Pestens tid av Stephen King – den oavkortade versionen
Förlag: Bra Böcker
Sidor: 1217
Genre: Skräck
__________________________________________________________________________
Nu är den slut. 1217 sidor är över. Det känns lite konstigt att lägga denna massiva tegelsten åt sidan, den längsta bok jag någonsin har läst. Inte den bästa, men den förtjänar sin stora publik. Ändå är Stephen King en lurig prick. Med sitt enkla avskalade språk och självklara driv är det nästan så att man invaggas i en falsk insikt om att vem som helst kan skriva, vem som helst kan bli författare. För han får det att verka så lätt.
”Stephen King kastar en rakt in i händelsernas centrum, mitt i superinfluensan Captain Trips utbryt från en militärbas. En stor del av världens befolkning insjuknar och dör. Städerna fylls av ruttnande lik och kvar finns en liten andel överlevare. De har alla olika bakgrunder, men de har en sak gemensamt: drömmarna. I dem möts de av illavarslande budskap om den Den svarte mannen, som för med sig en tydlig vittring av död och onda makter. Men i drömmarna finns även en gammal kvinna vid namn Abagail Fremantle, som för med sig bilder av svajande majs och hopp om liv. En del av överlevarna dras till det onda och en del till det goda. Bara ett samhälle kan överleva.”
Första hälften av boken är lysande, de olika karaktärerna presenteras på ett lysande sätt, de är levande och med sina fel och brister blir det ett realistiskt persongalleri. Jag tycker även att avsnittet där ett gäng överlevare dör av olika naturliga orsaker är ett bra sätt att visa på livets skörhet och ödets onda ironi. Det spelar ingen roll om vi är rädda för mördare, naturkatastrofer med mera, vi kan ändå halka i badkaret och dö.
”Milton Craslow, en ranchägare i Harding County, New Mexico, blev biten av en skallerorm och dog en halvtimme senare.”
Första delen av Pestens tid är en bestämd femma, men sedan dalar det. Kärleksscenerna är stundtals nersmittade med rena Harlequin-stuket. Historien geggas ner med fåniga romanser där karaktärena kastar ur sig kärleksförklaringar innan de knappt har ätit frukost ihop. Det märks att Pestens tid har några år på nacken (den kom ut 1978) för kvinnorna porträtteras som känslomonster vars största sysselsättning är att gråta och kasta sig i famnen på första bästa/sämsta man som går förbi. Annars ligger bokens styrka i karaktärerna. De är trovärdiga just för att Kingen inte fegar med svärtan. Pestens tid är en spännande katastrofbok där människans goda och onda sidor blandas och blir en välsmakande skräckcocktail i litteraturform. Ja, det blir mer Stephen King för mig.
Pestens tid får 4 palmhjärtan av 5 möjliga.
