Språket är det inget fel på. Christine Falkenland är skicklig med orden och det är finkalibrig prosa. Däremot dras jag aldrig med i handlingen. Huvudpersonen skriver brev till Claire – den nya kvinnan i Felixs liv. Hennes Felix. Den Felix som hon aldrig fick en son med. I stället blev det bara fel. I breven växer avundssjukan och hon kommer allt närmare – inkräktar i parets innersta sfär. Besudlar deras hem och iakttar dem. Det låter bra, men det blir stundtals något sömnigt – trots det vackra språket. Jag näst intill avgudade Vinterträdgården och önskade mer av Sfinx. Det blir för tamt. Saknar mer svärta.
Sfinx får 3 av 5 palmhjärtan.
Minirecension: Sfinx
1
