Det knapplösa knullet

För första gången har jag läst om Isadora Wing och hennes funderingar kring det knapplösa knullet, toaletter, terapi och hur hon kastas mellan två män i sin iver efter den sanna kärleken. Redan de första raderna fångar mig. ” Det satt 117 psykoanalytiker på Pan American-planet till Wien. Jag hade behandlats av minst sex av dem. Och gift mig med en sjunde”. Isadora och hennes hjärnskrynklare till man är på väg till Wien för en invigning av ett museum till Freuds ära.

Jag hade ingen aning om att Rädd att flyga är en så pass humoristisk bok som den faktiskt är. Allt prat om det knapplösa knullet har stoppat upp all annan info, likt en tratt. För det känns som att Isadora mest är på jakt efter kärleken än på att ha sex med en vilt främmande man på ett tåg, hennes drömscenario för det kravlösa sexet. Ingen kärlek, inga måsten, bara sex.

När hon inte funderar på könsorgan och att vara otrogen mot sin man behandlar hon ämnen som sitt Tysklandshat eller hur olika toaletter är designade i olika länder. Ja, det är kul. Ja, det funkar än idag – över 30 år senare. I boken träffar hon på Adrian och slits mellan den nya älskaren och sin man Bennet. Älskaren som kan ta en främmande kvinna på rumpan, är rätt kass i sängen, men som tror på ett liv här och nu mot den trygga men trista Bennet som ändå vet vad han gör i sängen. Trots att Isadora ofta funderar på sex är ändå tanken på att hitta en jämlike starkare. Hon vill inte ge upp tanken på kärleken.

Jag kittlas av de psykologiska anspelningarna som flörtar med bland andra Freud och Skinner. Isadora som i stora delar av sitt liv har gått i terapi har själv blivit kunnig inom den mentala själsvården, som känns något förlegad när Freuds mossiga tankar om penisavund med mera dras in, vilket Isadora själv är kritisk mot. Rädd att flyga är alltså intressant ur flera aspekter. Mot slutet tappar jag en del av intresset när Isadora sväver iväg och tänker på tidigare män, när man vill att hon ska förbli i nuet. Och visst blir det en del upprepningar, men jag gillar den här boken skarpt. Den är jäkligt rolig.

Rädd att flyga får 4 av 5 palmhjärtan.

Pest, kärlek och den svarte mannen

Pestens tid av Stephen King – den oavkortade versionen
Förlag: Bra Böcker
Sidor: 1217
Genre: Skräck
__________________________________________________________________________
Nu är den slut. 1217 sidor är över. Det känns lite konstigt att lägga denna massiva tegelsten åt sidan, den längsta bok jag någonsin har läst. Inte den bästa, men den förtjänar sin stora publik. Ändå är Stephen King en lurig prick. Med sitt enkla avskalade språk och självklara driv är det nästan så att man invaggas i en falsk insikt om att vem som helst kan skriva, vem som helst kan bli författare. För han får det att verka så lätt.

”Stephen King kastar en rakt in i händelsernas centrum, mitt i superinfluensan Captain Trips utbryt från en militärbas. En stor del av världens befolkning insjuknar och dör. Städerna fylls av ruttnande lik och kvar finns en liten andel överlevare. De har alla olika bakgrunder, men de har en sak gemensamt: drömmarna. I dem möts de av illavarslande budskap om den Den svarte mannen, som för med sig en tydlig vittring av död och onda makter. Men i drömmarna finns även en gammal kvinna vid namn Abagail Fremantle, som för med sig bilder av svajande majs och hopp om liv. En del av överlevarna dras till det onda och en del till det goda. Bara ett samhälle kan överleva.”

Första hälften av boken är lysande, de olika karaktärerna presenteras på ett lysande sätt, de är levande och med sina fel och brister blir det ett realistiskt persongalleri. Jag tycker även att avsnittet där ett gäng överlevare dör av olika naturliga orsaker är ett bra sätt att visa på livets skörhet och ödets onda ironi. Det spelar ingen roll om vi är rädda för mördare, naturkatastrofer med mera, vi kan ändå halka i badkaret och dö.

”Milton Craslow, en ranchägare i Harding County, New Mexico, blev biten av en skallerorm och dog en halvtimme senare.”

Första delen av Pestens tid är en bestämd femma, men sedan dalar det. Kärleksscenerna är stundtals nersmittade med rena Harlequin-stuket. Historien geggas ner med fåniga romanser där karaktärena kastar ur sig kärleksförklaringar innan de knappt har ätit frukost ihop. Det märks att Pestens tid har några år på nacken (den kom ut 1978) för kvinnorna porträtteras som känslomonster vars största sysselsättning är att gråta och kasta sig i famnen på första bästa/sämsta man som går förbi. Annars ligger bokens styrka i karaktärerna. De är trovärdiga just för att Kingen inte fegar med svärtan. Pestens tid är en spännande katastrofbok där människans goda och onda sidor blandas och blir en välsmakande skräckcocktail i litteraturform. Ja, det blir mer Stephen King för mig.

Pestens tid får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

Konsten att tala med en änkling

Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Förlag: Gilla böcker
Sidor: 318
Genre: Roman
____________________________________________________________________________
I konsten att tala med en änkling befinner sig Doug i en livskris. Hans fru har omkommit i en flygolycka och ett år senare har sorgen fortfarande ett hårt grepp om hans hjärta.

”Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.”

Runtomkring Doug finns människor som vägrar att låta honom fastna i depression och alkoholism; den upproriske tonårssonen Russ som bearbetar sin mors död genom att slåss, den kurviga grannen Laney som kommer med mat på tisdagar, tvillingsystern Claire som blivit på smällen med sin man som hon inte älskar. Tillsammans med de övriga familjemedlemmarna försöker de att hålla ihop trots sorg, alkoholbesvär och en pappa som stundtals klär av sig in på bara kalsongerna för att spela baseball. Det är känsloladdat och underbart förpackat. En roman som berör, upprör och som är värd en stor publik.

”Det här är ingen familj, det är ett mentalsjukhus!” ”Kom igen nu skruttan”, säger jag mjukt. ”Det är pappa. Vad är det värsta som kan hända?” Och det är då basebollen flyger in genom fönsterrutan. Portia gallskriker och kastar sig raklång, Claire tappar vinglaset som krossas mot det importerade klinkersgolvet samtidigt som fönstret exploderar över maten på köksbänken i ett regn av glassplitter”.

Året kan inte börja bättre. Jonathan Tropper imponerar med en bok som är nästan lika tragisk som den är komisk. Berättelserösten träffar mitt hjärta direkt och samtidigt som det är välskrivet, smart och rätt tårdrypande så går det inte att sluta le. För det är så bra. Med en självklar ton i texten kommer karaktärerna till liv och som läsare vill man hoppa in i striderna, slå Haileys exman på käften och omfamna Doug och den struliga, men känslosamma styvsonen. Jag vill dricka vin med systern Claire och skrika och gapa om livets orättvisor. Så meddragen blir jag i denna bok. Denna underbara bok, som nästan direktkvalificerar Jonathan Tropper som en av mina favoritförfattare.

Och då har jag endast läst ett av hans verk.

Konsten att tala med en änkling får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

1Q84 av Haruki Murakami

1Q84 av Haruki Murakami
Förlag: Norstedts
Sidor: 451
Genre: Roman
_______________________________________________________________________
Jag har väntat så länge på att bli översköljd av Haruki Murakamis fjäderlätta språk, magi och starka berättarröst. I första delen av 1Q84 blir jag besviken. Alla detaljer om sex är banala och känns gammalmodiga. Nåja, det är ju 1984, men ändå. Beskrivningarna känns malplacerade och används fel. Språket blir stundtals för naivt och min stora läsupplevelse raserar efter bara ett tiotal sidor. Det känns till och med slarvigt skrivet.

Det som skulle bli ett långt förälskelsetal har nu omvänts till ett milt och halvtamt försök att inte visa min besvikelse allt för mycket. I bland känns det som att Haruki Murakami består av två personer, för hur kan samma författare ligga bakom ett av världens bästa verk Kafka på stranden och den här boken? Inte för att 1Q84 inte är värd att läsa, men den besitter inte alls samma kvalité. Det är två olika världar.

I första delen av 1Q84 kastas läsaren mellan två huvudpersoner; den sexuella hämndängeln Aomame och Tengo som drömmer om att lyckas som författare, men även han ockuperad av tankar kring nakna bröst och samliv. Två personer som i början tycks befinna sig långt bort från varandra, men vars liv börjar kretsa kring liknande fenomen. Aomame hamnar efter att ha sutttit fast i en taxi i Tokyos rusningstrafik i en annan verklighet – i 1Q84 års värld. Tengo å sin sida blir ombedd att skriva om en ung flickas manus till en skrivtävling. Men vad handlar egentligen berättelsen om och i vilken värld har egentligen Aomame hamnat i? Det är två grundläggande frågor som man som läsare får ta del av i denna livliga berättelsehybrid.

Det finns så många lösa trådar i denna berättelse att likt en gott och blandat påse vet man aldrig vad nästa stycke ska innehålla. Under läsningens gång tornar en värld av frigjort sex, våldsamma män, en religiös sekt och little people upp. Det är gåtfullt, stundtals irriterande, men intresset öker allt eftersom. Den 17-åriga Fukaeri som inte kan tala ordentligt och som ligger bakom berättelsen Luftpuppan, är en karaktär höjd i dunkel och som jag gärna vill veta mer om. För det är säkert, trots min inledande kritik så är det ingen tvekan om saken, Haruki Murakamis största litterära satsning hittills måste läsas klart.

1Q84 får 3 av 5 palmhjärtan.

I huvudet på en seriemördare

I huvudet på en seriemördare av Sven Å Christianson
Förlag: Norstedts
Sidor: 448
Genre: Facklitteratur
_______________________________________________________________________
För första gången vill jag varna känsliga läsare, den här boken är otäck på ett realistiskt sätt, eftersom det handlar om verkliga händelser och personer. Jag har redan nämnt boken i ett tidigare inlägg (läs här) då jag helt enkelt inte kunde hejda mig från att skriva upp ett par skrämmande stolpar. Sven Å Christianson är professor i psykologi och har gjort djupgående intervjuer med flera av Sveriges värsta sexual- och våldsbrottslingar och resultatet är delvis boken ”I huvudet på en seriemördare”.

”För en seriemördare kan tio minuters njutning vara mer värt än en annan människas liv”.

Boken är indelad i olika huvudrubriker där olika ämnen lyfts fram som exempelvis ”Offren”, ”Dödandet” och ”Gömslen” där ett flertal underrubriker huserar, det framkommer tydligt vad texterna handlar om. Samtidigt som Sven Å Christianson anklagar media för att gotta sig i och tjäna pengar på historier om gärningsmän berättar han själv gärna om olika seriemördares dåd; detaljerat och ofta. Enligt han själv är syftet med boken att ändra synen på dessa gärningsmän; att de kan se ut som vem som helst, vara en granne eller en pojkvän. Att seriemördare inte är födda som monster med en opåverkbar mördargen.
Men är det egentligen någon som tror att det är så? Han vill även lära ut hur man kan tolka tidiga signaler hos barn och ungdomar i riskzonen och påpekar vikten av att få hjälp vid rätt tidpunkt. Det bästa botemedlet är ett kärleksfullt hem.

Det är svårt att inte diskutera bokens innehåll, eftersom den är späckad med intressanta intervjuer och historier från verkligheten. Sven Å Christianson vill att gärningsmän ska kunna komma tills tals, men på ett annorlunda sätt. Att det inte bara ska handla om våldsdåd utan även att teman såsom barndom, tidiga varningssignaler och prevention ska luftas. Men det är svårt att ha koll på hur många gärningsmän som har blivit intervjuade eftersom samtal blandas, vilket är synd.

Delen om Thomas Quick/ Sture Bergwall blir ett sorts brandtal om dennes skuld eftersom diskussionerna gått heta krings hans oskuld. Sven Å Christianson menar att det är rent obegripligt hur vissa kan påstå att den dömde seriemördaren nästintill är oskyldig och att hans tidigare brott var banala.  Han pekar ut honom som mordbrännare, våldtäktsman och mördare. Leif GW Persson får sig en känga för att ha bagatelliserat Quicks tidigare vålds- och sexualbrott och kallat dem ”ganska patetiska och trista”.

Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna ta del av Sture Bergwalls oskuld eller inte, men om man lägger de kapitlen åt sidan framträder en genomarbetad och intressant bok om människan, när hon/han är som värst. Hur mörka partier i ens inre kan blomma ut i fel miljö, där våld är det centrala. Det är lätt att få en felaktig bild, att världen är full av seriemördare som väntar på att kidnappa ett barn eller som i detta nu är upptagna med att stycka diverse kroppar. Men det är intressant att ta del av hur en del av dem tänker, hur de känner och hur otroligt egoistiska och manipulativa de är för att nå sina mål.

Sven Å Christianson har en balanserad blandning av intervjuer och historier om ökända seriemördare runtom i världen och det är svårt att lägga undan boken. Det är proffsigt, fascinerande och oerhört skrämmande. Stundtals kryper det i magen av obehag.

”I huvudet på en seriemördare” får fyra palmhjärtan av fem möjliga.

Ljudbok: Sankta Psyko av Johan Theorin

Johan Theorin byter ut Öland mot västkusten i sin nya spänningsroman ”Sankta Psyko”, men istället för att släppa in salta bad och bergshällar i miljöskildringarna sätter författaren ett psykatriskt sjukhus för våldsbrottslingar i fokus – Sankta Patrica även kallat Sankta Psyko. Alldeles intill sjukhuset ligger förskolan Gläntan, där patienternas barn vistas. Hit anländer den tystlåtna och introverta Jan Hauger för att arbeta som pedagog, i alla fall utåt sett. För inom Jan döljer sig hemliga önskningar om att träffa någon på sjukhuset, en kvinna från det förflutna. För djupt under Sankta Psyko och förskolan finns underjordiska gångar som förenar de båda byggnaderna. I dessa tunnlar ledsagas barnen till sina föräldrar och det är här som Jan ser sin chans. ”Sankta Psyko” är en spänningsroman där karaktärerna likt ett kaleidoskåp skiftar roller, mörka sidor blir ljusa för att senare åter mörkna. Språket är avskalat, känns stundtals naivt och naket, stilgrepp som hjälper till att skapa en effekt av diffusa kanter i persongalleriet.

Vem är ond och vem är god?

Magnus Krepper passar bra som uppläsare, med sin något sömniga röst ger han ett extra lager till berättelsen, den naiva tonen förstärks. Samtidigt kommer jag på mig själv med att irritera mig på karaktärerna, får en känsla av att jag inte bryr mig. Låt dem förgås, ingen skulle sörja. Stäng in dem i de mörka underjordiska gångarna, det spelar ingen roll. För det är inte ens lätt att tycka om huvudkaraktären Jan, vilket skapar en konflikt hos en som läsare. En känsla av att ständigt vara på sin vakt och där lyckas Johan Theorin. Inget är självklart, inte ens på upploppet. Ändå vill jag ha mer, att barnen ska spela en större roll, att karaktärerna ska få vassare kanter och att den psykologiska spänningen ska stiga mer.

Det är i de öländska kriminalromanerna som Johan Theorin är starkast, men det är intressant att få ta del av hans författarskap på ett annat sätt, för i ”Sankta Psyko” använder han sig av ett annat stilgrepp. Theorin vågar att bryta av mot mängden och därför är han av de bästa svenska deckarförfattarna just nu.

Sankta Psyko får tre palmhjärtan av fem möjliga

Gracie av Veronika Malmgren

Gracie av Veronika Malmgren
Förlag: Brombergs
Sidor: 159
Genre: Roman som utspelar sig i amerikansk miljö
_________________________________________________________________________
Klara är en 16-årig utbytesstudent från Sverige som har hamnat i den sömniga staden Manning i Kansas, USA. Tillsammans med vännen Penelope åker hon omkring i en sandfärgad cabriolet kallad Gracie. De sicksackar mellan stadsgator och guldgula majsfält – samtidigt som Pearl Jam spelas i högtalarna. Penelope vid ratten och Klara bredvid. Den ena drömmer om att vara någon annanstans, vill bränna iväg till Mexiko och leva på servitrisjobb och poesi. Den andra är nöjd där hon är, långt borta från Sverige och hennes forna jag. ”Gracie” handlar till stor del om vänskap och att vara den som blir lämnad kvar, men även om svårigheten att bryta mot tidigare generationers livsval.
Får Sara Stridsbergs-vibbar av språket.

I debutromanen ”Gracie” dukar Veronika Malmgren upp ett amerikanskt smörgåsbord i form av tornadovarningar, macaronies and cheese, countrymusik, skolskjutningar och pårökta tonåringar, men som läsare blir man aldrig kvävd av de stundtals uppradade klyschorna. Mycket tack vare språket som imponerar och är genialiskt enkelt.

”Penelope Dawn, vad hade hon som ingen annan hade?
Mig. Hon hade mig.”

Även om jag trivs med berättarstilen a la less is more, kan jag ibland sakna en mer tjockflytande berättelse, där det är tillåtet att sätta till mer händelser, utan att allting ska kännas avskalat. Ingen får prata för mycket, inget för spännande får inträffa. Men här styr språket, enkelheten som stundtals kan göra det lilla stort. Strunta helt enkelt i att slaviskt läsa den för en specifik handling eller en konflikts skull, läs den för att få flyta med i språket och i en amerikansk tillvaro. För att få en chans att tillfälligt bosätta sig i Manning, Kansas och frossa i ett liv over there. Gracie är helt enkelt en bra roman.

”Efteråt var det knytkalas hemma hos Margaret, ute på gården. Dobermannhundarna skällde och sprang kring våra ben när vi klev ur bilarna. Vi bar upp kylväskorna till huset och dukade upp alltihop inne i köket: knaperstekt kyckling, rostbiff, puddingar, chips, bön- och pastasallader, uppskuren cantaloupemelon och en tårta som var garnerad med glasyr som en flagga i rött, vitt och blått”.

Gracie får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

Reaktorn andas domedagskänsla och som färg är den blåare än blå

”…i den nybyggda staden Pripyat tre kilometer från kärnkraftverket sover män och kvinnor med öppet fönster, de väcks av explosionerna..”.

Reaktorn av Élisabeth Filhol
Förlag: Sekwa
Sidor: 128
Genre: Fransk roman
________________________________________________________________________
Det är ingen hemlighet att jag håller förlaget Sekwa varmt om hjärtat, blev förälskad i Insekts svärta (Claire Castillon), förundrad över ”Utrop” (Céline Curiol) och hänförd av ”No och jag” av Delphine De Vigan, så det är inte konstigt att jag håller andan under tiden som jag läser de första meningarna ur Reaktorn av Èlisabeth Filhol.

Reaktorn vibrerar av apokalyptisk undergångskänsla, trots att den utspelar sig i nutid. En stark känsla av katastrof infinner sig efter bara några sidor. Ett varningsrop inför det som eventuellt komma skall – ettTjernobyl i repris. För den anställde individen innebär en personlig katastrof att överstiga 20 millisievert, den högsta tillåtna strålningsdosen under ett år. Mitt i den här världen befinner sig Yann (förnamn okänt), en bland de inhyrda – en av dem som flyttar från kärnkraftverk till kärnkraftverk för att försörja sig. Långt ner i hierarkin berättar han med en ekande, nästintill platonisk röst, om hatkärleken till sitt yrke, om det osäkra – men även om ruset som infinner sig. Det svåra i att våga ta klivet och sluta.

Informationen breder ut sig som ett tjockt radontäcke över historien och stundtals känns det mer som en faktabok istället för en roman; på gott och ont. Det är särskilt intressant att få en uppfräschande historielektion om Tjernobyl, men även att få en inblick i procedurerna som regerar på ett kärnkraftverk. De höga kraven blandas med spända nerver, regler, men även med mänskliga misstag och oron inför en eventuell katastrof.

Med ett stilsäkert språk guidar Filhol läsaren genom en plats där insynen om ens bräcklighet som människa förstärks och där en domedagskänsla sakteligen gror. Tyvärr försvinner känslan av en individs berättelse i ett hav av industriella och vetenskapliga termer. Det känns stundtals sterilt, men det överrenstämmer med titeln som ger mig en känsla av kall metall och färgen av onaturligaste blå – kärnkraftens sanna färg.

Reaktorn får 3 palmhjärtan av 5 möjliga.

Lily Dahls förtrollning

Lily Dahls förtrollning av Siri Hustvedt
Förlag: En bok för alla (obs, boken har några år på nacken!)
Sidor: 304
Genre: Amerikansk roman med en touch av psykologisk thriller
_______________________________________________________________________________________
19-åriga Lily Dahl bor i den amerikanska småstaden Webster och drömmer om att bli skådespelare, precis som sin idol Marilyn Monroe. Traktens teatersällskap ska sätta upp En midsommarnatts dröm och Lily har blivit tilldelad rollen som Hermia. I rollistan finns även Martin Petersen, en tystlåten yngling som setts vandra omkring på nätterna runtom i skogarna. Om dagarna försörjer Lily sig som servitris på mathaket Ideal Café. Mittemot huset där hon bor har en konstnär från New York flyttat in i stadens slitna hotell. Hans namn är Edward Shapiro och det dröjer inte länge innan den unga Lily börjar att fantisera om den äldre mannen. En dag väljer hon att klä av sig naken framför fönstret – när hon vet att han tittar - och allting förändras.

Lily Dahls förtrollning är en flyktig berättelse om kärlek, sorg, mystik och vänskap (den äldre grannen Mabel är förtjusande). Historien andas och vibrerar av psykologiska undertoner där konst och sexualism ständigt är närvarande. Alltså klassiska ingredienser i en Siri Hustvedt-roman. Den amerikanska diner-miljön bidrar till en Twin peaks-känsla. Går det att ogilla en bok där stamkunderna har öknamn som Skitige Frank och Lortige Dick? Jag tror inte det. 

Till tonerna av Elvis Blue suede shoes och doften av citronmarängpaj får man som läsare följa Lilys dagar på Ideal Café. En värld som även spiller över i scener av smygande vid skrotgårdar, nattliga utflykter och bakom kulisserna på teatern. Den som förväntar sig en klart definierbar thriller kan sätta tillbaka boken i hyllan. Lily Dahls förtrollning är en roman där handlingen kränger av och an- och jag är fullkomligen såld. Bara några få sidor in i boken infinner sig en insikt om att jag har hittat rätt. Det är i Siri Hustvedts litterära värld jag vill befinna mig i - ofta och länge.

Jag drämmer till med 4,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Är du säker på att du vill spela?

” Wanna play a game? frågade den, och visade dessutom upp två ikoner för Yes och No.”

Geim av Anders De la Motte
Förlag: Alfabeta (Pocketförlaget)
Sidor: 336
Genre: Thriller

_________________________________________________________________________
Är du redo för högfartsspänning där vändningarna är snabba och där ett knapptryck kan förändra ditt liv? Isådana fall, geim on!  Anders De La Motte debuterade 2010 med sin tempofyllda thriller och blev utsedd till årets debutant av svenska deckarakademien. Han har en bakgrund inom stockholmspolisen och arbetar med säkerhetsfrågor vid ett internationellt it-företag, kunskaper som han har stor nytta av i den teknologiska värld han bygger upp i sin blivande triologi.

Geim handlar om den lätt kriminelle Henrik HP Pettersson som inte bryr sig särskilt mycket om att passa in i svennevärlden. När han en dag kommer över en mobiltelefon och blir inbjuden till att spela ett spel – dröjer det inte länge innan han är indragen i en värld av utmaningar som alla rankas på en topplista inom ett hemligt nätverk. Mer vill jag inte avslöja för det vore att bryta mot spelets regler.

Geim är en svensk spänningsroman med amerikansk touch. Jag dras snabbt med i det skickliga tempot, redan från första sidan är jag fast – ingen tomgång! Spela spelet Henrik, tänker jag trots att man har en föraning om att allt inte står rätt till; spelledaren är gud och håller du dig inte till reglerna är du utesluten. Första hälften är starkast, blir imponerad över spelmomenten som är vasst beskrivna. Språket är laddat med slang och uttryck från spelvärlden, vilket ger en autentisk känsla. Att filmrättigheterna redan är sålda (en hint; Joel Kinnaman passar finfint till huvudrollen) känns inte alltför överraskande. Boken känns film. Utan att avslöja för mycket är jag nåååågot skeptisk mot slutet. Nåja.

Boken får 3,5 av 5 möjliga (funderar på om den är värd en fyra ändå).

Geim on?