Nej, det här var inte riktigt i min smak. Jag dras aldrig med i handlingen och språket är torftigt. Vecka 36 handlar om en gravid kvinna som spårlöst försvinner i Brantevik. Allt sker i slutet av sommarsäsongen efter ett sista besök på en hamnkrog. Erik Johansson fungerar bra som uppläsare, men det saknas driv och genuinitet i själva handlingen. Men jag gillar att Sofie Sarenbrant använder sig av två gravida kvinnor som huvudkaraktärer.
Ljudboken får 2 av 5 palmhjärtan.
Siri Bergman står på stadigare mark än tidigare. Alkoholen har hon lämnat bakom sig och hon är nybliven mamma. Förhållandet med den snälla (nästintill dumsnälla) Markus är stark. En dag hittar Siri en lapp som förändrar allt. Svaret på Stefans självmord döljer sig i det förflutna. Siri måste ta reda på sanningen.
Den tredje delen om terapeuten Siri Bergman är en följsam spänningsroman utan hinder. Innan du dog håller sig till genomsnittet, men har en nerv som är svår att motstå. Tycker om att Camilla Grebe och Åsa Träff inte gullar med huvudkaraktären.
Boken får 3 av 5 palmhjärtan.
Jag står på en stol och skriker: Jag är feminist. Så som Caitlin Moran uppmanar kvinnor (och män) att göra i sin bok Konsten att vara kvinna. På ett roligt sätt berättar hon om konstigheter och lustiga självklarheter för människor födda med två x-kromosomer. Varför ska alltid trosor vara för små? Varför är det okej för män att åldras i Tv, men inte kvinnor? Varför har det blivit något negativt att vara feminist? Varför skulle man över huvud taget vara emot något som skapade rösträtt,aborträtt?
Under rubriker som: Jag börjar blöda!, Jag är fet! Jag råkar ut för sexism! Jag är kär! berättar Caitlin Moran om förlossningen från helvetet, om sitt katastrofala bröllop, om sitt besök på en strippklubb och andra anekdoter som aldrig känns som uppläxande moralkakor. Cailtin Moran får allt att kännas självklart. Självklart ska vi leva i en jämställd värld. Varför skulle vi inte? Konsten att vara kvinna är en galopperande ståuppakt. Det är en bok att skratta med i, en viktig bok som alla borde läsa. Ja, alla. Konsten att vara kvinna får 4 av 5 palmhjärtan.
Språket är det inget fel på. Christine Falkenland är skicklig med orden och det är finkalibrig prosa. Däremot dras jag aldrig med i handlingen. Huvudpersonen skriver brev till Claire – den nya kvinnan i Felixs liv. Hennes Felix. Den Felix som hon aldrig fick en son med. I stället blev det bara fel. I breven växer avundssjukan och hon kommer allt närmare – inkräktar i parets innersta sfär. Besudlar deras hem och iakttar dem. Det låter bra, men det blir stundtals något sömnigt – trots det vackra språket. Jag näst intill avgudade Vinterträdgården och önskade mer av Sfinx. Det blir för tamt. Saknar mer svärta.
Sfinx får 3 av 5 palmhjärtan.
Gunnar växer upp i skuggan av sin svampkung till far. De båda tar ofta med kvinnliga grupper ut i skogen för att lära dem att urskilja sorter som stensopp, murklor och trattkantareller från giftiga arter. Bland mossa och ålderdomliga granar förförs beundrarinnorna av fadern. Avundssjukan hos Gunnar växer.
Svampkungens son är en berättelse om svartsjuka och död, allt berättat med en sagolik stil. Det är en enkel historia utan tillkrånglade penseldrag, ibland känns den mer som en novell än som en roman. Jag tycker om det avskalade, men saknar ändå mer densitet, speciellt mot slutet, som känns något framstressat. Passar perfekt som läsning när ingenting annat lockar och du inte vill bita tag i något tungt eller tidskrävande.
Svampkungens son får 3 av 5 palmhjärtan
En ung kamerunsk kvinna följer med sin man som ska motta Nobelpriset i fysik i Stockholm. Hon charmas av snön, punktligheten och för paralleller mellan nutid och dåtid och om livet på den fattiga landsbygden i hennes hemland och den värld hon möts av i och med Nobelfesten.
Jag dras aldrig med i historien. Språket är för spretigt, karaktärerna för platta och svärtan infinner sig aldrig. Det är helt enkelt för tamt, tjatigt och helt enkelt ointressant.Författaren Brigitte Gacha borde ha finslipat mer på historien och drivet i den.
Ugglemasken får 2 av 5 palmhjärtan.
Morgan Larsson krämar på med nostalgin i Radhusdisco - en varm skildring om Morris i hans vardag av onani, tjejer och movieboxar. Med ett öppet och ärligt språk är det lätt att ta till sig berättelsen om Morris när han går på fest och när han tittar på Motorsågsmassakern för första gången. Själv är jag tio år yngre än Morgan Larsson och kan inte känna igen mig i allt som han berättar om, men det känns bra att få en rejäl 80-tals dos. Ändå kan jag sakna lite mer djup, lite mer svärta – även om det är befriande med en ungdomsskildring som inte bara är nattsvart.
Radhusdisco får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.
