Resporr för hipsters

Nyfiken på Urban safari 2 av Bobo Karlsson? I sådana fall, klicka här.

Efter mörkrets inbrott

När natten är på väg att bli morgon utspelar sig denna finstämda roman. Haruki Murakami lyckas som vanligt nästla in läsaren i ett drömliknande tillstånd. Början och slut är aldrig självklara. Två systrar befinner sig på olika sidor om natten; den ena kan inte sova och den andra vaknar inte. Det är ett Tokyo i kvällsskrud. I Efter mörkrets inbrott möts olika karaktärer under en natt. Här finns en kvinnlig brottare som sadlat om till portier på ett ruffigt hotell, en kinesisk prostituerad som råkar illa ut och en känslokall man som jobbar sent. Jag drivs med i handlingen. Det går inte att sluta läsa. Haruki Murakami är och förblir min favoritförfattare.
Boken får 4 av 5 möjliga palmhjärtan. 

Seriealbum om livet i köket

Relish- My life in the kitchen av Lucy Knisley
Genre: Seriealbum/Serieroman
Antal sidor: 192
Förlag: First Second

Jag blev väldigt förtjust i French milk när jag läste den för några år sedan. Serietecknaren Lucy Knisley åker till Paris med sin mamma för att fira hennes 50-årsdag. De förkovrar sig i franska ostar, rödvin och den ljuvliga mjölken. Foton blandas med illustrationer och små anekdoter. Sedan har jag inte riktigt kunnat glömma Lucy Knisley. French milk var så fin.

Jag läste Radiator days, men den var för naiv och spretig för min smak. Därför blev jag glatt överraskad när jag upptäckte att Lucy nyligen har släppt en ny bok, Relish- My life in the kitchen där hon berättar om sin matglada uppväxt och sina gourmeter till föräldrar. I hela hennes liv har hon levt nära mat. Mamman är kock, en morbror är matkritiker och pappan älskar att besöka tjusiga restauranger. Här blandas recept med anekdoter, allting tecknat. Jag vill direkt slänga mig på receptet med sangria eller chokladkakorna. Mums!

Det är fint att se hur mat kan betyda så mycket för människor. Inte bara som en källa för energi och överlevnad utan som ett genuint intresse. Personligen avskyr jag vanligtvis att laga mat och är en odåga i köket. Under en period när jag bodde i Norge levde jag på tre maträtter under nästan ett år; biffar med ris, vårrullar med ris och spaghetti med pesto. Men, jag älskar att läsa om mat. Jag blir lyrisk när jag upptäcker en skönlitterär bok som handlar om delikatesser, vin och liknande. Jag blev väldigt förtjust i As Alwas Julia, som består av en brevväxling mellan Julia Child och hennes vän Avis Devoto under tiden som den amerikanska kocken skrev det som skulle bli mästerverket Mastering the art of french cooking. Jag blev nästan lika glad när jag upptäckte denna bok.

 

Relish har inte samma charm som French milk, men den är väl värd att läsa om man tycker om Lucy Knisleys personliga berättarstil. Hon lyckas blanda små livhistorier med recept och gör det på ett välbalanserat sätt. Jag vill laga maten som hon berättar om. Eller i alla fall äta den. Jag blir grymt sugen på ost. Relish får 3 av 5 palmhjärtan.

Plats visar upp det fula

Pija Lindenbaum har ett mörker inom sig. Det blir tydligt för vem som helst som läser Plats. Denna lilla bok om en kvinna som går in i ett apatiskt tillstånd. Människor blir skuggvarelser på gymmet, tunnelbanan och i kontorslandskapet. Maken är bara en blek kopia av någon som kanske betydde någonting någon gång. Huvudpersonen kopplar bort för att kunna koppla av. Hon lämnar sin familj och flyttar in i en lägenhet. Här skaffar hon en hund. En hund som inte lever upp till hennes krav, men som hon ändå behöver. För en människa som förlorar kontrollen över sitt liv vill ta tillbaka den. Styra och kontrollera, skrika: Plats! Det är en mörk berättelse om en kvinna man inte tycker om. Hon är för skadad, allt det svarta sipprar ut.

Pija Lindenbaum skriver i korta segment, målar upp bilder som i hennes barnböcker. Bilder utan glädje. Sanna bilder om hur människor bryts ner och kämpar för att inte visa sitt inre, det där fula. Det känns ärligt och groteskt. I en tid då utbrändhet och depressioner har blivit folksjukdomar är det nödvändigt med en bok som Plats. Som kan visa det där som rör sig i bröstet, ångesten som så lätt kan förvandlas till apati.

Slutet kommer brutalt och jag vet inte ens om jag förstår. Vad hände? Vad har jag läst? Vad tyckte jag egentligen?

Hårdkokt deckare med kvinnliga våp

Det är två saker som jag har svårt för att läsa om. Nummer ett är poesi och nummer två är andra världskriget. Det kan verka osympatiskt och hjärtlöst, men så är fallet. Vackra ord i korta meningar lockar mig inte särskilt mycket (med det enda undantaget i form av Till föruttnelsen). Jag blir helt enkelt uttråkad. Inte heller nazister, bruna uniformer och krig intresserar mig. Då tänker jag på historielektioner där andra fruktansvärda krig alltid fick stå tillbaka för andra världskriget. Världen kändes för liten. Eller så tänker jag på tjocka morfarsböcker med jaktplan på.

När jag väl fick förfrågan om att läsa Falskspel, första delen i trilogin Berlin noir så tvekade jag först, för att sedan ångra mig. Jag ville helt enkelt ta en titt på denna genre igen, med den lilla modifikationen att dessa böcker utspelar sig före andra världskriget, runt 1936. Under den period som stela Hitler och hans kompisar börjar skicka människor till koncentrationsläger, bygger autobahn och förpestar världen med sina ohumana åsikter. Och visst är det hårdkokt noir. Bernie Günther är en nersupen före detta polis (inte särskilt oväntat), som slår först och frågar sedan. Kvinnor är mest skrämda våp. Otroligt tröttsamt. Han är privatdetektiv och brukar mest lösa fall där människor har försvunnit. Många människor försvinner under dessa år i Berlin.

Boken inleds med att en överklassvilla brinner ner. Bland kvarlevorna hittas en man och en kvinna, som visar sig vara dotter till rikets stålmagnat Six. Ett värdefullt diamanthalsband är även borta. Bernie Günter får i uppdrag att ta reda på tjuven och därmed få fast mördaren. Självklart stöter Bernie på mer trubbel, som får honom att komma öga mot öga mot maffian och ledande nazister. Det blir många slagsmål, hot och avfyrade skott. Nästan lika många halvfåniga metaforer och liknelser tar sig in på sidorna. Eller vad sägs om: ” Det var en sådan där provokativ blick som bara horor och fenomenalt rika och vackra filmstjärnor kan tillåta sig. Den var avsedd att få mig att klättra uppför hennes kropp som en slingerväxt på en spaljé.” Och då är det en av de mildare.

Nej, det här kanske inte riktigt faller mig i smaken. Jag har svårt för det överdrivet hårdkokta och overkliga. Den skrämmande kvinnosynen är inte heller så uppfriskande. Däremot måste jag erkänna att jag läste ut boken i ett sträck. Som historielektion är den både givande och en nyttig käftsmäll. Boken får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

”Det ligger ett lik på vår gräsmatta”

Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära & Inte flera mord! Av Maria Lang
Förlag: Norstedts
Genre: Pusseldeckare

Retro är det nya svarta. Det har blivit poppis med vintage, inredningsprogram där 50-talets former gör comeback och det är inte längre gammalmodigt att sylta och safta. En tillbakagång menar vissa, förtjusande och miljövänligt, menar andra. I svåra tider av hög arbetslöshet och lågkonjunktur är det ibland befriande att fly till det förflutna. Maria Lang var efterkrigstidens deckarestjärna, hon skrev omkring 50 böcker innan hon avled 1991. Nu släpper Norstedts hennes tre första deckare i förtjusande upplagor.

Böckerna kretsar främst kring Puck, en litteraturvetare som lätt blir involverad i mordgåtor tillsammans med henne blivande make Einar Bure. Där finns även kommissarien Christer Wijk vid Stockholmspolisen som tack vare sitt intellekt klarar upp fallen. Det är klassiska pusseldeckare i Agatha Christies anda, även om Maria Lang inte når upp till sin brittiska kollega när det gäller finess och spänning.

Maria Lang placerar sina händelser på diverse isolerade platser; en ö, en skola och en liten by. Perfekta ställen för mord. I första boken Mördaren ljuger inte ensam smakar det svensk sommar när den är som bäst. Ja, utom all ond bråd död vill säga. Det solas, lagas mat, badas och smågrälas. Precis som i vilket semestersällskap som helst. Visst är det stundtals gammalmodigt och fånigt. Det svimmas konstant, det dricks visky, röks och gökas även när någon nära bekant har blivit mördad någon timme tidigare. Men det känns okej, det hör till den tidens deckare.

Maria Lang använder sig gärna av stereotyper; vackra elaka våp, käcka 17-åringar, stora trygga män och svamliga poeter. Det är väl först senare som författare börjar att bryta mot mallar, även om Maria Lang befriande spär på med sex och homosexualitet. Puck är dock något fördomsfull. I Farligt att förtära kan hon inte begripa hur de kan anklaga en lärare för att vara en mördare med orden: “Han är ju så ljus och blåögd och svensk”. Vissa formuleringar är dock utsökta, som denna:

“Jag tycker inte på något sätt om det…Men ett faktum är att det ligger ett lik på vår gräsmatta.” Ur boken Inte flera mord!

Det som jag trivs bäst med i Maria Langs deckare är just att förflytta sig bakåt i tiden, till vippade kjolar, skoldans med läskedryck och korv, den enkla berättarestilen och avsaknaden av modern teknik, vilket kan ställa till det för dagens deckareförfattare med alla DNA-tester, mobiltelefoner och övervakningskameror. Det känns skönt att slippa allt det. Samtidigt blir det för pratigt, böckerna är mer som långa förhör som aldrig tar slut. Jag saknar tystare mellanakter där situationerna talar för sig själva.

Maria Langs deckare är värda att läsa och passar galant i hängmattan i sommar, gärna med en cocktail till. Eller två.

Böckerna får 3 av 5 palmhjärtan

Att vara en kärleksjunkie (och konsten att förtränga)

Jag tycker om den. Caroline Hainers debutroman är självutlämnande, lite sorglig, men rolig. Hon lämnar ut sig själv på det där sättet att man automatiskt respekterar henne för det. På det där sättet som man själv inte riktigt vågar eller kan. Jag tror att det var Alex Schulman som sa något i stil med: ”För att lyckas med att skriva om sig själv så måste man vara öppen med nästan allt. Det går inte att hålla tillbaka. Då blir det inte trovärdigt”. Caroline Hainer lyckas med den konsten, jag köper varje ord.

I Inte helt hundra berättar Caroline Hainer om relationer med män som hon har haft genom åren. Relationer som på olika sätt har gått fel och som leder till att hennes terapeut rekommenderar ett relationsstopp. Inga känslor bör investeras i någon man under ett halvår. Det är starkt av Caroline Hainer att berätta om ångestattacker, sömnproblem, sex och hur det är att vara en kärleksjunkie, även om hon inte använder just det begreppet. Caroline Hainer berättar om fransmannen som knappt ville släppa ut henne ur lägenheten och som la en kudde över hennes ansikte när de låg med varandra. Hon berättar om Lukas, konststudenten på lithium, som får och får men aldrig ger något tillbaka. Hon berättar om Jonas, den fina sportjournalisten som vill ha barn, men lätt blir tråkig. Surt blandas med sött. Så som relationer ofta är. Det är lätt att känna igen sig i Carolines jakt på relationer. Känner man inte igen sig själv, så är det lätt att se en vän eller bekants namn mellan raderna. Eller så minns man själv hur det var att bli lämnad eller lämna. Uppbrott.

Själv reagerar jag på frasen om hur det inte går att skjuta upp känslor, de kommer alltid fram förr eller senare. Något jag själv blev varse för några år sedan (OBS! ett personligt stickspår är på väg, hoppa till nästa stycke om du ogillar lull-lull). Jag hade gjort slut med min kille, eller rättare sagt, vi hade gjort slut med varandra. 2,5 år var över. Jag hade flyttat alla mina saker till vår nya lägenhet i Gävle, 60 mil bort. Han ringde och sa att han inte ville flytta ihop med mig. Mitt svar blev: ”Då gör vi slut” och han avslutade med: ”Ja, det gör vi väl då...” Jag grät i några minuter, sedan var det över. Jag kände inte speciellt mycket. Ingenting för att vara ärlig. När han två veckor senare kom körande på mitt flyttlass, tänkte jag mest att det var som en film. Mitt liv var som slutet på en film. Han lämnade mina saker, sov över och åkte iväg. Jag stod och tittade efter honom längs landsvägen och kände ingenting. 15 månader sedan befann jag mig på en semesterresa i Mexiko. Jag vaknade upp mitt i natten, med panik i bröstet och först då slog det mig att det var slut. Att det verkligen var slut. Chocken hade släppt. Jag fick panik och kallsvettades, tårarna rann och slutade inte. Men det var precis som att det var just det som jag behövde. På morgonen var allt bra igen. Det kändes rätt. Och gör det fortfarande…

Jag hoppas att Caroline Hainer skriver fler böcker, jag läser dem mer än gärna. Hon skriver på ett sätt som berör utan att vara kladdigt. Inte helt hundra är ett fint stycke relationsdrama. Läs den eller ge bort till bekräftelsetörstig vän.

Inte helt hundra får 3,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Jag blir oberörd av Tropiska fiskar

Tropiska fiskar av Doreen Baingana
Förlag: Tranan
Antal sidor: 261
Översättning: Boel Unnerstad
Genre: Novellsamling

Tropiska fiskar är en novellsamling som utspelar sig efter diktatorn Idi Amins härjningar i Uganda under 1970-talet, då han kastade ut indier och jagade bort de välutbildade och utförde massakrer. Tre systrar växer upp och stöter på de motstånd och utmaningar som livet innebär. Det är kärlek, fördomar, utanförskap, fattigdom, aids och känslan av att inte känna sig hemma någonstans. Novellerna flätas samman genom systrarna. Rosa som provar magi med säkerhetsnålar på sin lärare och blir smittad av de magras sjukdom. Christine som byter ut Uganda mot USA för att senare återvända till sitt hemland, med känslan av att hela tiden behöva anpassa sig. Här finns även Patti, som svälter på sin internatskola och tigger socker från de mer välbärgade tjejerna.

Tropiska fiskar borde vara en novellsamling som är lätt att tycka om, ändå gör jag inte det. Jag blir uttråkad av den ständigt melankoliska rösten och texterna känns smått meningslösa och lämnar mig oberörd, trots allvarliga teman. Formuleringen “Anus kommer aldrig mer att njuta av en fast avföring som långsamt tränger ut” känns konstlad och fånig och bidrar till att novellerna inte känns levande, utan stundtals har ett konstlat språk. Samtidigt känner jag mig orättvis, boken är inte dålig, men den passar inte mig.

Tropiska fiskar får 2,5 palmhjärtan av 5 möjliga.

Läs istället: Aldrig bättre av O Thiam Chin

Den röda anteckningsboken

Paul Auster tycker om konstiga sammanträffanden, osannolika historier om allt från kompisen som alltid orsakar punkteringar till kvinnan som ovetande gifter sig med sin bror. Historier där ödet slår till. Några av dessa berättelser finns nedskrivna i den lilla utgåvan Den röda anteckningsboken. En bok som på många sätt intresserar, utan att vara överväldigande. Men den får mig att tänka på de där händelserna som får en att förbluffat skaka på huvudet. Den får mig att tänka på en händelse som inträffade mig själv för några år sedan.

På den tiden arbetade jag skift på en fabrik. Just den här dagen råkade det vara min födelsedag och det är aldrig särskilt kul att spendera denna tid med att jobba, särskilt inte eftermiddagspasset på en fabrik, då man går på vid 14.36 och slutar 23.42. Just denna födelsedag var jag extra melankolisk. Det var en tristare dag än vanligt och arbetspasset varade i en evighet. När det äntligen var dags för att sluta och jag skulle strosa hemåt, valde jag som vanligt mellan två olika vägar. Det blev inte den snabbaste sträckan hem, jag hade ingen större anledning att stressa. Jag var nedslagen och besviken på att jag fortfarande kunde tjura över en dåligt firad födelsedag.

När jag väl gick där på gångvägen och tyckte synd om mig själv, fick jag syn på något på marken. Det såg ut som en blå plastbit. Min första tanke var att stiga över skräpet och passera, men av någon anledning ångrade jag mig. När jag väl böjde mig ner och plockade upp den blå plastbiten såg jag att det var en leksak. En liten idbricka för barn som låtsas att de jobbar på en skönhetssalong. Och på idbrickan stod ett namn klart och tydligt i den vita signeringsrutan. Mitt namn. Med min stavning: Sofie. Jag kunde inte sluta le. Samtidigt plockade jag upp min mobiltelefon och tittade på klockan, den visade 23.59. Det var fortfarande min födelsedag. Än idag känns den händelsen lite magisk. Och idbrickan, den har jag i min sekretär, så den är alltid nära mig nära jag skriver. Som nu.

Konsten att gomrunka

Food junkie av Mons Kallentoft
Förlag: Forum
Antal sidor: 317
Genre: Gourmetroman

Det var hat vid första tuggan. Den stuvade spenaten och jag kom att föra ett krig under många år. Min dagmamma tvingade mig att sitta kvar vid bordet när alla andra hade gått därifrån, för jag var den enda som vägrade att äta upp. Jag minns hur jag dinglade med benen från pinnstolen och stirrade ut genom köksfönstret. Väggklockan vägrade att vara tyst. De andra tittade på Pippi Långstrump och de sju haven, min favoritfilm. Jag avskydde dagmamman, nästan lika mycket som den stuvade spenaten. I lågstadiet knölade jag ihop den gröna geggan i pappersservetter och likt en spion försökte att förbli oberörd när jag seglade förbi matpolisen där alla barn slängde sin mat i stora hinkar. Jag svor på att aldrig mer äta spenat, jag och maträtten var dödsfiender.

Vill du spara ett minne för evigt, ät något oförglömligt i samband med upplevelsen och det huggs in i hjärncellerna. När jag tänker på lagerblad ser jag mormor stå lutad över grytorna vid spisen. Hon gjorde världens godaste sky, rejält med lagerblad och kryddpeppar. Mormor är död nu, men hennes doft kommer alltid att vara den skyn. Och nötkakor. Mammas köttbullar kommer alltid vara godast. Och jag glömmer aldrig den lilla tapasbaren uppe bland Mexikos berg. Egentligen var kanske inte smakerna så imponerande, men själva besöket var det. Jag, min vän, rejält med rödvin och tapas. En av de bästa måltiderna i mitt liv.

Mons Kallentoft tycker om de exklusiva smakerna. Han böjer sig inte för att lägga ut 25000 kronor på en måltid. Något som får min småländska själ att krampa av ångest. Genom åren har han lagt miljontals kronor på restaurangbesök. Och nej, jag tycker inte att det verkar sunt, särskilt inte de mängder alkohol han bälgar i sig. Jag tycker inte om att han äter utrotningshotad haj, eller att han viftar bort det med att människor köper kläder gjorda av barnarbetare. Varje människa måste stå för sina handlingar. Men när jag läser boken, tänker jag såsom Mons Kallentoft ofta skriver, fuck it. I mitt fall är det en läsupplevelse jag är ute efter. Man behöver inte hålla med författaren, en bok kan vara jäkligt bra ändå. Och det är Food junkie. Att läsa den är den ultimata gomrunkningen, Kallentofts egna uttryck.

Jag vill följa honom på alla dessa galna matresor runtom i världen där han sprider pengar omkring sig för att jaga den perfekta smakupplevelsen. Jag plågas med honom när han ligger döende på en sjukbädd, efter att ha drabbats av ett virus i tarmarna som har gått bananas efter en blöt kväll på Operakällan (snälla Mons, ta det lugnt med spriten). Jag vill också äta baskiska milhojas, gjorda på lager på lager av smördegsplattor, aprikosmarmelad, smörkräm och vispad grädde och resa bakåt i tiden och äta avsmakningsmenyn på El Bulli. Genom Food Junkie får jag nästan det.

Det är omöjligt att släppa boken. Mons Kallentoft har ett språk som jag vill äta upp. Han beskriver hur hans matbegär är att likna med ett heroinmissbruk och jag är beredd att hålla med. Gourmetmaten och all alkohol har kostat honom miljoner och han var nära att dö pågrund av sitt levnadssätt. Jag hoppas att Mons Kallentoft har lyckats tygla sitt begär något, även om jag innerst inne hoppas på fler böcker att gomrunka till.

Och för att återgå till spenaten. Jag åt det för några månader sedan, och jag lyckades hålla kvar måltiden i magen. Men, jag vidhåller vid mitt löfte. Jag och stuvad spenat är dödsfiender för alltid.

Food junkie får 4 av 5 palmhjärtan.