan till att skjutsa runt på sin hund till olika platser i världen och han tråkas inte av mörka, trista tankar som global uppvärmning och klimathot och sådant. Nej då, han lever i NUET. No bad feelings.

Liv vrider och vänder på saker som man annars inte tänkt på. Hon belyser hur många inom vänstern som ägnar sig mer åt moralism än politik. Hon tar upp den amerikanska statsvetenskapsprofessorn Wendy Brown som menar att de progressiva krafterna i samhället tappat tron på att en större genomgripande politisk förändring är möjlig och att det landar i moralism. Att man hellre pekar på det goda och det onda och levererar inga direkta förslag på hur saker och ting ska förändras. Att det blir lättare att fastna i retorik och hur ord används än att man kommer med konkreta förslag. Att det är lättare att anklaga en kändis eller politiker för att ha använt fel ord än att bekämpa klassamhället, som Liv menar är den största roten till de flesta problem. Även om man som alltid måste hålla flera tankar i huvudet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Som den självgoda moralist jag är fick jag många aha-moments! Det är så lätt att kritisera utan att ge förslag.

Uppgång och fall är för jävla bra. Läs den!  Fyra av fem palmhjärtan.