Att upptäcka ett nytt författarskap

Kerstin Thorvall. Jag smakar på namnet. Hon ligger bakom ett författarskap som jag tidigare inte har provat på. Tills nu. En del av hennes böcker stod uppradade i min mormors sovrum. Kanske mest på grund av att min kära, och sedan två år bortgångna mormor, var en lojal medlem i en bokklubb än följden av ett medvetet val. För mycket snusk, sa hon och skakade på huvudet för att därefter peta i söndagssteken på spisen.

Kanske var det därför som jag aldrig drog ut en bok med Kerstin Thorvall skrivet på ryggen ur bokhyllan i mörkt trä. Ungefär tio år senare har jag läst ut När man skjuter arbetare. En följd av ett loppisbesök för två veckor sedan då jag fick syn på boken i raderna av litteratur som inte lockade. Men då bestämde jag mig, dags att bli av med Kerstin Thorvall-oskulden. Och vilken fröjd! Kerstin Thorvall är skicklig med språket och har en ton som ständigt driver mig att fortsätta läsa. Historien om den unga och intelligenta Hilma som svärmas av läroverksadjunkten Sigfrid och som väljer äktenskapet framför ett yrkesliv som lärare. Likt ett lamm till slakt leds hon till ett bröllop som slutar i tragedi. Den man som hon såg som kärleksfull, spontan och skönsjungande är sinnessjuk. En diagnos som ingen har nämnt.

Romanen bottnar i Kerstin Thorvalls föräldrars bakgrund och på det viset även hennes egen. Det är intressant att ta del av ett trettiotalets Sverige i förändring, på väg in i den framväxande nazismen, den begynnande kritiken mot klassamhället och där diskursen om kvinnan som en lägre stående varelse än mannen råder. Kerstin Thorvall målar inte upp en svartvit värld, även maken har karaktärsdrag som inte är genomonda. Han tror på arbetarnas rätt till en högre ställning och att de har rätten att gå emot högre makter. Medan Hilma anser att varje människa har sin plats och där ska hon förbli.

Jag har helt enkelt upptäckt, ett för mig, helt nytt författarskap och vilken glädje när jag insåg att När man skjuter arbetare följs upp av I skuggan av oro och Från Signe till Alberte. Glädjen blev ännu större när jag fick syn på dem i hyllorna i en av stadens loppisar…

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall får 4 av 5 palmhjärtan.

Konsten att tala med en änkling

Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Förlag: Gilla böcker
Sidor: 318
Genre: Roman
____________________________________________________________________________
I konsten att tala med en änkling befinner sig Doug i en livskris. Hans fru har omkommit i en flygolycka och ett år senare har sorgen fortfarande ett hårt grepp om hans hjärta.

”Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.”

Runtomkring Doug finns människor som vägrar att låta honom fastna i depression och alkoholism; den upproriske tonårssonen Russ som bearbetar sin mors död genom att slåss, den kurviga grannen Laney som kommer med mat på tisdagar, tvillingsystern Claire som blivit på smällen med sin man som hon inte älskar. Tillsammans med de övriga familjemedlemmarna försöker de att hålla ihop trots sorg, alkoholbesvär och en pappa som stundtals klär av sig in på bara kalsongerna för att spela baseball. Det är känsloladdat och underbart förpackat. En roman som berör, upprör och som är värd en stor publik.

”Det här är ingen familj, det är ett mentalsjukhus!” ”Kom igen nu skruttan”, säger jag mjukt. ”Det är pappa. Vad är det värsta som kan hända?” Och det är då basebollen flyger in genom fönsterrutan. Portia gallskriker och kastar sig raklång, Claire tappar vinglaset som krossas mot det importerade klinkersgolvet samtidigt som fönstret exploderar över maten på köksbänken i ett regn av glassplitter”.

Året kan inte börja bättre. Jonathan Tropper imponerar med en bok som är nästan lika tragisk som den är komisk. Berättelserösten träffar mitt hjärta direkt och samtidigt som det är välskrivet, smart och rätt tårdrypande så går det inte att sluta le. För det är så bra. Med en självklar ton i texten kommer karaktärerna till liv och som läsare vill man hoppa in i striderna, slå Haileys exman på käften och omfamna Doug och den struliga, men känslosamma styvsonen. Jag vill dricka vin med systern Claire och skrika och gapa om livets orättvisor. Så meddragen blir jag i denna bok. Denna underbara bok, som nästan direktkvalificerar Jonathan Tropper som en av mina favoritförfattare.

Och då har jag endast läst ett av hans verk.

Konsten att tala med en änkling får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

Love Hurts av Kim W Andersson

Love Hurts av Kim W Andersson
Förlag: Kartago
Genre: Seriealbum
______________________________________________
Det är smarrigt med skräckblandad romantik i serieformat. Utmärkt som lättsam läsning mellan litterära tegelstenar eller på bussen på väg till jobbet. Det är rappa korta historier med en twist på slutet. Hatkärlek, utslitna hjärtan och hämnd är teman som lyfts fram.

 

Kim W Andersson kastar sig melllan uppgörelser i Vilda västern, mordiska sjöjungfruar och bråkande barbiedockor. Det är raka bilder utan krusiduller och det känns befriande med ett verk utan alltför känslogeggig kärlek. Det är nattsvart, men ändå humoristiskt. Kim W Andersson visar hur ont kärlek kan göra, men på ett uppfriskande sätt som ger mersmak.

Love hurts får tre palmhjärtan av fem möjliga.

En varm ungdomsroman

Dash och Lilys utmaningsbok
av Rachel Cohn och David Levithan
Förlag: Xpublishing
Sidor: 307 sidor
Genre: Ungdomsroman

”Mellan de bekanta bokryggarna i favoritbokhandeln hittar Dash en röd anteckningsbok. Han öppnar den. Och sedan gör han precis vad den säger åt honom att göra”.

Med en sådan text på baksidan är det omöjligt att inte drabbas av enorm läslust. Dash och Lilys utmaningsbok är en rolig ungdomsroman med Manhattan i julskrud som miljö. Dash och Lily har vartannat kapitel i boken, vilket skapar liv och ett driv i läsningen. Undan för undan genomgår de olika utmaningar för att lära känna varandra bättre. Dash som hatar julen. Lily som älskar den. Men två saker har de gemensamt; de firar jul utan föräldrar och de älskar böcker. Det är genuint, skärpt, men en aning för oskuldsfullt. Mot slutet falnar även läsglöden en del, vilket är synd på en lysande inledning och mitt. Och vad härligt att det finns två böcker till signerade författarparet; Nick och Norahs oändliga låtlista (även filmatiserad) och Naomi och Elys kyssförbudslista.

Dash och Lilys utmaningsbok får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.

1Q84 av Haruki Murakami

1Q84 av Haruki Murakami
Förlag: Norstedts
Sidor: 451
Genre: Roman
_______________________________________________________________________
Jag har väntat så länge på att bli översköljd av Haruki Murakamis fjäderlätta språk, magi och starka berättarröst. I första delen av 1Q84 blir jag besviken. Alla detaljer om sex är banala och känns gammalmodiga. Nåja, det är ju 1984, men ändå. Beskrivningarna känns malplacerade och används fel. Språket blir stundtals för naivt och min stora läsupplevelse raserar efter bara ett tiotal sidor. Det känns till och med slarvigt skrivet.

Det som skulle bli ett långt förälskelsetal har nu omvänts till ett milt och halvtamt försök att inte visa min besvikelse allt för mycket. I bland känns det som att Haruki Murakami består av två personer, för hur kan samma författare ligga bakom ett av världens bästa verk Kafka på stranden och den här boken? Inte för att 1Q84 inte är värd att läsa, men den besitter inte alls samma kvalité. Det är två olika världar.

I första delen av 1Q84 kastas läsaren mellan två huvudpersoner; den sexuella hämndängeln Aomame och Tengo som drömmer om att lyckas som författare, men även han ockuperad av tankar kring nakna bröst och samliv. Två personer som i början tycks befinna sig långt bort från varandra, men vars liv börjar kretsa kring liknande fenomen. Aomame hamnar efter att ha sutttit fast i en taxi i Tokyos rusningstrafik i en annan verklighet – i 1Q84 års värld. Tengo å sin sida blir ombedd att skriva om en ung flickas manus till en skrivtävling. Men vad handlar egentligen berättelsen om och i vilken värld har egentligen Aomame hamnat i? Det är två grundläggande frågor som man som läsare får ta del av i denna livliga berättelsehybrid.

Det finns så många lösa trådar i denna berättelse att likt en gott och blandat påse vet man aldrig vad nästa stycke ska innehålla. Under läsningens gång tornar en värld av frigjort sex, våldsamma män, en religiös sekt och little people upp. Det är gåtfullt, stundtals irriterande, men intresset öker allt eftersom. Den 17-åriga Fukaeri som inte kan tala ordentligt och som ligger bakom berättelsen Luftpuppan, är en karaktär höjd i dunkel och som jag gärna vill veta mer om. För det är säkert, trots min inledande kritik så är det ingen tvekan om saken, Haruki Murakamis största litterära satsning hittills måste läsas klart.

1Q84 får 3 av 5 palmhjärtan.

Årsrapport – 101 böcker

Det nya året firades in med svartvinbärsvin, goda vänner och en näve lekar. Men innan jag sparkar igång med 2012 på allvar så är det dags att avlägga årsrapport för det gångna året. 2011 blev ett starkt läsår trots en svag början och ett ännu svagare slut. Först vill jag förvarna om att böckerna som är med på min topplista inte behöver vara utgivna 2011. Med det avklarat så är det dags att kavla upp ärmarna och dela ut lite priser.

Antal lästa böcker: Det landade på 101 böcker (exklusive en del barnböcker och kurslitteratur).
Antal ljudböcker: 19 stycken

Årets ljudbok – En dag av David Nicholls
Det är inte svårt att förstå varför En dag blev en av förra årets största läsarfavoriter. Att följa två personer under tjugo år och under en speciell dag är en fantastisk idé som fick rejäl utdelning. Anders Ekborg levererade och det var svårt att släppa taget om Dexter och Emma (trots att jag stundtals ville strypa dem lite lätt).

En annan favorit – Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel.

Årets novellsamling – Insekt av Clarie Castillon
”En lysande novellsamling med skarp svärta. Hanterar relationen mellan mor och dotter på ett nyanserat sätt, berättarrösten känns stilsäker och något makaber. Jag lyfter på hatten för Claire Castillon.” Så skrev jag på Boktipset när jag läst boken. Och jag känner likadant fortfarande, en verklig favorit.

Årets par – Siri Hustvedt och Paul Auster
Jag har verkligen funnit två favoriter i detta briljanta författarpar. Må de skriva så att pennan glöder och förgylla mina lästimmar med litteratur som får mitt hjärta att galoppera.

Årets ungdomsroman – Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Jag blev överraskad över hur bra och spännande denna bok är. Helt omöligt att inte sträckläsa. En självklar export ut i litteraturvärlden utanför Sverige. Inväntar fortsättningen.

Årets skräckis – Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist
En äkta bladvändare! Spännande från första sidan, men kan hålla med dem som tycker att de religiösa inslagen förtar lite av känslan. Är ändå imponerad av John Ajvide Lindqvist och hoppas att han inte lämnar skräckgenren.

En annan favorit – Döden på en blek häst av Amanda Hellberg.

Årets svenska debut - Gracie av Veronika Malmgren
Veronika Malmgren imponerar med en enkelhet i språket som gör det lätt att ta till sig. Perfekt om man vill komma lite närmare en amerikansk småstadslivstil. Det ska bli spännande att se vad Veronika Malmgren hittar på härnäst.

Årets favoriter – New York-trilogin av Paul Auster, Vad jag älskade & Lily Dahls förtrollning av Siri Hustvedt
Nej, ni behöver inte påpeka att jag borde ha läst Paul Austers trilogi för länge sedan, men jag är glad att 2011 blev året då jag gjorde det. Vilken läsupplevelse! Det är inte konstigt att jag i bland fantiserar om att bli adopterad av författarparet, vilka böcker de skriver! Jag skulle kunna gå bananas med adjektiv, men jag låter bli.

Ser mest fram emot – Bokmässan i Göteborg
Jag är något partiskt eftersom jag är bloggambassadör för bokmässan 2012, men det ska bli riktigt roligt att få rapportera om vad som händer före, under och efter en av årets största händelser. Snart bär det av för inspirationsträff i Göteborg med de andra ambassadörerna och det pirrar redan i själen. Jösses, så kul!

En trio som bör få lite extra uppmärksamhet;
Devil`s Peak av Deon Meyer – Vasst och svårt att släppa
Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt – En intim skildring som berör
En helvetes vinter av Daniel Woodrell – Svärta med starka personskildringar

2012, bring it on!

En julsaga av Charles Dickens

Världens juligaste bok har blivit framröstad och som Bokdjungeln tidigare har meddelat är det En julsaga av Charles Dickens som har fått utmärkelsen. Eftersom jag har sett otaliga filmversioner av boken (den senaste var med Jim Carrey i en animerad version från 2009. Vacker!) var det inte särskilt överraskande att ta del av innehållet. Däremot känns den smått tidslös.

I ett 1800-tals London i vinterskrud förbereder sig staden inför julafton. Men inte den giriga affärsmannen Ebenezer Scrooge. För honom är julen humbug! Det viktiga är pengar, inget mer. Under sena kvällstimmar får han besök av tre andar; en från det förgångna, en från nuet och en från framtiden. Ska hans hjärta smälta eller går han en mörk framtid till mötes?

I en spökhistoria med ett romantiskt sken berättas en historia om ett av julens största teman; godhet och givmildhet. Visst blir det lite smörigt på sina ställen, men historien känns ändå välbevarad. Charles Dickens lyckas beskriva sina karaktärer på ett som stundtals får mig att le. Här kommer en liten godbit som beskriver Ebenezer Scrooge:

”Men Scrooge gick upp utan att bry sig ett dugg om mörkret: mörker är en billig vara och det tyckte Scrooge om”.

Bara sidorna om all mat som lyfts fram i boken gör den värd att läsa. Ett myller av olika delikatesser blandas med varandra i stadsmyllret.

”..att te – och kaffedoften utgjorde en ljuvlig bladning som stack en i näsan; att russinen var så söta och fylliga, mandlarna så enastående vita, kanelstängerna så långa och raka , de andra kryddorna så doftande..”

En lagom dos av matporr med andra ord. Och visst finner jag den här boken charmig, även om den blir lite för geggigt sentimental med den lilla Tim med sina kryckor och andra snyfthistorier, men samtidigt är det en klassisk saga, en spökhistoria som med sina enkla element kommer att leva vidare. Om ni kan så tycker jag att ni ska försöka att läsa versionen med Roberto Innocentis fantastiska illustrationer. Han lyckas framhäva Charles Dickens-känslan på ett klart detaljrikt sätt.

Upp till bevis! Fyra snabba frågor

Är det ett juligt budskap?
Temat ”Girig man blir givmild och god”, måste kvalificera sig som själva essensen av julens budskap.

Hur ser det ut med miljön?
Ett London i vinterskrud med skrattande barn och torgliv. Definitivt juligt.

Får man julkänsla?
Jag blir sugen på rostade nötter och att sitta framför en öppen spis, så svar ja.

Och slutligen, är den världens juligaste bok?
Den får behålla titeln, en klassiker för framtiden. Måste ändå inflika att Sveriges juligaste bok i mina ögon är Pettson får julbesök av Sven Nordqvist. Så, nu fick jag det sagt.

Vad tycker ni om En julsaga av Charles Dickens?

I slutet av månaden återkommer Bokdjungeln med ett nytt slag om Världens…..bok (även kallad Upp till bevis!) . Mejla gärna in dina förslag redan nu: bokdjungeln@hotmail.se

En favorit: Pettson får julbesök

Min kusin fräschade upp mitt minne och påminde mig om att Pettson får julbesök av Sven Nordqvist är en av världens bästa julböcker och visst är den det! För vem kan motstå en berättelse där en katt och en gubbe bygger en hemgjord julgran?
I den här berättelsen hamnar nämligen julen i farozonen när gubben Pettson stukar foten. Vem ska nu hugga julgran, fixa skinkan och dekorationer? På något sätt löser sig allt. Sven Nordqvists illustrationer får mig alltid att le, särskilt när Findus stoppar morötter i julgransfoten. Och den sista bilden är magisk. Ja, stick iväg och låna den!

Och vinnaren är…

Tävlingen är avgjord och det är En julsaga av Charles Dickens som är segraren i striden om titeln Världens juligaste bok. Det är bara att buga och bocka för denna klassiker om den snåle och girige Ebenezer Scrooge. Den 17 december återkommer jag med en rapport om vinnarboken. Det vore kul om så många som möjligt hänger på och läser den.

I huvudet på en seriemördare

I huvudet på en seriemördare av Sven Å Christianson
Förlag: Norstedts
Sidor: 448
Genre: Facklitteratur
_______________________________________________________________________
För första gången vill jag varna känsliga läsare, den här boken är otäck på ett realistiskt sätt, eftersom det handlar om verkliga händelser och personer. Jag har redan nämnt boken i ett tidigare inlägg (läs här) då jag helt enkelt inte kunde hejda mig från att skriva upp ett par skrämmande stolpar. Sven Å Christianson är professor i psykologi och har gjort djupgående intervjuer med flera av Sveriges värsta sexual- och våldsbrottslingar och resultatet är delvis boken ”I huvudet på en seriemördare”.

”För en seriemördare kan tio minuters njutning vara mer värt än en annan människas liv”.

Boken är indelad i olika huvudrubriker där olika ämnen lyfts fram som exempelvis ”Offren”, ”Dödandet” och ”Gömslen” där ett flertal underrubriker huserar, det framkommer tydligt vad texterna handlar om. Samtidigt som Sven Å Christianson anklagar media för att gotta sig i och tjäna pengar på historier om gärningsmän berättar han själv gärna om olika seriemördares dåd; detaljerat och ofta. Enligt han själv är syftet med boken att ändra synen på dessa gärningsmän; att de kan se ut som vem som helst, vara en granne eller en pojkvän. Att seriemördare inte är födda som monster med en opåverkbar mördargen.
Men är det egentligen någon som tror att det är så? Han vill även lära ut hur man kan tolka tidiga signaler hos barn och ungdomar i riskzonen och påpekar vikten av att få hjälp vid rätt tidpunkt. Det bästa botemedlet är ett kärleksfullt hem.

Det är svårt att inte diskutera bokens innehåll, eftersom den är späckad med intressanta intervjuer och historier från verkligheten. Sven Å Christianson vill att gärningsmän ska kunna komma tills tals, men på ett annorlunda sätt. Att det inte bara ska handla om våldsdåd utan även att teman såsom barndom, tidiga varningssignaler och prevention ska luftas. Men det är svårt att ha koll på hur många gärningsmän som har blivit intervjuade eftersom samtal blandas, vilket är synd.

Delen om Thomas Quick/ Sture Bergwall blir ett sorts brandtal om dennes skuld eftersom diskussionerna gått heta krings hans oskuld. Sven Å Christianson menar att det är rent obegripligt hur vissa kan påstå att den dömde seriemördaren nästintill är oskyldig och att hans tidigare brott var banala.  Han pekar ut honom som mordbrännare, våldtäktsman och mördare. Leif GW Persson får sig en känga för att ha bagatelliserat Quicks tidigare vålds- och sexualbrott och kallat dem ”ganska patetiska och trista”.

Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna ta del av Sture Bergwalls oskuld eller inte, men om man lägger de kapitlen åt sidan framträder en genomarbetad och intressant bok om människan, när hon/han är som värst. Hur mörka partier i ens inre kan blomma ut i fel miljö, där våld är det centrala. Det är lätt att få en felaktig bild, att världen är full av seriemördare som väntar på att kidnappa ett barn eller som i detta nu är upptagna med att stycka diverse kroppar. Men det är intressant att ta del av hur en del av dem tänker, hur de känner och hur otroligt egoistiska och manipulativa de är för att nå sina mål.

Sven Å Christianson har en balanserad blandning av intervjuer och historier om ökända seriemördare runtom i världen och det är svårt att lägga undan boken. Det är proffsigt, fascinerande och oerhört skrämmande. Stundtals kryper det i magen av obehag.

”I huvudet på en seriemördare” får fyra palmhjärtan av fem möjliga.