När natten är på väg att bli morgon utspelar sig denna finstämda roman. Haruki Murakami lyckas som vanligt nästla in läsaren i ett drömliknande tillstånd. Början och slut är aldrig självklara. Två systrar befinner sig på olika sidor om natten; den ena kan inte sova och den andra vaknar inte. Det är ett Tokyo i kvällsskrud. I Efter mörkrets inbrott möts olika karaktärer under en natt. Här finns en kvinnlig brottare som sadlat om till portier på ett ruffigt hotell, en kinesisk prostituerad som råkar illa ut och en känslokall man som jobbar sent. Jag drivs med i handlingen. Det går inte att sluta läsa. Haruki Murakami är och förblir min favoritförfattare.
Boken får 4 av 5 möjliga palmhjärtan. 

Jag blev väldigt förtjust i French milk när jag läste den för några år sedan. Serietecknaren Lucy Knisley åker till Paris med sin mamma för att fira hennes 50-årsdag. De förkovrar sig i franska ostar, rödvin och den ljuvliga mjölken. Foton blandas med illustrationer och små anekdoter. Sedan har jag inte riktigt kunnat glömma Lucy Knisley. French milk var så fin.

Jag läste Radiator days, men den var för naiv och spretig för min smak. Därför blev jag glatt överraskad när jag upptäckte att Lucy nyligen har släppt en ny bok, Relish- My life in the kitchen där hon berättar om sin matglada uppväxt och sina gourmeter till föräldrar. I hela hennes liv har hon levt nära mat. Mamman är kock, en morbror är matkritiker och pappan älskar att besöka tjusiga restauranger. Här blandas recept med anekdoter, allting tecknat. Jag vill direkt slänga mig på receptet med sangria eller chokladkakorna. Mums!

Det är fint att se hur mat kan betyda så mycket för människor. Inte bara som en källa för energi och överlevnad utan som ett genuint intresse. Personligen avskyr jag vanligtvis att laga mat och är en odåga i köket. Under en period när jag bodde i Norge levde jag på tre maträtter under nästan ett år; biffar med ris, vårrullar med ris och spaghetti med pesto. Men, jag älskar att läsa om mat. Jag blir lyrisk när jag upptäcker en skönlitterär bok som handlar om delikatesser, vin och liknande. Jag blev väldigt förtjust i As Alwas Julia, som består av en brevväxling mellan Julia Child och hennes vän Avis Devoto under tiden som den amerikanska kocken skrev det som skulle bli mästerverket Mastering the art of french cooking. Jag blev nästan lika glad när jag upptäckte denna bok.

Relish har inte samma charm som French milk, men den är väl värd att läsa om man tycker om Lucy Knisleys personliga berättarstil. Hon lyckas blanda små livhistorier med recept och gör det på ett välbalanserat sätt. Jag vill laga maten som hon berättar om. Eller i alla fall äta den. Jag blir grymt sugen på ost. Relish får 3 av 5 palmhjärtan.

Pija Lindenbaum har ett mörker inom sig

Pija Lindenbaum skriver i korta segment, målar upp bilder som i hennes barnböcker. Bilder utan glädje. Sanna bilder om hur människor bryts ner och kämpar för att inte visa sitt inre, det där fula. Det känns ärligt och groteskt. I en tid då utbrändhet och depressioner har blivit folksjukdomar är det nödvändigt med en bok som Plats. Som kan visa det där som rör sig i bröstet, ångesten som så lätt kan förvandlas till apati.

Slutet kommer brutalt och jag vet inte ens om jag förstår. Vad hände? Vad har jag läst? Vad tyckte jag egentligen?

Det är två saker som jag har svårt för att läsa om. Nummer ett är poesi och nummer två är andra världskriget. Det kan verka osympatiskt och hjärtlöst, men så är fallet. Vackra ord i korta meningar lockar mig inte särskilt mycket (med det enda undantaget i form av Till föruttnelsen). Jag blir helt enkelt uttråkad. Inte heller nazister, bruna uniformer och krig intresserar mig. Då tänker jag på historielektioner där andra fruktansvärda krig alltid fick stå tillbaka för andra världskriget. Världen kändes för liten. Eller så tänker jag på tjocka morfarsböcker med jaktplan på.

När jag väl fick förfrågan om att läsa Falskspel, första delen i trilogin Berlin noir så tvekade jag först, för att sedan ångra mig. Jag ville helt enkelt ta en titt på denna genre igen, med den lilla modifikationen att dessa böcker utspelar sig före andra världskriget, runt 1936. Under den period som stela Hitler och hans kompisar börjar skicka människor till koncentrationsläger, bygger autobahn och förpestar världen med sina ohumana åsikter. Och visst är det hårdkokt noir. Bernie Günther är en nersupen före detta polis (inte särskilt oväntat), som slår först och frågar sedan. Kvinnor är mest skrämda våp. Otroligt tröttsamt. Han är privatdetektiv och brukar mest lösa fall där människor har försvunnit. Många människor försvinner under dessa år i Berlin.

Boken inleds med att en överklassvilla brinner ner. Bland kvarlevorna hittas en man och en kvinna, som visar sig vara dotter till rikets stålmagnat Six. Ett värdefullt diamanthalsband är även borta. Bernie Günter får i uppdrag att ta reda på tjuven och därmed få fast mördaren. Självklart stöter Bernie på mer trubbel, som får honom att komma öga mot öga mot maffian och ledande nazister. Det blir många slagsmål, hot och avfyrade skott. Nästan lika många halvfåniga metaforer och liknelser tar sig in på sidorna. Eller vad sägs om: ” Det var en sådan där provokativ blick som bara horor och fenomenalt rika och vackra filmstjärnor kan tillåta sig. Den var avsedd att få mig att klättra uppför hennes kropp som en slingerväxt på en spaljé.” Och då är det en av de mildare.

Nej, det här kanske inte riktigt faller mig i smaken. Jag har svårt för det överdrivet hårdkokta och overkliga. Den skrämmande kvinnosynen är inte heller så uppfriskande. Däremot måste jag erkänna att jag läste ut boken i ett sträck. Som historielektion är den både givande och en nyttig käftsmäll. Boken får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Haruki Murakami har lyckats igen. Att trollbinda mig. Han får mig att inse hur bra en novell verkligen kan vara. Egentligen är det konstigt. Haruki Murakami har en enkelhet i sitt språk som angränsar till det naiva, men ändå sväljer jag alla ord utan att bli irriterad. Eller nåja, ibland rynkar jag på näsan, men inte mer än så. Berättelserna är för bra för att hinna vara kritisk. Istället överraskas jag ständigt och ofta kommer jag på mig själv med att tänka: ”Hände verkligen det där? Åkte paret och rånade en Mcdonalds-restaurang? Jobbar huvudpersonen verkligen med att dryga ut en elefant fem gånger?”

Älskar känslan av att inte veta vart man är på väg. Ja, att gå vilse i litteraturen. Den förmågan behärskar Haruki Murakami med denna novellsamling. Han har en ton som känns vardaglig, lite som husmanskost. Det är själva berättelserna som är galna. Ingen historia liknar den andra och slutet går aldrig att förutspå. Elefanten som gick upp i rök är en av de mest fantastiska och intressanta novellsamlingar som jag har läst.

Elefanten som gick upp i rök får 4,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

En barnbok gör en alltid glad. Särskilt när det är världsbokdagen. Hur firar ni?