Att upptäcka ett nytt författarskap

Kerstin Thorvall. Jag smakar på namnet. Hon ligger bakom ett författarskap som jag tidigare inte har provat på. Tills nu. En del av hennes böcker stod uppradade i min mormors sovrum. Kanske mest på grund av att min kära, och sedan två år bortgångna mormor, var en lojal medlem i en bokklubb än följden av ett medvetet val. För mycket snusk, sa hon och skakade på huvudet för att därefter peta i söndagssteken på spisen.

Kanske var det därför som jag aldrig drog ut en bok med Kerstin Thorvall skrivet på ryggen ur bokhyllan i mörkt trä. Ungefär tio år senare har jag läst ut När man skjuter arbetare. En följd av ett loppisbesök för två veckor sedan då jag fick syn på boken i raderna av litteratur som inte lockade. Men då bestämde jag mig, dags att bli av med Kerstin Thorvall-oskulden. Och vilken fröjd! Kerstin Thorvall är skicklig med språket och har en ton som ständigt driver mig att fortsätta läsa. Historien om den unga och intelligenta Hilma som svärmas av läroverksadjunkten Sigfrid och som väljer äktenskapet framför ett yrkesliv som lärare. Likt ett lamm till slakt leds hon till ett bröllop som slutar i tragedi. Den man som hon såg som kärleksfull, spontan och skönsjungande är sinnessjuk. En diagnos som ingen har nämnt.

Romanen bottnar i Kerstin Thorvalls föräldrars bakgrund och på det viset även hennes egen. Det är intressant att ta del av ett trettiotalets Sverige i förändring, på väg in i den framväxande nazismen, den begynnande kritiken mot klassamhället och där diskursen om kvinnan som en lägre stående varelse än mannen råder. Kerstin Thorvall målar inte upp en svartvit värld, även maken har karaktärsdrag som inte är genomonda. Han tror på arbetarnas rätt till en högre ställning och att de har rätten att gå emot högre makter. Medan Hilma anser att varje människa har sin plats och där ska hon förbli.

Jag har helt enkelt upptäckt, ett för mig, helt nytt författarskap och vilken glädje när jag insåg att När man skjuter arbetare följs upp av I skuggan av oro och Från Signe till Alberte. Glädjen blev ännu större när jag fick syn på dem i hyllorna i en av stadens loppisar…

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall får 4 av 5 palmhjärtan.

Citatet

”Min förfinade hjärna utvecklad genom omfattande kunskaper, råkar i olag genom kontakten med en underlägsen hjärna och varje försök att sätta den i samklang med min hustrus vållar mig spasmer”

August Strindberg - En dåres försvarstal.

Alla mina vänner är superhjältar

”Alla Toms vänner är superhjältar.Tom har till och med gift sig med en superhjälte, Perfektionisten. Under deras bröllopsdag blir Perfektionisten hypnotiserad av sin före detta pojkvän, Hypno. Resultat: Tom blir osynlig för henne”.

Så lyder inledningen på baksidan av Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Under två timmar lotsar uppläsaren Morgan Alling en genom en rad träffsäkra stereotyper med superhjälte-touch. Här finns Frottémannen som får varje dag att vara en söndag, Madame Gör rent allteftersom som diskar direkt efter en måltid och slänger pennorna när bläcket faktiskt har tagit slut och Hypno som får människor att göra som han vill. Det är bisarrt och komiskt. En godbit som fräschar upp i bokdjungeln. Stundtals snuddar det på gränsen att bli för många karaktärer, att bli ett enda långt uppradande av superhjältar, men eftersom historien endast är två timmar lång så fungerar det. Men personligen hade jag nog önskat att själva förhållandet, att själva kärnan i berättelsen, skulle ha fått större utrymme eller att superhjältarna hade fått större plats, men då varit färre. Boken får mig nyfiken på Andrew Kaufman, det ska bli spännande att följa hans författarskap. Alla mina vänner är superhjältar får mig att tänka på vilka superhjältar man har i sin närhet och kanske framförallt…vilken superhjälte man själv är?

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman får 3 av 5 palmhjärtan.

Recensionsex från A nice noise.

Vackert

En famn döende skönheter.

Shame on me

Det är tur att Bokdjungeln inte är en bebis. För så som jag har misskött denna blogg är skamligt. Jag har försökt att skriva, men varje gång har det tagit stopp. Det är för mycket annat som tar tid, som skriker efter uppmärksamhet. Vi kan kalla det jobb.Mitt huvud är inte riktigt med och tiden exploderar i fart. Illa. Jag ska försöka. Till helgen.

Sommaren utan män

Nej, nej, nej. Det har hänt igen. Återigen har en av mina favoriter gjort mig besviken. Haruki Murakami gjorde det med första delen av 1Q84 och nu slår Siri Hustvedt till. Mina förväntningar på Sommaren utan män var så höga och dyrbara att de hade guldkant. Det börjar alldeles ypperligt med meningen: ” En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus” för att därefter sluta i en spretig historia som inte trollbinder.

Självklart är  språket delikat, som vanligt när det gäller Siri Hustvedt, men det blir mest ett frosseri av intellektuellt prat som i sammanhanget inte blir särskilt tilltalande. Boken är inte dålig, men den når inte upp till förväntningarna och historien känns inte särskilt trovärdig. Jag har till och med glömt bort stora delar av handlingen och det är aldrig ett bra tecken. Det får räcka så. Om du är nyfiken på Siri Hustvedt börja då med Vad jag älskade, den är nästintill omöjlig att bli besviken på. Boken får ändå 3 palmhjärtan av 5 möjliga.

Stjärnor utan svindel

Trots att Stjärnor utan svindel fick stor uppmärksamhet när den släpptes 1996 så läste jag den inte. Det kan bero på att jag endast var 13 år vid tillfället och upptagen med att fundera på när min mens skulle dyka upp, hänga med bästisen Alex och att läsa böcker av Maria Gripe. Det märks att romanen har några år på nacken och det känns skönt att samhället har förbättrat sig på flera punkter gällande homosexuellas rättigheter, som bland annat inseminering, sedan boken skrevs.

Stjärnor utan svindel är en kaxig kärleksroman om rätten att älska vem man vill inom lagens gränser. Sexscenerna är raka och hela boken är skriven på ett ärligt och ett öppet sätt som känns trovärdigt och naturligt. Louise Boije af Gennäs är skicklig på att leva sig in i sina karaktärer och göra dem levande. Även om jag stör mig rejält på Kaja trivs jag med upplägget och de skarpa politiska åsikterna. De måste ha varit uppfriskande under slutet av 90-talet. Personligen tycker jag att det blir för mycket generaliseringar i boken och mellan raderna känns det som att kvinnlighet ändå används som något negativt. Trots det så gillar jag Stjärnor utan svindel. Den är en bra relationsroman som även tar upp klass – och genusfrågor på ett trovärdigt sätt.

Stjärnor utan svindel får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.